Av alla saker man kan syssla med

Smäller inte ett besök på Jula särskilt högt. Men eftersom närmsta Jula ligger i Uddevalla och jag har passerat just Uddevalla många gånger de senaste veckorna.

Igår bad maken att jag skulle uträtta ärende enligt inköpslista när jag ändå skulle åka förbi idag, och som den fromma hustru (!) jag är svarade jag naturligtvis jakande. Sedan fick jag en specifik lista med bilder, artikelnummer och hyllnummer.

Jag bleknade lite inför Väldigt Viktig Lista (det var något med kraftmuttrar och traktorn) och meddelade att ett besök på Jula kostar en parfym enligt From Frubalken 12§ kap. 1

Efter Jula svischade jag alltså in på Kicks och köpte parfymen jag har snusat på i ett par månader.

Kontentan är alltså att jag har varit på Jula. JULA!

Jag ber att få återkomma om eventuellt intressantare ämnen imorgon pga utmattning relaterad till Jula.

Nu är jag fullt upptagen med att ligga raklång och göra inget annat än att lukta på min handled som doftar ljuvligt.

Kan inte någon byggherre förbarma sig över mig och bygga den där affären lite mer geografiskt fördelaktigt?

Den där räpan på axeln

Som alltid sitter där, och som vi enades om att skicka dit pepparn växer. Eller längre bort ändå.

Det är svårt, men räpan skall bort och jag jobbar på det. Så HÄR såg jag i alla fall ut den dagen jag hade medvind och inte brydde mig om hennes tarvliga tjat på vänsteraxeln.

image

Om man bortser från att det ligger lite olikfärgade trädgårdsslangar på olämpliga ställen runt mig är det fortfarande en outfit jag känner mig fin i. Och nu skall jag titta på de här bilderna så fort jag har en dålig dag med högljudd och missnöjd räpa.

Hade det inte varit för slangarna skulle jag nästan drista mig till att påstå att det skulle funka som omslagsbild till “Torparfrun”. Om det nu hade funnits en dylik tidning.


image

Idag är jag pepp. Det här skall funka. Åtminstone ända till imorgon.

Hur går det för er?

Vänner för livet?

Det här har jag tagit upp förut. Men eftersom jag börjar bli till åren kommen sviker detaljminnet.

I år är det 30 (hurihelveteärdetmöjligt???) år sedan jag slutade nian, och härförleden gick ju en gammal och god klasskamrat till de sällare jaktmarkerna. Då var jag arg och ledsen och det är jag fortfarande.

Häromdagen var det minneskväll. Vi var ett tiotal klasskamrater som slöt upp och deltog. Jag hade inte en susning om vad just en minneskväll innebar, men det visade sig vara en glatt ledsam tillställning med mycket värme till skillnad från dyster begravning. Dessutom var det mysigt att få en helkväll med gamla raringar (åtminstone nästan alla), det var längesedan vi satt runt ett bord tillsammans i så många timmar.

En kille, som var inflyttad till Gbg från Gränna, stack tillbaka till hemstaden direkt efter plugget och nu sysslar han med polkagrisar. Han hade med sig en säck randiga grisar och varje klasskamrat fick varsin gris. Noggrant utvald innan den högtidligt överräcktes till mottagaren.

En kille fick till exempel den här.

image

Något jag fnissade orimligt mycket åt.

Sedan fick jag min.

image

Då skrattade alla andra hänsynslöst istället.

När jag visade den för maken sa han, väldigt matter of factly, att det inte verkade som att jag hade ändrat mig ett dugg sedan jag gick i grundskolan.

Det tog jag däremot som en komplimang. Från hela klassen.

Som jag älskar mina gamla klasskompisar. De är grymma. Än mer grymt är det att vi allihop, 30 år senare, fortfarande står varandra så nära att jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten till vem som helst och vara supersur.

Om man har 27 gamla bästisar som hängt med sedan vi var i koltåldern har vi nog gjort något rätt.

Även om en fattas oss.

“Om du hoppar så biter jag?”

Medan jag ägnar lördagkvällen åt att samla ihop mig (=slöa i soffan) efter en nästan en vecka borta från hundarna (ja ja, och maken) kan ni väl kika på dagens projekt. Gärna komma med glada tillrop och även låtsas som om hundarna inte är så obegåvade de ser ut att vara. Saker som involverar belöning i form av vatten eller mat brukar de ju lära sig snabbare man hinner säga leverståhej.

Fast inte just idag då.

Hussen hade köpt en vattenautomat till byrackorna som invigdes idag. När man springer så mycket på åker och äng blir man ju svettig och jättetörstig och det är en nödvändighet att bli serverad vatten av matte eller husse ur trädgårdsslangen vid hemkomst. Eftersom vatten ur kran är godast i världen. Näst efter skitiga, äggpruttsdoftande dyngpölar givetvis.

Det här är med andra ord värsta bästa fiffighetsgrejen. Meningen är såklart att de skall ställa sig på “pedalen” och stå still, allt medan vattnet serveras direkt in i munnen på valfri jycke, eventuell munhöjd är av underordnad betydelse. Nyckelordet är att de skall stå still. Inte gräva, bita eller råka göra rätt av en olyckshändelse så vattnet sprutar FÖRBI svalget och rakt ner i magsäcken. Utan att det bekommer hunden i fråga. De skall alltså kunna vrida på och av kranen alldeles på egen hand när törsten sätter in.

Jag trodde de skulle lära sig på nolltid. Det blev inte riktigt så och därmed kommer jag fortsätta låtsas att formation skithög på filmen bara har högst tillfälliga inlärningssvårigheter.

Inte skulle väl mina raringar vara så här bedrövliga?

Trött och glad

Dessutom känner jag mig lite snygg trots att jag är tjockare än jag någonsin varit. Av allt skit som kommer med stigande ålder måste jag nog säga att det där med ändrad ämnesomsättning är svårast. När man inte har någon som helst karaktär, för att man aldrig behövt ha någon. Semla till frukost, godis till lunch och fettdrypande mat funkade alltså ända tills klockan slog kvart över 40 år. Sedan funkade inte det mer. I alla fall inte utan att kilona ökade i takt med åren.

Men skit i det. Jag kände mig skitsnygg. Både igår och idag och det händer inte så ofta att det stör. Skinnbyxor och högklackat golvade den där lilla satmaran som brukar sitta på axeln och viska taskiga saker som “skall du verkligen se ut så DÄR, du ser ut som en SÄL och är det inte dags att tänka på vikten nu när du börjar bli så gammal, det är svårt att vara en tjockis när du måste operera höftlederna GAMLING”.

Jag fick feeling helt enkelt. Vind i seglen. Eventuellt även en släng av hybris.

I alla fall. I förrgår hängde jag ju med två balla brudar. Det vankades middag hos Sanna (I mitt huvud) tillsammans med Kicki Husfruen. Svingod mat och massa tjatter. Det blir nästan plågsamt påtagligt att skogstorpet ligger så långt från ära, redlighet och balla brudar när man sitter där man sitter. För jag tycker väldigt mycket om dem och det hade onekligen varit praktiskt om det var enklare att susa förbi på en fika.

Efter middag och fika släpade Kicki snällt hem mig och bäddade ner mig i sitt gästrum. Jag är lite oklar över omständigheterna som föregick nedbäddandet eftersom jag var gränsfall medvetslös pga fullt ös.

Igår däremot var vi pigga som lärkor. Kicki och jag drog ut på rövarstråt. Med Trassel såklart.

Vi åkte till Plain Vanilla och suktade över cirka allt i butiken och vi åt lunch i restaurangen som ligger en spottloska från butiken. Dagens rekommendation nummer ett, asschysst käk och hundvänlig restaurang. åk dit! Inglasad uteservering där man fick ta med sig Trasslet in medan man åt. Hundvänliga restauranger är det ont om och de får en stor fet guldstjärna i min bok.

Det var inte heller något större fel på utsikten. Så länge man inte smakar på vattnet i pölen utanför är det lätt att missta sig och tro att man är på bästkusten.

IMG_9195

Dagens rekommendation nummer två är såklart också hundrelaterad. Plain Vanilla idkar försäljning av ursnyggt glasbord som står på display i butiken. Istället för matta ligger det fårskinnsfällar undertill. Bordets “ben” är en guldcirkel med mindre cirklar.

Det är inte bara ett bord. Det är även en hundkoja för alla jyckar som kan knata in genom guldringarna.

IMG_9200

Och där måste man avsluta lite. För att betrakta söthetschocken.

To be continued …

<enter signaturmelodi>