Men så orutinerat av mig

Vi gick på semester igår som sagt. Inatt sov vi första semesternatten på båten, och där skall vi spendera de kommande tre veckorna tillsammans.

Det hade nästan varit lättare att ha en tävling om hur lång tid efter semesterstart (17:00 igår) som det tog att bli osams.

Man kan ju för all del gissa för skoj skull bara.

Fast det är så jäkla mycket roligare att läsa solglasögonhistorierna. Jag skrattar fortfarande så tårarna trillar åt barnen som kissar på grannhunden. En historia som bara ger och ger.

Och det är fortfarande lika kul med sökorden. Vem i hela friden söker på “pungkulor som stressbollar”?

20130727-014215.jpg

Oerhört underhållande. Nu skall jag äta frulle och vänta på att den peruanska panflöjtsspelaren sätter igång.

Godmorgon.

Tävlingsdags (det gick snabbt att klura)

Jag har svårt för det där med storhetsvansinnegrejen och tänker inte hålla på och tramsa med likes, länkar och annat. Inte när det bara är jag som övar på att klippa navelsträng. Inget fel i det annars, när det är andra företag och storbloggare inblandat. Men så är inte riktigt fallet den här gången.

Vi gör det enkelt. Berätta om er drömplats att sitta med glajjorna – i kommentarsfältet. Om det nu är på Café Opera, eller i källaren som migränskydd. Ni väljer plats, och sedan låter jag jyckarna sköta dragningen. De känns grymt opartiska.

Planen; jag skriver namnen med ätbar krita/penna på hundkex, lägger kexen på golvet och det sista som blir kvar på golvet vinner. Och jag lär få bända det kexet ur munnen på endera hund när det är dags, eftersom båda är matgamar. Snabbt, effektivt och totalt rättvist.

Vi kör tills hundarna håller på att svälta ihjäl på måndag, klockan…12:00. Det brukar vara en bra ihjälsvältningstid. Precis som alla andra tider på dygnet.

Har jag missat något?

Men lycka till då.

Okay’rå – tävling it is

Eftersom jag i alla fall verkar ha tio läsare så kör vi. Gissar att en del har semesterångest idag för att semestern är slut. Här är det tvärtom, min semester börjar idag. Om man med semester menar att bland det första som skall göras nästa vecka är ett möte med en annan revisor om en annan business som skall startas (peppar peppar).

Sen skriver jag den där hädande meningen igen. Det är för varmt för att jobba, packa, städa huset samt leta efter innekatten som helt plötsligt efter fem år har börjat knata ut. Hon som är rädd för sin egen skugga. Och jag hittar henne inte. Har satt stora hunden i arbete att leta efter henne (det är hans bästa gren, han hittar henne alltid om hon gömt sig inne någonstans), och inne är hon inte.

Så, för att fira min pre-semesterångest, och somligas post-semesterångest börjar jag med ett valfritt par. Och jag lovar att alla är vansinnigt välskötta och inte överanvända direkt. Vi bor ju trots allt i Sverige. Samt att de legat i sina originalfodral i ett skåp. På display som sagt.

Jag måste bara komma på VAD jag skall klura till det med.

Men först en snabb presentation, eftersom bilden inte är den bästa:

20130725_184506_resized

Uppifrån:

1. Randolph Engineering (samma glajjor som piloterna i US of A använder – kolla Top Gun) Silverbåge, grå glas.
2. Svarta Oakley, mörkt grå glas .
3. Mörkt blå Gucci, med insida av båge och skalmar ljusblå.
4. Klassikern. Ray-Ban Aviator, med silverspegel (storlek 58 förresten, de kommer ju i olika bredder och denna är medium).
5. Silverbåge och jäkligt blå glas, Killer Loop.
6. Vita oversize Dior med grått/spegelglas.
7. Ray-Ban typ Aviator. Men ändå inte.
8. Ray-Ban, lite mer stryktåliga, med formbara skalmar.

Och som bonus slänger jag med ett par ur “elitserien”. Som inte finns med på bilden. Mina Burberry, väldigt liknande modell som Guccibrillorna. Med det klassiska rutmönstret diskret på skalmarna och skogsmullebeigebruna.

Så skall jag gå och hyperventilera lite och öva på att bli av med ett par till. Övning ger färdighet sägs det. Medan jag funderar på hur det skall gå till. Och att jag inte bryter mot några regler – som jag är så jäkla petig med när det gäller mina kunder. Pinsamt om jag gör bort mig själv då.

Återkommer.

 

Mina sorgebarnssolglasögon

Jag älskar solglasögon. Köper ett par nya varje år, eftersom det, samt scarves, är det enda man kan shoppa i vetskap om att man aldrig växer ur det. Om man nu skulle gå upp eller ner i vikt. Plagg som liksom aldrig sviker oavsett hur mycket rysk yoghurt man äter.

Nu är det slut med solglasögonanvändande, eftersom jag fick domen “aldrig mer linser” förra året. Inte för att jag inte tål linser, utan för att det inte existerar linser som korrigerar mitt synfel. Jag ser ju som sagt dubbelt. Utan att vara påverkad av varken alkohol eller droger.

Detta är en bråkdel av min samling. De som ligger lite på undantag, och inte platsar i den solglasögonens elitserie. Elitserien får fortfarande vara med, och behöver inte ligga på display i ett skåp.

20130725_184506_resized

Ray-Bans, Gucci, Dior och Randolph Engineering. Sorg!

Favoriterna, som jag inte klarat att klippa navelsträngen med, åker fortfarande upp till Strömstad varje sommar. Louis Vuitton (de jag tvingade maken att prova istället för hans ögon-solglasögon), Burberry, Dior, mer Randolph och fler Ray-Bans.

Jag kommer inte kunna använda dem igen. På riktigt. Och har börjat öva mig på att ge bort. Ett par har jag klarat att ge bort hittills.

Men det blir ju lite tveeggat. Jag kan inte ha dem i ett skåp, eller någon annanstans, och ständigt bli påmind om den stora sorgen och saknaden. För det är jävligt sorgligt. Samtidigt som det där med att ge bort till folk i min närhet är lika illa (övningsparet fick min kusin), men då blir jag ju också påmind om min saknad så fort jag ser henne i dem.

Jag är medveten om att jag har en yttepyttegnytteliten nanoblogg. Men jag kan tänka mig att tävla ut ett gäng solisar bland de stackars läsare som hänger här. Och, desto större chans att vinna ett par för de få som läser. Win-win.

Finns det överhuvudtaget ett intresse för mina gamla avlagda sorgebarn som bara samlar damm, eller skall de fortsätta ligga där de gör som ett minne av svunnen ungdom och perfekt syn?

Knappast va?

Familjen Hjälm och lite apokalyps…igen

Mannen kom hem från jobbet, med pimpad hjälm. Nu råkar jag älska MIN hjälm, eftersom jag får stormtrooper-feeling av den. Och lite Top Gun. Hans är samma modell, och han valde färgkombo alldeles själv – men tyckte tydligen att det där lilla extra saknades. För när han klev in genom dörren hade han det här på huvudet.

20130725_183317_resized

Behöver jag nämna att han log med hela ansiktet?

Jag är däremot lite mer tveksam till looken. Det var inte så att jag brast ut i skönsång och började sjunga på Roxettes “The Look” när han kom hem.

Jag undrar hur vi ser ut egentligen, när vi åker omkring på vad som ser ut som en japansk mc som fått barn med en rullator. Och våra hjälmar? Hur kommer man ens på tanken att sätta en röd tuppkam på hjälmen? En tuppkam som litegrand ser ut som resterna av 80-talets orange moppefällar till klassikern Puch Dakota?

En moppefällstuppkam och en stormtrooper. Vilken duo. Vi förtjänar antagligen varandra.

Sen är ju antagligen en hjälm sjukt bra vid en apokalyps. Vad som mer är bra är en Swiss Army Knife, och jag har en (ihop med vulktejp) i min handväska, men är ständigt rädd att slarva bort den. Victorinox har slutat tillverka just den modellen, så jag har inte hittat någon reserv.

Nu står jag i evig tacksamhet till Kristin som påminde om hur viktigt det är med kniv i väskan, för nu letade jag igen. Victorinox hade fortfarande inte, men däremot hade Wenger precis den jag har. Och i fler färger. Så det blev en beställning.

Screen Shot 2013-07-25 at 5.55.08 PM

I en färg som både matchar mina solglajjor och mina väldigt för stora cowboysarboots.

Risken finns att Mona ångrar sig när det är dags att dansa line dance, för jag kommer ha hjälm (för att minimera skadorna när jag snubblar över stövlarnas tåspetsar), matchande fickkniv och Stockholms hetaste accessoar i form av solglasögon (enligt ALLA unga bloggerskor).

Själv tror jag att det kommer bli skitsnyggt. Och framför allt väldigt tryggt och säkert.

Jag är lite rädd om det lilla som finns kvar bakom pannbenet.