Jag skall inte hålla på halster mer, för jo jag kan köra båten själv och jag kunde även tagit jyckarna under armen och gått härifrån. Men när vi tog kvällskissen med jyckarna före det var dags att lägga loss och åka härifrån orkade jag inte. Det var alltså jag som var missen i kompromissen. Det var för varmt och jag var mätt och trött.
Däremot var det under förutsättning att jag och maken skulle umgås och att pucko ett och två fick umgås med varandra. Maken fick alltså inte vara med och leka, för han har sett mer av dem den här sommaren än han har sett mig. Och det var han helt okay med, han skulle bara gå över till puckobåt ett och tala om vårt beslut, sen komma tillbaka och hänga med mig och hundarna.
Något som i min värld tar fem minuter – max. Tiden det tar att säga orden, prata lite skit och dricka en öl. Ungefär så.
Under tiden satt jag på akterdäck med hundarna och tittade på förfallet runt omkring oss. Herregud vilket förfall det är vid den tiden. Unga som…lite äldre…dansar parningsdans. Och det är inte direkt några påfåglar som dansar runt.
Efter 30 minuters frånvaro började jag lacka ur. Efter 40 minuter kom det rök ur öronen på mig och efter 45 minuter gjorde jag det man absolut inte bör göra bland andra människor, jag hoppade av båten med stridsyxan i handen, tog maken i örat och sa ord som inte lämpar sig i skrift utan varningstext. Då lyssnade han. Tyvärr gjorde även hela bryggan det. En väldigt pinsam tystnad lade sig, så pinsam att det gick att skära i tystnaden med en slö smörkniv. All form av parningsdans upphörde.
Gissningsvis tyckte alla män vansinnigt synd om maken som hade en häxa till kärring medan kärringarna njöt i fulla drag över att det fanns värre fruar än dem.
Och så lommade maken över till vår båt.
Puckona fortsatte parta medan vi satt och snicksnackade. Sen var det läggdags. För oss. Puckona gick tydligen ut på krogen, iklädd väldigt temporär påfågelskrud.
Imorse var de inte lika kaxiga. Det var väldigt ynkligt. För att inte tala om ångesten som stod som spön i backen.
När till och med maken får för sig att jävlas med vår bästa vän, då har Norén inget att komma med. För maken gick och hämtade min kamera med jätteobjektivet och plåtade kamrat som värsta paparazzin från vår båt, utan att kamrat visste om det på sin båt.
Här är ångest och baksmälla i sin renaste form.
Nu vet ni. Så här ser medelålders karlar ut dagen efter kvällen före de har fattat vissa ogenomtänkta beslut.
De sitter alltså inte och ritar hjärtan i sanden eller skickar vänförfrågningar på Facebook.
Och nu när alla puckon har åkt så har jag bestämt att vi skall stanna en kväll till här. För buffén igår var fantastiskt god och de har även glassbuffé.
Det kan man inte åka ifrån hur som helst.
Men först skall jag faktiskt åka ut och bada.
