Nu jäklar skall ni få hundar så det sprutar ur öronen

Här kommer “några” bevis på att det går att ta kort på svarta hundar utan att de ser ut som svarta fluffklumpar där man varken vet vad som är fram eller bak. Men inte med en iPhone. Eller ja, det är åtminstone svårare.

Värdet i att ha en snabb kamera där man kan pilla med inställningar manuellt säger jag bara.

Men inget av fotona är dagsfärska, för jag har fortfarande inte hunnit redigera bilderna från häromdagen *ber om ursäkt med skammens rodnad på kinderna*

Screen Shot 2014-04-23 at 20.46.17
När Stor var liten och såg vatten för första gången.

Screen Shot 2014-04-23 at 20.45.56
Redan där insåg vi att vi inte hade med en särdeles begåvad vattenhund att göra, eftersom han valde båt, trots att den låg på stranden?

Screen Shot 2014-04-23 at 20.45.00
Sen blev Stor större och fick följa med på båtsemester och gå till korvmojen med husse och beställa sin egen mat.

Screen Shot 2014-04-23 at 20.43.20
Och så fick han prova på att bada. Någonstans där konstaterade han att vatten är blött, oavsett om det ligger i havet eller kommer i form av regn. Den där simhuden mellan tårna är sjukt onödig för hans del. Han simmar inte. Frivilligt. Han bara plaskar.

Screen Shot 2014-04-23 at 20.44.21
Han leviterade även på ängarna. Inte en enda fot av alla fyra i marken. Soundtracket till det här fotot skulle kunna vara “jag skall köpa vingar för pengarna och flyga högt över ängarna”?

Screen Shot 2014-04-23 at 20.42.06
Eller så låg han bara på soffan och såg skyldig ut. I just det här fallet för att han precis hade knyckt en tomat i köket och tuggat i sig hela. Jojomänsan, det där som syns litegrand runt munnen och på tassarna är tomatsörja. Skyldig var det ja?

Screen Shot 2014-04-23 at 20.41.03
Sen kom Liten och sprang så öronen flaxade.

Screen Shot 2014-04-23 at 20.38.17
Vilket Stor tyckte var asjobbigt. I en hel dag. Sen såg det ut så här. Och nej, det är inte meningen att det skall gå att se vilken skillnad det är i storlek på dem på just det här fotot.

Screen Shot 2014-04-23 at 20.40.27
Men i själva verket var det så här stor skillnad, för just det här fotot är taget samma dag som de låg och chillade på soffan. Man kan verkligen luras med fotovinklar.

Screen Shot 2014-04-23 at 20.39.29
Den första tiden med Liten såg han mest ut så här. Trötter och söter. Om han inte var fullt upptagen med att bita i valfri kroppsdel på sin matte med sina synålständer.

Jo, det går att fota svarta, luddiga och hypermobila rörliga objekt. Faktiskt. Och det kommer mer. Om ni vill ha?

Imorgon skall jag berätta vad jag gjorde idag. Jag sitter här och är bara generellt och materiellt lycklig.

Man skulle kunna säga att det jag gjorde är ett naturligt steg i det jag håller på med nu. Som jag inte kan skriva om riktigt än. Men först fick jag en make till, som om en dåre inte vore nog. Sen lackade jag ur på båda två.

Istället för att ta den ena och slå den andra med gjorde jag något helt annat.

Mer om det imorgon hehe.

Konsten att slarva bort saker som är till för att man skall hålla reda på andra saker

Han den där som är enda orsak till att jag letar kryphål i lagböcker är ju inte direkt känd för att vara bra på att leta. Det vet jag att jag har skrivit om många gånger. Han är däremot SKITBRA på att vimsa bort saker, skylla bortvimsandet på mig och sedan hittar jag det han letar efter i hans väskor/fickor/bil.

Det är ett smärre mirakel att han klarar att klä på sig utan assistans och ledsagare. Oftast åtminstone. För det händer då och då att han knatar ut med en sko av varje sort, kallingarna bak och fram och tröjan ut och in. På riktigt.

I alla fall. Idag lyckades han med det omöjliga. Den där sidan på nätet som jag har pratat om innan, Kickstarter, där man kan vara med och sponsra projekt och uppfinningar ni vet? Den där jag sponsrade Veronica Mars-filmen och fick ett röstmeddelande av Logan. Min “spökantenn” till telefonen (som mäter elektromagnetiska vågor – väldigt Ghostbusters) och strutskuddden (googla Ostrich Pillow eller sök på strudde i bloggen) till exempel. Mycket skitfiffiga grejor och en del som bara är underhållande.

Men, förra våren startades ett projekt av ett gäng stockholmare, en yttepytteliten gps-tracker som det var meningen att man skulle sätta på sina barn och/eller hundar för att ha koll på dem.

Oerhört praktiskt om hunden, eller barnet, råkar slarva bort sig och har en hönsmamma. Dessutom kan man bara kolla i en app på telefonen var föremålet för ens ömma låga befinner sig. Det lät ju verkligen kanon.

Och jag vet att det finns trackers redan. Som används på jakthundar först och främst. Men de har kostat extremt mycket och varit jäkligt otympliga. Inget man har till sin vardagshund dygnet runt.

Så jag hoppade på det projektet och sponsrade, det gick igenom förra våren och sedan dess har jag väntat på minimojarna som skall hålla reda på jyckarna. Det har tagit en evinnerlig tid, men igår kom de äntligen. Efter åtta bedrövelser och sju förseningar. De skulle kommit i juni förra året, men när det gäller såna här projekt får man räkna med lite farthinder.

En ljusblå och en rosa hade jag valt som “tack för att du var med och sponsrade”. Givetvis lade jag in Liten som rosa och Stor som ljusblå, men igår hade jag bara ork att greja med appen och ladda dem.

Så här små är de.

20140422-221524.jpg

Mindre än en tändsticksask, tunnare än en IPhone och väger just inget alls. Däremot hade de tillverkat världens sämsta gummihållare till hundhalsbandet så en idiot kunde räkna ut att de skulle trilla ur vid minsta rörelse.

Trist att man är gift med just en idiot i sådana lägen.

Idag ville rikspuckot testa dem, medan jag skulle sitta hemma och kika på appen vart de gick. Sjukt spännande. Näe, jag är inte ironisk. Det sista jag sa innan idiot, hund och hund gick ut var “se nu för fan till att inte tappa dem på första promenaden när vi har väntat i ett år”.

Självklart inte, svarade idioten.

Och så knatade de iväg. Det såg ut så här.

20140422-222123.jpg

Där blev jag lite fundersam. Antingen hade Liten lyckats tappa sin, 50 meter från hemmet, eller så gick Stor med sjumilakliv så jag kände mig nödd och tvungen att ringa och fråga om den var tappad eller om den inte var på.

Jag fick ett fnysande i örat. Han hade ju faktiskt sagt “självklart inte”, så det var nog bara en tillfällighet vid “inkörning”.

Sen kollade jag igen.

20140422-222532.jpg

Och där var ju allt frid och fröjd.

Nästa gång jag kollade hade Liten rört sig en halv kilometer, men Stor var kvar på exakt samma ställe. Så jag ringde igen. Fick en fnysning till. Givetvis var det fel på appen och inte på maken.

Men ungefär samtidigt som maken hade fnyst klart åt mig började han svära så det osade. Hoppsansa, Stor HADE visst tappat sin. Utan att snubben med järnkoll hade märkt det.

Nåja, sa maken, det går ju faktiskt inte att slarva bort en grej man använder för att hålla reda på var grejor är någonstans.

Det var ju en tanke god som någon.

Gissa vem som kom hem en kvart senare med två hundar och en tracker? Gissa vem som inte alls hade hittat det han inte ens skulle ha tappat från början?

Gissa vem som blev utskickad med kartan med orden “du kommer inte tillbaka förrän du har hittat den andra.

Jodå. Han kom tillbaka. Med trackern. Efter en evighet.

Annars hade jag inte släppt in honom.

Nu funderar jag på att köpa fler och limma fast en i hans hjärna, eftersom den verkar förkomma alldeles för ofta.

Men bortsett från att maken lyckades med konststycket att slarva väck en obortslarvningsbar sak så var de skitfiffiga.

De larmar om hundarna försvinner utanför ett valt område, de larmar om de blir helt stilla (om hunden har fastnat någonstans), de går att följa i realtid och en mängd andra fiffiga inställningar. Och de tål bad, regn, dypölar och annat praktiskt.

Vill man dra det till en ytterlighet är det ju inte bara praktiskt för hundar och barn.

Jag ser en enorm potential om man är misstänksam fru eller privatdeckare.

Sy in en i linningen på finkallingarna.

Snacka om att kunna bli tagen med rumpan bar.

(Nej jag är såklart inte sponsrad, men jag gissar att en del hundägare vill veta. Www.traxfamily.com. Där finns de numera. Så jäkla skönt det skall bli till sommaren när hundarna springer omkring på stora ödsliga öar utan att man behöver springa efter dem med fickorna fulla med leverpastej för att hålla koll.)

Det blev sådär tyst igen

Efter den lediga dagen kom någon slags manlig förkylning (börjar inbilla mig att det är ett nätvirus skickat från Granntanten). Sen kom jobb ikapp mig.

Idag har jag dock varit FULLT upptagen med att leta i lagboken efter kryphål hur man kommer undan mord av äkta make. Samt googla på nätet efter bästa sättet att göra det med minsta möjliga risk att bli påkommen.

Herregud så less jag är på karlar. Alla karlar. Utom mina två frikort som verkar perfekta (nu pratar jag inte Robbie och Eminem).

Om de två skiljer sig någon gång så står jag först i kön att bli fru nummer två.

Till vem som helst av dem, men helst snubben som bor i Strömstad. Enklast så rent geografiskt.

Den andre bor liksom i Borås och det känns lite trist. Om man nu inte kan övertala honom att flytta.

Just sayin’

Moa, Kerstin, Fru M

Nu är det blusdags.

segis2

Bicepsblusen alltså. Herregud, jag är verkligen sjukt snygg på fotot.

Jag kan såklart inte välja en mottagare, det går bara inte. Mina nerver klarar inte det och jag kan inte bara ge till en.

Så, vad ni får göra…bara ni tre alltså…eftersom ni är finalisterna som kan ha kinesisk large, är att gissa hur mycket pengar det ligger i vår myntmugg.

Vi går aldrig med mynt på oss utan slänger dem i en mugg. När muggen är full…gör vi något med pengarna. Oklart vad eftersom den inte har blivit full någon gång konstigt nog. Jag har alltså ingen aning om hur mycket pengar som ligger där.

Uppifrån ser den ut så här.

photo 1(3)

Och för att få lite koll på hur stor den är ser den även ut så här.

photo 2(3)

Konstigt nog har muggen fått ben. Eller så är det Liten som står i bakgrunden.

Plättlätt blir det här. En gissning var, den som kommer närmast summan i muggen får blusen. Inga konstigheter.

Och jag häller ut pengarna på fredag och räknar dem. Lovar även att inte nalla i burken eller fylla på den under veckan.

Det var väl inte så svårt?

Lycka till hörrni.

What a difference a day makes

Jag har fått frisk luft och låtsats att det var mitten av juli (det var lika varmt som en normalkall svensk julidag på uteserveringen till solen försvann). Och så kan det hända att jag har tagit typ tusen foton. Eller kanske bara 700 stycken, jag har inte räknat, men väldigt många blev det.

Det var alldeles för längesedan jag vädrade storkameran och det var ren och skär njutning att göra det idag. Så jag har en bekännelse, något annat jag tror att jag aldrig talat om för er.

Det skulle kunna hända att jag inte bara samlar på skor. Jag har även en rätt gedigen samling fotopryttlar/objektiv. För att jag älskar att fota, är rätt bra på det och använder mig även av de skillsen i jobbet. Idag kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle fota, så för en gång skull fick hela kameraväskan packas och följa med.

photo 4(1)

Hej, jag heter Victoria och samlar på skor och objektiv.

photo 5

Och det här är min kamera. Eller ja, en av dem. Inte den som är trasig alltså. Jag har två systemkameror, en bra och en svinbra. För att snabbt kunna skifta utan att behöva mecka med att byta mellan två objektiv. Till skillnad från i princip alla andra förståsigpåare älskar jag Sony och dissar Canon och Nikon. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Gissa om jag har fått skit för det genom åren.

Kameran som är trasig är alltså min mellankamera. En tredje alltså, inte någon av systemkamerorna utan en kompaktkamera (Sony såklart) som jag alltid har i handväskan för att kunna ta vettiga bilder på språng. Det kan man inte med telefonen.

Förlåt, jag har visst en fjärde kamera. Den där GoPron. Jag glömde den. Men nu tror jag att jag har fått med alla?

Så, nu är bekännelsen över. Och jag inser att de få hobbies jag har går överstyr, men det är en stor del i mitt jobb (vem försöker jag lura här egentligen?).

I alla fall. Jag tog ledigt. Gick på strandpromenaden i solskenet utan jacka ner till båten.

photo 2(1)

Nu syns det inte på det här fotot, men vår båt var ungefär minst i hela hamnen. Varenda norrman hade plockat fram sina kryssningsfartyg och dragit till Strömstad över påsk.

Sen kom jag till båten.

photo 3(1)
Hej båten, nu skall vi åka premiärtur för i år.

Först såg det ut ungefär så här.

photo 1(2)

Sen såg det ut så här.

photo 2(2)

Där någonstans började jag komma ihåg hur man gör när man andas igen.

Så vi hamnade på Koster och gick och käkade. Där slutade jag ta kort med telefonen, så de riktigt bra bilderna får ni vänta på till jag har rensat och redigerat mina miljoners miljarder bilder från dagen. Men jag fotade skärmen på kameran när jag kom hem, för att få ett litet hum om vad som hände efter jag började andas.

Enda gången jag tycker att en öl känns väldigt lockande är när den ser ut så här.

photo 4(2)

Till den åt jag hälleflundra med friterad färskpotatis och chilibearneise, men den fotade jag inte. Jag drog gränsen vid öl i motljus.

På väg tillbaka till båtparkeringen träffade jag en prickig hund i orange väst. En sexåring som uppförde sig som en valp och generöst delade ut pussar.

photo 2(4)

Och så hittade jag lite båtar på väg tillbaka till stan, bland annat den här. Jag funderar fortfarande över nödvändigheten med spinnaker när det blåste just exakt inget alls.

photo 3(2)

Efter det fotade jag låg sol med glitter i vattnet.

photo 1(4)

Jamen ni hajar. Andlöst vackert (men jag andades jättemycket).

Sen kom jag hem.

Någon annan dag skall ni få se riktiga foton och inte fotade foton, men inte idag.

Nu skall jag lägga mig med Evas boktips och se om jag blir rädd eller om jag somnar, för nu bor den på min Kindle.

photo 1(1)

Jag vet. Jag hyser en osund kärlek till vampyrböcker som synes.

Kerstin, Moa och Fru M, nu har jag förberett fighten om blusen. Det blir en “tävling” av den enklare sorten och jag lägger ut den imorgon 08:00. Inga konstigheter och ingen tidspress, lite hjärngympa bara.

Jösses vad trevligt det är att vara ledig.

Jag tror det skall bli min nya hobby?