Author: Victoria

Om man inte är en båtmänniska och kollar på Segelsällskapsresan är det ju lätt att skratta åt dråpligheterna, samt att tro att de inte är sanna. Eller åtminstone lite överdrivna och förvanskade för att bli roligare.

Så är det inte. Segelsällskapsresan är en ovanligt lågmäld dokumentäraktig film om hur det faktiskt är att semestra på båt. Verkligheten är alltså mycket mycket värre. Och roligare. För alla andra.

Jag misstänker att Lasse Åberg inte vågade ta med det värsta, för att inte sänka hela båtbranschen.

Men nu är handlar det om mig (oss) och vårt förhållande til Sjöräddningen. Och vilken tur vi har i Sverige som faktiskt har en dylik frivilligförening för klåpare som oss.

Och sen vill jag säga att man egentligen bara behöver ett medlemskap á 700 kr per år och familj för att få lov att använda sig av Sjöräddningen. Vi har varsitt. Och betalar lite extra ibland. För de förtjänar det, eftersom det inte kostar ett smack att ringa dem och få assistans, oavsett hur klantig man själv har varit.

Och det här är hela inläggets signaturmelodi

Min första egna stora vuxenbåt var den här pärlan.

En Albin 25:a som var ett år yngre än jag. Köpt av maken när vi fortfarande bara var kompisar, och han i sin tur hade fått den av sin pappa som köpte den ny. 1971. Den var då största båten i hamnen i Strömstad. Det säger allt om hur båtlivet har förändrats. Och en del om att vi tydligen skulle bli ett par framledes. Fast han norpade mina pengar för båten först.

Första sommaren med Albin hade jag och min bästa kompis planerat en vecka crazy tjejbåtsemester. Vi använde hela akterruffen (med två sovplatser) som garderob och spritförvaring (ni vet det där med att tjejer inte kan packa light) och hade med oss elva liter Bacardi för sju dagar semester. Oh dessa högtflygande planer, och vädret var verkligen på vår sida. 30 grader varmt, strålande sol och vindstilla när vi gjorde loss från bryggan.

Vi öppnade varsin cider, satte på bästa CD-skivan på högsta volym (näe, Spotify och streamad musik fanns inte då) och skålade med varandra för VÄRLDENS BÄSTA SEMESTER.

Sen hörde jag en smäll. Bakom all musik. Men kompisen hörde den inte. Efter någon minut till hörde jag ytterligare en smäll. Kompisen hörde den fortfarande inte, och sa att jag skulle sluta noja. Vi hade ju för 17 inte kommit mer än ett par 100 meter. Man skulle kunna säga att vi nästan fortfarande befann oss i viken där hemmabryggan är, på väg ut i Kosterfjorden.

På den båten satt motorn under förarsätet, och för att komma åt motorn var man tvungen att skruva loss förarsätet – inget man gjorde i en handvändning. Men det fanns ett titthål på sisådär 10 cm i diameter. Tio sekunder efter den andra inbillade smällen började det bolma ut rök ur titthålet. Mängder av rök. Brand på båt är inte något man vill ha, särskilt inte när man är en badkruka som antagligen hade gått under med skeppet  hellre än att hoppa överbord.

För att göra en skitlång historia kort. Jag blev paralyserad, lyckades stänga av motorn så vi bara låg och drev. Medan jag stod och mumlade för mig själv “jag tänker i alla fall inte hoppa i vattnet, jag tänker i alla fall inte hoppa i vattnet…” en miljard gånger.

Kompisen lackade ur, frågade var brandsläckaren var (jag pekade) och sen ankrade vi, ringde pappa som var i stugan vid hembryggan och så öppnade vi till motorrummet. Och dog nästan rökdöden. Men ingen brand. Eftersom vi hade åkt en pinsamt kort sträcka behövde vi inte ringa Sjöräddningen, den gången fick pappa assistera. Och vår sjudagars semester blev fyra dagar på land med lagning av…ptja…man skulle väl kunna säga avgasrör och sedan tre dagar semester. Det blev bra, till och med jättebra, till slut. Men de där fyra dagarna på land hade vi klarat oss utan. Och dra åt skogen vad förbannad jag var på min man som inte var min man då alls, för att han hade sålt en rutten jäkla båt. Han var på båtsemester med sin nya båt i Skagen, och jag ringde upp honom och skällde ut honom efter noter.

Han visste såklart inte om felet, men det var skönt att skylla på någon. Sen fick han sitt straff, för hans nya båt kollapsade just i Skagen så han fick lämna den där, ta tåget till Fredrikshamn och färjan tillbaka till Göteborg. För att sedan göra en returresa samma väg helgen efter med inköpt båtdel, laga båten och köra hem den.

Där och då borde vi kanske ha sett tecknen?

Sen blev jag och maken ett par. Han ville ju såklart inte ha sin gamla båt tillbaka, och jag hatade hans nya båt (den båten var fan felkonstruerad, det gick inte att gå varken av eller på utan att slå ihjäl sig). Vi blev ihop en höst, med varsin båt i bagaget, och någon gång efter nyår konstaterade vi att vi behövde en ny båt. En gemensam. Och jag hittade en som var perfekt för oss. Den här.

Japp, fotot är taget på samma ställe. Det har blivit en grej. Vi har ett kort på den nuvarande båten där med.

I mars det året köpte vi den, och tog över den ett par veckor före Kristi Himmelfärd. På Kristi Himmelfärd åker man nämligen till Skagen med båt (om man har en), annars åker man dit med färja/tåg och bor på hotell. Är man singel så festar man järnet, är man inte singel så sitter man på båten och festar lagom medan man kollar på alla båtluder. Ursäkta benämningen men det är faktiskt helt sanningsenligt. Tjejer som åker i gäng har små interna klubbar med poängsättning över hur många ragg de får och killar…har väl ungefär samma. Och de flesta är medelålders och inte ett dugg singlar. Bara för en helg.

Kristi Himmelfärd är ett synnerligen intressant fenomen i Skagen. Förra året var nog första året vi inte var där, för även om vi inte är båtluder (längre…för somliga av oss) så är det sjukt roligt att titta på. Men det kräver ett eget inlägg.

Första helgen med nya båten skulle vi premiäråka till Marstrand, då låg båten i Göteborg. Vi var sjukt glada såklart. Och hade, för att vara på den säkra sidan, betalat sex papp till en oberoende besiktningsman för att slippa få obehagliga överraskningar. Men näedå, båten var tipptopp enligt honom.

Vi kom till Marstrand, lade till, satte på värmen i båten (eftersom det var tidigt i april och fullkomligt jävla svinkallt ute) och sen gick vi och käkade på restaurang. Vilket gott humör vi var på, och så glada vi var över båten. Vi var borta i kanske två timmar. När vi kom tillbaka och såg båten var den helt rökfylld. Det pyrde ut rök under kapellet.

Av med kapellet, upptäcka att det var värmaren (på båtar går värmare på diesel, precis som i lastbilar) och att värmaren minsann värmde, men den droppade även diesel på det jättesvinvarma aggregatet. Det som pyrde rök var alltså dieseldroppar. Som hade droppat i två timmar. Det luktar APSKAFT. Och blir så rökigt att man blir tårögd. Det enda vi kunde göra var att öppna hela båten för att vädra, mitt i smällkalla aprilkvällen och stänga av värmen. Åka hem var ju inte att tänka på eftersom det var kolsvart. Så mycket som jag frös den natten, i princip under bar himmel har jag nog aldrig frusit varken förr eller senare.

Dagen efter kunde vi åtminstone stänga båten och dra hemåt. Röken hade vädrats ur. Då började det lukta skit. Från klarhet till klarhet. Men jag trodde såklart att det var maken som fjärtat. Vad han trodde minns jag inte. Vår idylliska första jävla helg på båten var i alla fall kantad med dofter ingen av oss gillade.

Nästa upptäckt var då, vid hemmabrygga igen, att den förre ägaren (som vi redan hade ringt för att säga åt att han fick stå för en ny värmare) hade gjort en tabbe när han tömde bajstanken för vintern. På just den båten och den bajstanken tömde man med en knapp, och i tanken fanns en mätare. Vad han, och vi, inte hade en aning om var att mätaren hade kolat vippen så den visade att det var tomt fast det var fullt. Allt vatten från toaletten som låg i tanken ihop med kiss och bajs expanderar när det blir kallt. Då går saker sönder, och sedan när det inte är frysgrader längre börjar det läcka.

Jag är inte överdrivet äckelmagad, inte i jämförelse med maken i alla fall, men att upptäcka att en vilt främmande person och hans familjs ett år gamla avföring låg och simmade i kölsvinet på båten var överjordiskt äckligt. Jag klev av, ringde förre ägaren igen och upplyste om att han hade tre dagar på sig att ta rätt på sin skit. Bokstavligt talat. Och blankskura ALLT. Plus laga tanken såklart. Sen fick besiktningsmannen en ordentlig skrapa med, som varken hade märkt att skittanken var full eller att värmaren var trasig. Jodå, det var sånt han hade kollat under de två dagar han inspekterade båten enligt en blankett tjock som en bibel. Inga anmärkningar.

Han gjorde det. Utan att knota. Värmaren byttes med.

Då var det dags att dra till Skagen. Vi hade bestämt oss för att dra tidig eftermiddag för att kunna välja plats inne i hamnen (har man inte varit där är det svårt att förklara hur jäkla fullt det är i hamnen – skulle en båt längst in vilja åka hem mitt under helgen är det bara att glömma – det finns inte tillräckligt med vattenyta kvar för en kanot ens). Jag packade klart, maken kom från jobbet och vi drog ungefär samtidigt som många segelbåtar. Då åker man tidigt, eftersom segelbåtar tar betydligt längre tid på sig att komma till Skagen.

Vi körde ut ur hamnen, en bit till och så gasade maken på medan vi körde om en hoper segelbåtar och så hojtade han (så ingen annan än jag hörde tack och lov)…

– So long suckers, vi ses om en jäkla massa timmar.

Det var ju det där med att ropa hej? Och inte ha lärt sig ett skit av tidigare misstag.

Jag satt i telefon och pratade med mamma, och vi hade inte ens tagit oss ur Göteborgs skärgård när varenda larm på båten gick. Slänga på luren, stänga av motorn och ankra alltmedan vi letade fel och tittade på alla de där sucker-segelbåtarna passerade oss. Och sen ringa Sjöräddningen och bli bogserade i motsatt riktning till Skagen. Tillbaka till hemmahamn, enbart för att upptäcka att generatorremmen gått av. Vi hade en extra, men inga verktyg att byta den med.

Vi kom till Skagen sist av alla, någon gång på förmiddagen dagen därpå och var inte ett dugg kaxiga faktiskt. Men vi kom även hem.

Så här kan det se ut i Skagen. Andra år som är bra. Eller till och med rätt fantastiska.

Det blev sedermera ett fel som förföljde oss under de år vi hade den båten. Drar inte den remmen runt så kokar motorn, och en dieselmotor gillar inte att koka alls. Det problemet blev anledningen till att jag alltid har vulktejp i handväskan, och den har räddat oss mer gånger än en. Trots att jag har blivit så jäkla hånad för min vulktejp. Vi lärde oss även att alltid ha med oss reservremmar. Vilket inte hjälpte ett dugg när midsommarafton samma år kom.

Vi var i sommarstugan med min familj, men vi hade bestämt att vi skulle åka tillbaka till stan under kvällen. Så jag drack inte (jag växte tydligen upp och insåg att man inte behövde elva liter Bacardi för att köra båt) men det gjorde maken. På ackord verkade det som.

När klockan blev nio var det dags att dra tillbaka, för att hinna göra något i Strömstad med. Kusinen hakade på och vi drog, maken var dyngrak och mer en barlast så det var trevligt med sällskap som kunde prata utan att tappa alla vokaler.

Det är inte långt att åka, det tar en halvtimma, men det var pissväder och hällregn. Efter en kvart gick generatorremmen. Hade det varit en vanlig dag med en icke dyngrak make så hade han fixat det på plats, men som det var nu såg han inte ens motorn i motorrummet och sa bara:

– ÄH…vi skiter i det här till imorgon, så ankrar vi här och sover.

Fast han sa det väldigt mycket sluddrigare, med väldigt mycket färre vokaler och sen stupade han i säng och sov den dödes sömn. Klockan halvtio på midsommarafton. Mitt i en farled. Precis där man inte vill vara med tanke på att de finns sådana där som faktiskt fyllekör. Ähum.

Jag ringde till hjältarna, de hade svinmycket att göra, så jag och kusinen firade midsommar i en båt mitt på vattnet med inget alls att varken äta eller dricka. Eller jo, vi hade öl. Men det kändes inte aktuellt att veta att man skall bli bogserad av Sjöräddningen och vara packad, även om jag hade jäkligt god lust. Klockan ett på natten kom de och plockade upp oss, och klockan tre låg vi förtöjda på båtplatsen i stan. Pisseblöta, eftersom vi var tvungna att turas om med att stå med huvudet ut genom luckan vid förarplatsen för att överhuvudtaget se åt vilken riktning stan var. Så mycket regnade det.

Väl framme var det bara att torka sig och sova. Han den där andra hjälten som jag numera är gift med sov sig igenom hela sjöräddningen och förstod inte alls hur vi hade kommit till stan när han vaknade på morgonen. Men lyllos honom då, som vaknade utvilad och kunde gå raka vägen av båten och käka frulle. För att han har en helt fantastisk fru (även om han fortfarande och med en dåres envishet säger att det inte hade spelat någon som helst roll ifall han hade legat kvar i farleden när man frågar honom).

Dessutom har det varit jag som putsar, slipar och bottenmålar varje år sedan vi två blev ett. Han har inte behövt röra en pensel. Fantastisk var det ja?

Året efter gjorde jag i ordning båten i god tid för Kristi Himmelfärd. Igen.

Den var blank som en spegel, målad och spacklad. Två veckor före KH åkte maken förbi båten på väg hem från jobbet för att titta till den och lämpa av lite dynor och annat vinterförvarat krafs. Och från båten ringde han mig, totalt förtvivlad. Vi hade haft inbrott när den fortfarande stod på bockar i land. Inget litet inbrott heller. Tjuvarna hade tagit gott om tid på sig. De hade skruvat loss ankarspelet, SÅGAT loss den nya värmaren, gått in i motorrummet och klippt allt kablage till den elektroniska utrustningen som de snodde från instrumentpanelen. Det värsta var inte knyckandet, det värsta var totalförstörelsen.

Jag var förtvivlad för båten. Maken var förtvivlad över att vi inte skulle hinna få den fixad före Skagen. Jomen alla har ju sina prioriteringar. Som tur var har vi världens bästa försäkringsbolag (och minsta tror jag, ett tvåmannaföretag på Öckerö) så det var bara att ringa snubben på bolaget och farbror Blå och möta upp dem för en skadereglering. De hade snott och förstört grejor för 160.000 spänn. Vi skall inte ens prata självrisker och värdeminskning.

Efter att ha utnyttjat all kvinnlighet som finns utan att gå över gränsen till prostitution fick jag varvsgubbar, ankargubbar, elgubbar och värmargubbar att faktiskt fixa det lagom till det var dags att åka. Det året skulle vi ha med oss två killkompisar, och vi var tvungna att åka hem hyfsat tidigt en dag tidigare för vi skulle direkt till en 40-årsfest som lämpligt nog skulle hållas i en hamnlokal. Bara att parkera båten på utsidan, svida om och gå på party. Logistiken var klockren.

Vi kom till Skagen, vi hade roligt i Skagen och sen startade vi båten i god tid och började köra hem från Skagen. I kanonväder dessutom, så vi visste att vi inte hade mer än en dryg timma på full sula över havet.

Bortsett från att vi inte hann köra mer än en kvart förrän det small till som en kanonskott någonstans i motorn. Och sen gick det inte att gasa, för båten gjorde inte mer än fyra knop med gasen i botten. Givetvis var det jag som körde medan grabbarna drack öl, så de trodde att jag skämtade med dem. Jomen ett kanonskott ur motorrummet är ju verkligen ett practical joke.

Att köra båten framåt gick inte att göra över de där fyra knopen, däremot gick det fantastiskt bra att lägga in backen och backa. Alternativen var alltså att antingen chansa på att gå över öppet hav mot Sverige i fyra knop med kanonskott (och 20 timmars båtåkande utan att veta när den skulle klappa ihop på riktigt) eller backa hela vägen utan kanonskott i ungefär samma hastighet.

Snubbarna tyckte ju såklart att vi skulle chansa. Jag tyckte inte det. Så vi backade tillbaka till Skagen och ringde Volvo Penta-jouren på plats igen. För i Danmark har de ingen sjöräddning som vi har i Sverige. Där vill man inte bli räddad alls faktiskt. Kutym är att en sjöräddning kostar 10% av båtens värde. Inte aktuellt. Särskilt inte efter att ha betalat värdeminskning och självrisk bara några veckor tidigare.

Vi mötte upp med jouren, han tittade och upplyste om att backslaget hade gått åt helvete. Inget backslag är ett jäkla bakslag när man har båt, eftersom det är jämförbart med en växellåda på en bil. Så hans förslag var en ny motor, för 200.000 danska mynt. Det kunde ha fixa, jajjamänsan.

Fast tack men nejtack. Vi backade tillbaka in i gästhamnen och jag började springa runt bland de båtar där “innehållet” såg mest nyktert ut för att fråga när de skulle dra, och om någon kunde tänka sig att bogsera oss över gränsen till Sverige. Där kunde vi ju ringa svenska Sjöräddningen och säga att felet hade kommit där och då. Efter att ha frågat det ena halvfyllot efter det andra och fått lite opålitliga svar kom vi till ett par i medelåldern. Nyktra sådana. Som absolut kunde bogsera oss, men de skulle inte åka förrän dagen efter.

Tji 40-årsfest. Tji partystämning med tanke på att vi såg pengarna rulla…igen. Det var bara att vänta.

Tur i oturen var det stiltje när det var bogseringsdags. De var dessutom överschyssta och släppte oss inte mitt på havet precis vid svenska gränsen, för av en slump visade det sig att herrn på båten var brorsa med VD:n på Sjöräddningen. De bogserade oss ända in till vår närmsta skärgård, ringde Sjöräddningen och sa att de hade hittat oss där. Vi samlade ihop varenda kontantsedel vi hade och gav dem. Och återigen fick vi åka bogserbåt till hemmahamn i Göteborg.

Det var den båten det. Vi kan lägga ett par grundstötningar på listan, ett tjugotal pajade generatorremmar, en bogsering under semestern in på verkstad i Grebbestad där de fick byta bogpropeller. En ankring (pga pajad rem) mitt i ett trångt sund där vi fick med oss en stor elkabel varje gång vi försökte dra upp ankaret för att ta oss därifrån och vi låg i vägen för precis varenda båt som passerade. Ytterligare en resa till Skagen där bogpropellern fick ett frispel halvvägs över och vägrade stänga av sig och båten ville bara åka runt runt i ring tills vi drog ur säkringen och fortsatte åka (elfel) och lite annat som är helt normalt. När man har båt.

2010 köpte vi en fabriksny båt för vi var trötta på alla skitfel. Som tack för det fick vi åka Sjöräddning ännu fler gånger. Dels pga att båten var ett sjusärdeles måndagsexemplar som kostade ungefär lika mycket som en lägenhet i innerstan i Stockholm och dels för att vi hade ett par incidenter som vi kan skylla på den mänskliga faktorn.

Men den båten skall få sitt alldeles egna inlägg.

Eftersom det här inlägget blev ungefär lika långt som en Harlequinnovell. Fast med ett olyckligt slut. Den gick sönder igen, precis när vi hade hittat en köpare som verkligen verkligen ville ha den. Och min sista tur med den var med mekanikern som lagade den och bogserbåten som släpade in oss i land.

Sen lämnade jag med varm och nervössvettig hand över nycklarna till de nya ägarna.

Och givetvis pajade båten under deras premiärtur.

Nu fattar ni varför jag tycker Segelsällskapsresan är en SNÄLL film?

To be continued…