SMHI hotade med regn idag vilket fick maken att ränna runt med blåslampa i arslet sent igår kväll för att samla ihop alla viktiga saker och natta dem i noggrant utvalt hörn av ladan så de kunde få skydd från eventuell nederbörd under natten.

Eftersom jag inte ser skillnad på träbit som skall sparas och träbit som skall eldas har jag givetvis inte en susning om vad som är eller inte är vädertåligt på gårdsplanen. Stenen kanske? Vad jag däremot är helt säker på är att tvätt på tvättställning bör plockas in (det gjorde han inte och det är, tro det eller ej, han som är tvättansvarig) och att husdjur oavsett sort ogillar att sova utomhus.

Särskilt små rara innekatter som är rädda för sin egen skugga, men lite för nyfikna för sitt eget bästa. Det ligger mycket i uttrycket “curiosity killed the cat”.

Anledningen till att maken är tvättansvarig ser man här.

Vi har inte tvättmaskin inomhus. Det är ju alldeles för storslaget, vi har ju bara haft dusch inomhus i ett halvår (men ful traktor HAR vi). Skall man tvätta får man gå ut och runt huset, ner för en mossbeklädd trappa, in i husgrunden och i grottrummet längst in och rakt fram står vattenpump, varmvattenberedare och en tvättmaskin. Även om jag inte är särskilt ömtåligt lagd drar jag någon slags gräns vid att gå ut en mörk novembereftermiddag när det regnar på tvären för att sätta på en maskin tvätt. Då kan jag lika gärna gå till bäcken och byka, klappa och gnida mina kläder rena. Det känns ungefär lika modernt. Åtminstone lika läskigt.

När maken fick eld i röven och sprang omkring utomhus och bäddade ner sina pinaler råkade lilla söta katten slinka med utan att någon såg det. Inte ens jyckarna höjde ett hårigt ögonbryn och jag var fullt upptagen med att tvaga mig inför natten.

Sedan kröp jag till kojs. Och om kattflickan inte ligger på sin piedestal när det är läggdags så ligger hon alltid under min säng, för att kunna skutta upp och kvällskela lite. Hon låg varken på piedestalen eller under sängen vilket var oerhört bekymrande. Maken blev informerad om att han skulle leta och det gjorde han. Det konstaterades rätt snabbt från nedervåningen att Mini inte stod att finna inomhus och att hon antagligen slunkit med ut.

Då var det verkligen kolsvart ute, men släpper man ut får man faktiskt se till att släppa in igen, så maken fortsatte leta medan jag bet på naglarna i sängen.

Till slut hittades hon. Längst in i det här hålet.

Om ni inte minns hur föregående foto såg ut får ni scrolla upp igen. Men om man går ner för den där nedrans trappan och liksom stannar till i grottrum ett utan att fortsätta till tvättmaskinen i grottrum två, ställer sig i grottrum ett och stirrar till vänster, där ser det ut som att någon gett sig på grunden med en murbräcka. Hålet är precis så stort att en normalstor människa kan krypa in och det är kanske just därför det kallas krypgrund. Stenröset innanför går under hela torpet och Mini låg längst in och tryckte, och vägrade röra sig en millimeter. Maken kunde inte locka ut henne och mitt misslyckande var lika stort, trots att jag tog med mig älsklingsmaten på en tallrik när jag klev ut i nattsärk, tofflor och pannlampa. Hon vägrade. När katter vägrar är det ingen idé att ens försöka diskutera med dem.

Motvilligt knatade jag in och lade mig igen och det är en överdrift att säga att jag sov varken gott eller särskilt mycket, så imorse klockan halvsex var det bara att klä på sig, ruska liv i maken och den lilla hunden för att ha sammanträde före räddningsauktion i morgonljus. Allt medan den stora hunden sov vidare.

Planen var att den lilla hunden skulle skickas in som förtrupp och fösa ut henne och vi skulle ta emot. De är polare, Liten älskar Mini men Mini älskar inte Liten tillräckligt mycket för att vilja ha honom innanför ett visst säkerhetsavstånd.

Liten blev inkastad i ett hål han aldrig någonsin sett tidigare, och han tyckte det var så spännande att han blev alldeles knollrig av lycka. Han lokaliserade Mini på en hundradels sekund, men han fokuserade sjukt dåligt på uppgiften för det var ju så HIMLA roligt att skutta omkring under huset.

Före tuppen hade vaknat hade vi två husdjur i krypgrunden. Ett som låg stilla som en staty och en som gjorde hoppsaskutt och inte alls hade lust att komma ut förrän varje liten kvadratcentimeter var undersökt.

Då gjorde två meter make det som Liten skulle ha gjort. Han kröp in till båda djuren. Föste först ut Liten till mig och jag hann inte ens säga till lilla hunden att sitta still förrän han hade skuttat in i hålet igen.

En arg make på alla fyra och som knappt fick plats, en överlycklig hund och en skräckslagen innekatt i krypgrunden och så jag på utsidan hålet före klockan sex på morgonen är inget jag rekommenderar alls.

Men alla kom ut. Först glada hunden, sedan rädda katten och slutligen arga maken.

Utan att överdriva alls vill jag påstå att jag har varit tröttare idag än vad jag någonsin varit i modern tid. Så trött att jag för första gången sedan jag var tonåring (om man inte räknar när jag hade influensa) tog en tvåtimmars powernap mitt på dagen. Det hjälpte inte ens. Vilket betyder att det är läggdags precis när som helst, och det talade jag om för maken.

Då skulle han bara gå ut och greja en stund.

Vet ni hur mycket en sådan här låter?

Man kan nästan ana det om man är uppmärksam och ser hörselkåporna.

Vem kommer på att det är praktiskt att svetsa mitt på kvällen och varför är inte han trött?

Och om någon är intresserad, det kom inget regn. Inte en droppe, för det har varit knallsol hela dagen.

Det betyder att sakerna nattades helt i onödan igår, vi hade inte behövt starta dagen under huset och ALLT är SMHI:s fel.