Nu är jag arg. Riktigt ordentligt förbannad. 

Inte för att jag har blivit av med en tand, utan för att jag aldrig någonsin i hela mitt liv har haft så här ont. Och då är min smärttröskel väldigt hög. Jag är ju van vid att ha konstant ont i armen/handen, jag har migrän lite då och då, jag har legat på operationsbordet fler gånger än jag orkar räkna och INGET har gjort så jävla ont som det gör i truten just nu. Vilket kanske är en liten överdrift, men det känns inte så för tillfället.

Min instinktiva reaktion på smärta är helig ilska, vilket kanske inte är helt rimligt, men att ha ont på det här viset gör mig så arg att jag vill knata upp och sula till tandläkaren.

Trots att jag fortfarande tycker att han är den snällaste tandläkaren jag någonsin träffat vill jag ge honom en high five i ansiktet med en ekplanka. För att … ja, för att det var han som drog tanden och gjorde att jag fick så här ont. Inte helt rättvist, det inser jag. Jag inser också att det inte skulle göra ett dugg mindre ont på mig efteråt. Men jag VILL.

Jag har dragit tänder förut, två gånger, båda i överkäken. Det gjorde inte ont. Jag har hört overifierat mummel om att tänder i underkäken kan ha knorvigare rötter och därmed vara mer svårdragna. Oavsett eventuell sanningshalt har jag ändå inte ägnat en tanke åt att det skulle göra ont efteråt, mer att det kanske blir ett krångligare jobb för tandläkarna. Inget annat. Och jag är ju inte rädd för “saker som händer efter tandläkarbesöket”, det är ju bara exakt tiden man spenderar i stolen jag har panisk skräck för.

Man skulle kunna säga att det känns som att ansiktet har blivit överkört av en stadsjeep, att nämnda stadsjeep har backat tillbaka över käkbenet och slutligen har sopan till chaufför hoppat ur bilen och nitat mig med knogjärn för att vara riktigt säker på perfekt resultat.

Så ont gör det. 

Först ville jag att bedövningen skulle släppa för den var irriterande. Det kliade nämligen i örat hela tiden och när jag försökte klia tillbaka kände jag inget pga totalt bedövat. Det var en lite mystisk känsla, men tydligen inget mot vad som komma skulle. Nu skulle jag uppskatta om någon kom och bedövade hela överkroppen resten av veckan tacksåhemsktmycket.

Botemedlet enligt tandplejset när jag ringde dem och ylade i luren?

En Alvedon och en Ipren. 

Eh. Nej. 

Om jag säger att jag har ont så har jag ungefär hej jag behöver morfindropp-ont. 

Men jag orkade inte ens diskutera saken. Av den enkla anledning att det gör ännu ondare när jag pratar.

Känns inte det här med att dra tänder manuellt väldigt medeltid? Typ det enda som vi gör år 2015 som inte har förändrats sedan vikingarna drack mjöd. Man skulle lika gärna kunna göra det hos närmsta hovslagare, så omodernt känns det.

Hur längesedan var det vi började pyssla med atomklyvning? Sådana pyttesmå saker kan vi klyva med enkelhet, men en tand … ?

Om man skall drista sig till att göra en trendspaning så här i genustider så är det ju åtminstone jämlikt. Med tanke på hur omodernt mycket är när det handlar om kvinnorelaterade åkommor så är väl tänder det enda som är riktigt jäkla rättvist. Alla har dem och Karies och Baktus skiter fullständigt i om de sitter i gapet på en han, hon eller hen.

Vilken annan dag som helst hade jag sett den spaningen som poetisk rättvisa. 

Sa jag att jag är hungrig också? 

Nu har jag gnällt klart.

Och tandläkaren är verkligen snäll. Egentligen.

Jag vill inte ha en enda sympatikommentar, jag vill ha skojiga berättelser som får mig att tänka på något annat än slaktade käkben.

Okay?

// Arg och nedbäddad