Ett kryptiskt inlägg

Jag vet att jag har varit tyst och det retar mig något så innerligt att jag inte kan berätta varför jag har varit så tyst…ÄN. Och med det låter jag som en fjåååårtisbloggare. Förlåt. Men jag samlar material, eller rättare sagt, materialet samlar sig självt utan att jag behöver göra så mycket mer än att…bara vara jag?

Idag tänker jag vara ledig, för det är skitvarmt, vindstilla och knallsol och jag behöver andas något annat än datorluft. Så vad jag ville säga egentligen var att jag, solbrillorna, de magiska jeansen och min storkamera tänker ta båten ut och verkligen andas och fotografera omvärlden. För mitt eget höga nöjes skull, inget annat.

Sen skall jag bombardera er med intryck.

Med min tur startar antagligen inte båten.

Eller så går vi på grund.

Den som lever får se.

GLAD PÅSK!

Uppdatering: Jag glömde tala om att jag har kommit på ett sätt att dela ut den fina randiga skjortan. Och så glömde jag att Fru M hade anmält sitt intresse med. Nu LOVAR jag att lägga ut tävlingen mellan de tre ikväll. Jag har verkligen varit en usel bloggare på sistone.

En ska sova och en ska vakna?

Nu är det dags för mig att binga med min ljudbok i örat.

Jag funderar på hur lång tid jag hinner sova innan den där “livet springer ifrån mig-skatan” går upp för dagen. Eller om hon redan är uppe, vaken och nyduschad.

Fördelen för dennes del är att hon redan går på Kinatid.

Jag är mer på östkusttid USA.

Den stora skillnaden är att hon snart åker till sin tidzon.

Det gör inte jag.

Jag skall jetlagga i Strömstad.

Godnatt.

Familjefoto…

…när hundarna upptäcker hur kittlig husse är om man slickar honom i öronen och biter honom i nacken. En från höger och en från vänster.

Ber om ursäkt över den usla kvaliteten, men min ordentliga kamera är ju som vi alla vet, jävligt död. Och att ta vettiga kort på rörliga svarta hundar samt tokfnissande make med en iPhone är ungefär lika troligt som att det skulle funkat att spela in Matrixfilmernas specialeffekter med en Super 8-kamera år 1977.

Inte alls alltså.

Även om man inte ser detaljerna så ser man kanske ändå litegrand känslan bakom de fina familjefotona?

photo 1
Tihihi…vad göööör ni?

photo 2Maken skrattar så han kiknar. Det gör även hundarna i bild och jag bakom kameran. Förlåt, telefonen.

photo 3
Iiiiinte nacken i alla fall. Snäääälla???

photo 4
Så. Nu pustar vi ut lite va? Husse är faktiskt alldeles utmattad efter attacken.

Man blir faktiskt gladare av hundar. Det är även jättevetenskapligt bevisat att hundar sänker blodtrycket.

Det sistnämnda är dock oklart om det inte var just tvärtom i det här scenariot?

Tekniskt myteri!

Jag säger bara EN sak. Eller jag säger den inte ens, eftersom en bild säger mer än tusen ord.

2012-02-04 19.02.18

Allt tekniskt med mitt namn på har vikt in hovarna och vill inte mer. Datorn, den alldeles skinande nya, hänger sig femtioelva gånger per dag och kräver därmed omstart, paddans appar kraschar lite då och då (slösade fem liv på Candy Crush för att appen krashade mitt i ett spel) och kameran är fortfarande stendöd.

Mitt största problem är dock datorn. För en omstart tar tålamod. Kanske inte så mycket tid men en herrans massa tålamod och nu börjar det rinna över. Det osar i skallen på mig.

Så, jag bäddade rent, plockade efter hundarna, städade köket (igen), slängde saker som skall slängas och nu väntar jag på mat.

Gissningsvis är det läggdags någon gång mitt i natten eftersom saker med deadline inte tar någon som helst hänsyn till mitt tålamod.

Det borde de göra.

Mitt tålamod är som Chuck Norris – man bråkar fan inte med det hur som helst.

En annalkande förkylning?

Imorse vaknade jag klockan åtta av en make som frågade “har du på sömnpratarappen ELLER?”.

Mitt något förvirrade svar blev nekande. Jag glömde det igår, eller snarare, jag somnade ifrån det och GLÖMDE (på riktigt faktiskt).

“Så HIMLA praktiskt” sa maken tjurigt, tog med sig täcket till soffan och fortsatte med “för nu står jag fan inte ut med DINA snarkningar mer”.

Förtal.

Eller så kommer en härlig påskpresent i form av en förkylning, för det är enda gången jag klarar att hämndsnarkas.

Nu är jag mer tjock i huvudet än vanligt och har tydligen snarkat.

Men jag är skitglad över att jag glömde appen just igår.

HAHAHAHA!

(Skrattar bäst som skrattar sist antar jag)