Här alltså, på bloggen. Som jag har misskött å det grövsta, men istället varit extremt duktig på att instagramma. Jag klarar tydligen inte att vara bra på både blogg och instagram samtidigt. Dessutom har jag haft ett inlägg som har skavt och velat komma ut i flera veckor, men det är svårskrivet.

Inte för att det är pinsamt eller hemligt, mer för att jag undviker att gnälla i bloggen. Det vill säga gnäll som inte handlar om maken, maken är ju alltid öppet mål utan målvakt. Det här är mer på riktigt. Maken lever jag med, älskar gränslöst och därtill är det orimligt roligt att håna och gnälla på honom. Höstdeppen som jag flaggade för på instagram lever jag med, men HATAR gränslöst och då är det inte lika kul att gnälla.

Men nu tycker jag att vi pratar om det. För OJ så många vi är i samma sits.

Säsongsbunden depression alltså. Eller för all del icke säsongsbunden vilket är ännu värre. Att aldrig få en paus för att stanna upp, reflektera och faktiskt må bra.

Ångest är min arvedel. Av alla saker man ärver är nog just det här det absolut sämsta och värsta.

I mitt fall är det bundet till att sommaren börjar gå mot sitt slut. Redan på midsommar när folk börjar säga käcka saker som “nu blir det bara mörkare och mörkare” och “om sex månader är det julafton” knyter det sig i magen på mig på riktigt. Även om jag aldrig riktigt vet varför. För, när man inte är deppig med ångest glömmer man hur det känns de dagar man vaknar med ångesten som en blöt yllefilt över sig. Och de dagar man vaknar deppig med ångest finns det inte en chans att minnas hur det ens kändes dagen innan om det var en bra dag. Rent intellektuellt vet man att man har varit glad, att man kan vara glad, men man vet inte hur man gör.

För mig känns det som att jag fastnar i en dynghög av ångest och depression. Jag låser mig och blir handlingsförlamad, kan inte ta mig an något och den dagen går åt skogen. Det är bara att vänta till det är läggdags igen, med förhoppningen att inte vakna i samma dynghög igen dagen efter. Jag vill inte prata med någon, jag vill inte träffa någon och hjärnan består av tuggummi. Inte nog med att allt är skit, dessutom blir jag fruktansvärt korkad. Det enda jag är kapabel att göra är att kela med hundarna och det enda som rör sig i huvudet på mig är flyktkänsla/panik och en längtan efter att få gå och lägga sig för att kanske och förhoppningsvis göra en reboot under natten. Nätterna är räddningen och nätterna är rofyllda oavsett om jag sover eller inte.

Eftersom jag vanligtvis inte är helt dum i huvudet vet jag såklart varför, rent intellektuellt. Jag vet varför jag fastnar i dynghögen dagtid och jag vet varför nätterna är fridfulla. Att jag, trots år av av hjälp, inte klarar att ta mig ur den där dyngan är ju enbart för att ju mer dagtid som passerar desto mer missar jag ju att göra. Todo-listan blir längre när man inte kan bocka av en produktiv dag. Nätterna är kravlösa och telefonen är tyst.

I alla fall. I år kom det tidigare än jag var beredd på. Av två enkla anledningar. Den ena är att jag fick hjälp med min felopererade hand i december förra året på en riktig smärtklinik. När jag ändå skriver om trista (men ändå viktiga) saker skall jag berätta om det i ett annat inlägg. Det betyder att jag har haft en fantastisk sommar för första gången på väldigt många år (sedan operationen). En skitfantastisk sommar. Den andra anledningen var att det kom en period av regn och dystra moln i början av augusti. En sådan där period som doftar höst och krispighet.

Det var för tidigt. Det brukar komma i oktober. Men fallet mellan superduperskitfantastisk sommar och hur hjärnan uppfattade höstdofterna blev för stort och hjärnan åkte på en för tidig utlösning så att säga.

Då fastnade jag utan att vara det minsta beredd. Jag och dynghögen i augusti.

Sedan skärpte vädret till sig och det gjorde även hjärnan. Då åkte jag till Stockholm för miljöombyte.

Efter det har jag varit alldeles lagom glad och lagom nöjd. Inga blöta yllefiltar så långt ögat når. Men nu är jag beredd.

Däremot är jag väldigt tacksam över att bara genomlida skiten på hösten. Väldigt tacksam. Dessutom är jag tacksam över att det går att FaceTajma med hundar och make.

För jag längtar såklart ihjäl mig. Mest efter att snusa hund och klia mage. (Ja, det är Stor, han är också klippt nu.)

Dåligt samvete har jag däremot inte, för det finns få hundar som har sin mattemamma som sin ständiga följeslagare och i princip aldrig är ensamma hemma. Och de får hem en mattemamma som är glad och springer i skogen med dem istället för att vara så där dödstrist handlingsförlamad. Det är då man upptäcker att hundar faktiskt kan sucka uppgivet.

Jamen det här var väl ett peppigt inlägg efter att ha varit en usel bloggerska?

Jag antar dessutom att jag inte är helt ensam om det här? Men att känslan är olika hos många?