Hobbyjobbet

Som nästan är så roligt att jag smäller av. 


Min snart kusinfru har hetsbitit lite på sina naglar i rena rama bröllopshetsen, men skärpt sig de senaste veckorna. Det var mycket nagel att fästa i. Förutom en. Som inte gick att låta bli för den har haft så himla dragvänliga flisor.  Inte den på bild, för givetvis var problemnageln på vänster ringfinger. Av alla tio naglar man har att välja på måste ju det vara sämsta valet. Verkligen sämsta valet.

Vi hittade några millimeter yta att fästa i och nu har vi den en månad på sig att växa ut i lugn och ro. 

Om den inte får släpp. Vilket inte vore helt otroligt. 

Kan vi hålla tummarna att den inte får det?

Nu vet ni var jag har varit hela kvällen.

Nagelorgie. 

En del broderar för att koppla av. Jag pillar med naglar.

Enda problemet är att andras händer ofta har en ägare, så det är svårt att göra framför tv:n. 

Min man köper aldrig kläder

Det är ju redan etablerat, dessutom pratade vi om det ganska nyss, både i bloggen och här hemma. Jag är så innerligt trött på dessa akuta klädinköp så fort vi skall göra något som kräver annat än trasiga shorts och foppatofflor. Maken har ett par skor av modellen bröllop eller begravning och ett par skor som passar till mittemellan. Kläder för underdel eller överdel existerar däremot inte och kostymen hänger i stan.

Ett tag engagerade jag mig i att köpa kläder åt honom. Det var ungefär samtidigt som jag försökte ha regler för vilka kläder man använder på vilket ställe. Det vill säga, man tar inga av sina dyra jeans eller fina båtshorts om man meckar i ladan eller nere i motorrummet på båten. Det behöver man ju inte eftersom man har köpt arbetskläder på älskade Jula?

Alla kan relatera till en fin och rosafluffig värld med enhörningar där det funkar så. I verkligheten gör det ju inte det och åtminstone i vår familj är det den största boven i dramat “mannen som aldrig har kläder för bröllop och begravningar som utspelar sig utanför motorrummet och ladan”. Eller som det heter här; lite makadam har väl inte skadat någon. (Det har det garanterat).

Om ni såg instagram häromdagen såg ni sexpacket. Mansgördeln. Bh:n för inte bara brösten.

Det är lite anledningen till att jag har insett att det verkligen är dödfött att ens försöka. Idag har han handlat igen och är än mer nöjd över sitt inköp. 

Jag kastar in handduken nu. Tänker inte ens vara smakråd framledes.


Kära soon to be kusinfru, om du råkar läsa här också? Kan du göra ett undantag för Monkey Boy och klädkoden på bröllopet?

Linnet gör inte direkt underverk med figuren. 

Det beror i och för sig på vad man är ute efter för underverk vid närmare eftertanke.

Titta så glad och nöjd han är?

Nu har vi vinkat av boken

Och en liten extra överraskning som jag och min usla humor tyckte var fantastiskt rolig. Det kanske inte Ella-Bella tycker när det ligger i brevlådan (förhoppningsvis) imorgon.

IMG_1070

Här ser ni två riktiga fotogenier. Det var längesedan jag lyckades ta så många foton av samma motiv och utkomsten blev förskräcklig och förskräckligare. Den här bilden av Bokhandlerskan, Författaren (lilla bilden på boken) och mig är suddig och skitdålig, men det var den bästa bilden av tio tagna. Jag svettades floder i ansiktet och hade svettats bort precis varenda litet puderfnas på överläppen, på de andra bilderna såg jag ut som Frankenstein och det är inte ens ett skämt. Blek och genomsvettig. Bokhandlerskan blundade. Den enda som inte rörde en min var Författaren, men det känns som att hans deltagande i bild är ganska statiskt.

I alla fall så fick jag en idé, men det verkar inte vara någon större fart på er just nu så jag kommer återkomma om det en regnig dag när det inte är mitt i industrisemestern.

Det där jag skrev om att Författaren ville ha prisutdelning i flygplan ovanför Strömstad och att vi i så fall tänkte oss en ny och annan tävling för att skoja till det lite, där ville jag ju ha feedback om intresse fanns för dylik tävling för att inte anstränga oss i onödan. Hallå, det är liksom hundra grader ute, man ÅÅÅRKAR inte anstränga sig i onödan?

Ni ansträngde er inte så mycket heller, mest lite, men som Humlan så klokt kommenterade; det är ju en bit att åka för de läsare som inte bor nästgårds. Däremot vill jag bara påpeka att det är NI som bor långt bort från mig, inte tvärtom. Det är ju min blogg, då kan det ju omöjligt vara jag som bor långt bort från er?

Min överkokta hjärna fick en briljant idé. Varför inte involvera något av hotellen i stan? Eller ge vinnaren mitt gamla vindskydd från 80-talet och en plats på någon av campingplatserna? Det tror jag säkert är lösbart lite senare i sommar när det inte är akut högsäsong längre. Hotellen alltså, campingen var mest ett tomt hot. ELLER?

Då kanske det skulle finnas visst intresse? En vinst, en udda prisutdelning som troligen inkluderar flygplan med Författaren, Bokhandlerskan och mig? Sedan vet inte Författaren om det här än, men jag vill även ha med Psykopaten, dvs killen som är modell för omslaget på just den boken. Det är ju ett måste. Han är ju dödsläskig nu. Och en övernattning för två i den lilla staden vid havet, för två eftersom man sällan tycker att det är kul att åka på minisemester ensam.

Ni kanske kan fundera över det någon dag när ni inte är fullt upptagna med att dricka rosé i motljus, grilla någon avancerad maträtt eller er själva på stranden?

Om man skall tro på SMHI (och det gör man ju inte så ofta) skulle ni ha tid att svara på det om kanske en vecka eller så.

Idag har jag gjort saker man inte bör göra när det är väldigt varmt ute. Det är rentav korkat att göra det när det är fint väder faktiskt. Särskilt när man har båt som man skulle kunnat avnjuta havsbris på istället. Men maken är hyperstressad över att han måste hinna färdigt med … något som måste göras innan snickare kommer för att det skall bli ett garage i ladan någon gång (medan jag fortfarande bara ser meningslösheten i garaget) och innan vi drar ut på böljan den blå måste även hund nummer två klippas.

Vi är alltså landkrabbor när det är näst intill vindstilla och fantastiskt väder. Maken gör saker jag inte förstår mig på och jag har ägnat dagen åt att påbörja Operation Trimning av Stor.

Om man har Instagram vet man att det inte har gått så bra.

Sedan har jag sorterat i mina nagellådor från före flytten och konstaterat att jag har en miljard nageldekorationer och ungefär lika mycket glitter. Bra att veta inför framtida pysselkvällar när det är 30-gradig värme ute.

Jag väljer verkligen mina tillfällen.

Kan vi prata om tävlingen nu? Och vilka fotogenier vi är.

Ett litet besök till och ett kärt sådant

Det är rätt häftigt att vara hundra år och kunna åka på roadtrip faktiskt. Mormor kom hit igår, bistådd av ömma modern och styvfadern såklart, men ändå?

IMG_1056

Och hon älskar sina håriga barnbarnbarn lika mycket som ömma modern, vilket är ömsesidigt. Mormödrar brukar alltid steka en extra pannkaka till fyrbeningarna.

Det här var första besöket på torpet för mormodern. Vi har ju liksom inte bott här på riktigt innan och såvitt jag vet har vi aldrig uttalat flyttat hit heller. Det som började med en helgtripp i höstas fortsatte liksom bara och vi åkte aldrig hem igen, däremot flyttade vi hit mer och mer grejor och kläder. Eller snarare, jag flyttade hit kläder och grejor medan maken bara flyttade hit grejor. Det är ett evigt tjat om saker att ha på sig om man skall göra något som kräver mer än trasiga shorts och foppatofflor. Gärna med smutsig hoodie till. Och honom slösar jag klänning och klackar på?

Vädret var dessutom så bra att det var för varmt att sitta i solen och det blev en förflyttning av utemöblemanget till ladan, därav den något udda placeringen av möblerna. Mormor blev glad över att se att det inte var just ett sådant där torp som hon har associerat till hela vintern och därmed haft väldiga bekymmer om vi möjligen skulle frysa ihjäl. Det slogs fast att det ju faktiskt var ett riktigt hus, även om det låg gräsligt långt in i skogen förstås. Sa mormor alltså. Vi funderar inte så mycket på just den biten längre.

IMG_1065

Här ser mormor inte riktigt riktig ut och det gör det till ett alldeles underbart kort. Hon envisades nämligen med att påstå att det inte finns några vilda blommor längre och att det var bättre förr. Något som visade sig inte vara helt sant och hon fick en liten bukett i näven. Dessutom skall man veta att min mormor har bott i en stad i hela sitt liv. Hon är uppvuxen på landet, men det var ju för väldigt längesedan. Med tanke på att hon är född 1916 så har hon inte bott utanför stan sedan 30-talet någon gång. Det är en svindlande tanke.

Efter ett par timmar av fika och torphäng åkte vi till stan för att käka och där kände vi nog allihop att det var dags att runda av dagen innan vi blev ovänner allihop. Eftersom mamma tenderar att bestämma över både mig, mormor och egna maken, och jag och mormor är exakt likadana. Vi är tre damer som inte tål att bli bestämda över, men vi bestämmer gärna över alla andra.

Stämningen kan bli lite tryckt när det händer och alla har lite dåligt tålamod samtidigt.

Nu hann vi antagligen precis slippa det igår och det blev en skitbra dag.

Jag är grymt tacksam över att vara så här gammal och fortfarande ha en mormor med sting kvar i livet.

Nu skall jag fixa naglarna.

Men jag återkommer senare med en idé.

Återkommer gör jag ju alltid. Förr eller senare.

Poesi och flygplan (BOKTÄVLINGEN)

Alla säger ett unisont “DET var på tiden, hur långsam får man vara egentligen?”.

Hundarna åt upp läxan? Svarar jag. Sedan säger jag förlåt såklart. Det borde inte tagit en månad.

Juryn har i alla fall kommit fram till ett beslut, och det var inget lätt beslut enligt Bokhandlerskan. Poesi är inte alltid lätt och den vinnande dikten lyder som följer:

Kära Agnes!
Med örat mot väggen mot psykopaten,
känns det fint att finnas en dag till?

När man läser den utan parenteser och författare och allt det där får i alla fall jag lite skrämselgåshud. Till och med ganska mycket skrämselgåshud.

Författarinnan till gåshudsdikten var Ella-Bella Messerschmitt och jag har mailat idag.

Det finns en nästan lika rysligt bra tvåa, för det var tydligen svårt att välja mellan Ella-Bellas och den andra. Men än så länge behåller jag den andra dikten för mig själv.

Och nu vill jag att ni skall lyssna noga, för en av anledningarna till att det tog lite tid och att hundarna åt upp tävlingsresultaten var att vi velade lite fram och tillbaka med prisutdelningen. Författaren är nämligen en rätt cool snubbe som har gjort mer saker än vad vi andra möjligen funderar över och en del av sakerna är även märkligt motsägelsefulla.

Nabrink1 copy

Märkligt är nog nyckelordet. Och oväntat kan tyckas. Han har varit bankdirektör, pilot och racerförare, och säkert en himla många fler saker. Nu är han läskighetsförfattare.

Mikael hade en tanke om att ha prisutdelning i ett flygplan med vinnaren, Bokhandlerskan och mig. Eller samma laguppställning fast prisutdelning på udda fik. Det hade varit fantastiskt roligt, om det inte lite stupade på att folk inte bor i just vår kommun.

Men då tänker jag så här. För mig är det ett pris i sig att vinna något och få det överlämnat i ett flygplan. Om vi skulle ha en sådan boktävling med de premisserna, är det något som skulle locka er att komma hit för mottagande vid eventuell vinst? Det vill säga, skall vi ha en sådan tävling? Nu när jag har läst Psykopaten vill jag såklart hemskt gärna att han skall följa med också. Den otäcke omslagspojken alltså.

Vad tror vi om det? Att inte bara vinna en bok, utan även dejt med författaren och en flygtur?

Det kräver ju en del, av alla inblandade, så nu vill jag ha massor av svar för att i så fall genomföra det.

I just den här tävlingen blir alltså priset “bara” boken som det var tänkt från början och ett stort grattis till Ella-Bella (du har fått mail).

I nästa tävling kan det bli lite hur som helst?