Här alltså, på bloggen. Som jag har misskött å det grövsta, men istället varit extremt duktig på att instagramma. Jag klarar tydligen inte att vara bra på både blogg och instagram samtidigt. Dessutom har jag haft ett inlägg som har skavt och velat komma ut i flera veckor, men det är svårskrivet.
Inte för att det är pinsamt eller hemligt, mer för att jag undviker att gnälla i bloggen. Det vill säga gnäll som inte handlar om maken, maken är ju alltid öppet mål utan målvakt. Det här är mer på riktigt. Maken lever jag med, älskar gränslöst och därtill är det orimligt roligt att håna och gnälla på honom. Höstdeppen som jag flaggade för på instagram lever jag med, men HATAR gränslöst och då är det inte lika kul att gnälla.
Men nu tycker jag att vi pratar om det. För OJ så många vi är i samma sits.
Säsongsbunden depression alltså. Eller för all del icke säsongsbunden vilket är ännu värre. Att aldrig få en paus för att stanna upp, reflektera och faktiskt må bra.
Ångest är min arvedel. Av alla saker man ärver är nog just det här det absolut sämsta och värsta.
I mitt fall är det bundet till att sommaren börjar gå mot sitt slut. Redan på midsommar när folk börjar säga käcka saker som “nu blir det bara mörkare och mörkare” och “om sex månader är det julafton” knyter det sig i magen på mig på riktigt. Även om jag aldrig riktigt vet varför. För, när man inte är deppig med ångest glömmer man hur det känns de dagar man vaknar med ångesten som en blöt yllefilt över sig. Och de dagar man vaknar deppig med ångest finns det inte en chans att minnas hur det ens kändes dagen innan om det var en bra dag. Rent intellektuellt vet man att man har varit glad, att man kan vara glad, men man vet inte hur man gör.
För mig känns det som att jag fastnar i en dynghög av ångest och depression. Jag låser mig och blir handlingsförlamad, kan inte ta mig an något och den dagen går åt skogen. Det är bara att vänta till det är läggdags igen, med förhoppningen att inte vakna i samma dynghög igen dagen efter. Jag vill inte prata med någon, jag vill inte träffa någon och hjärnan består av tuggummi. Inte nog med att allt är skit, dessutom blir jag fruktansvärt korkad. Det enda jag är kapabel att göra är att kela med hundarna och det enda som rör sig i huvudet på mig är flyktkänsla/panik och en längtan efter att få gå och lägga sig för att kanske och förhoppningsvis göra en reboot under natten. Nätterna är räddningen och nätterna är rofyllda oavsett om jag sover eller inte.
Eftersom jag vanligtvis inte är helt dum i huvudet vet jag såklart varför, rent intellektuellt. Jag vet varför jag fastnar i dynghögen dagtid och jag vet varför nätterna är fridfulla. Att jag, trots år av av hjälp, inte klarar att ta mig ur den där dyngan är ju enbart för att ju mer dagtid som passerar desto mer missar jag ju att göra. Todo-listan blir längre när man inte kan bocka av en produktiv dag. Nätterna är kravlösa och telefonen är tyst.
I alla fall. I år kom det tidigare än jag var beredd på. Av två enkla anledningar. Den ena är att jag fick hjälp med min felopererade hand i december förra året på en riktig smärtklinik. När jag ändå skriver om trista (men ändå viktiga) saker skall jag berätta om det i ett annat inlägg. Det betyder att jag har haft en fantastisk sommar för första gången på väldigt många år (sedan operationen). En skitfantastisk sommar. Den andra anledningen var att det kom en period av regn och dystra moln i början av augusti. En sådan där period som doftar höst och krispighet.
Det var för tidigt. Det brukar komma i oktober. Men fallet mellan superduperskitfantastisk sommar och hur hjärnan uppfattade höstdofterna blev för stort och hjärnan åkte på en för tidig utlösning så att säga.
Då fastnade jag utan att vara det minsta beredd. Jag och dynghögen i augusti.
Sedan skärpte vädret till sig och det gjorde även hjärnan. Då åkte jag till Stockholm för miljöombyte.
Efter det har jag varit alldeles lagom glad och lagom nöjd. Inga blöta yllefiltar så långt ögat når. Men nu är jag beredd.
Däremot är jag väldigt tacksam över att bara genomlida skiten på hösten. Väldigt tacksam. Dessutom är jag tacksam över att det går att FaceTajma med hundar och make.
För jag längtar såklart ihjäl mig. Mest efter att snusa hund och klia mage. (Ja, det är Stor, han är också klippt nu.)
Dåligt samvete har jag däremot inte, för det finns få hundar som har sin mattemamma som sin ständiga följeslagare och i princip aldrig är ensamma hemma. Och de får hem en mattemamma som är glad och springer i skogen med dem istället för att vara så där dödstrist handlingsförlamad. Det är då man upptäcker att hundar faktiskt kan sucka uppgivet.
Jamen det här var väl ett peppigt inlägg efter att ha varit en usel bloggerska?
Jag antar dessutom att jag inte är helt ensam om det här? Men att känslan är olika hos många?
tigerlilja says:
Kan hålla med till stora delar. Folk som påstår att dom ‘tänker bättre på hösten’ är mig lika främmande som marsmänniskor. Typ. Ett par gånger i livet har vi åkt till soligare platser i oktober och det har varit bra. Men nu är det inte särskilt genomförbart.
Någon skrev om att det är en hundradagarstunnel att ta sig igenom runt Jul, och för min del stämmer det utmärkt, eländet tar vid ca början av november och lättar betydligt andra hälften av februari.
Victoria says:
De som tänker bättre på hösten måste vara kliniskt hjärndöda övrig tid på året och inte tänka alls? Typ sådana som vaknar ur koma på hösten. Möjligen. 😉 Har inte hört det där med hundradagarstunnel men jösses vad rimligt det låter. Och jag bara instämmer, jag klappar ihop i oktober-ish och vaknar i februari, mentalt. Eller snarare, jag har ingen som helst koll på min depression under den tiden. Och jag saknar ljuset mer än värmen, men är en av de som ljusterapi inte funkar på (har testat ALLT). Däremot hjälper det att resa och komma till ljust varmt land. Det gjorde vi med när vi hade mindre och mer lätthanterliga jyckar, de här är svårare att få barnvakt till. Men det är ju självvalt, vilket det inte är för dig.
PGW says:
Hundradagarstunneln, vilket perfekt ord! Precis så är det!
I mitt huvud says:
Nej då, du är inte ett dugg ensam! Jag har knaprat antidepressiva i flera år eftersom jag har en kronisk depression. Ibland åker jag ner i ett svart hål och måste under en period höja dosen. Men jag, som liksom du, hatar hösten eftersom den följs av vintern, får av någon outgrundlig anledning ofta mina dippar på våren! Och det gör mig galen för jag älskar våren och vill INTE slösa bort den i ett svart hål!
Kram
Victoria says:
Näe, vi är alltför många som dras med skiten, visst är det sorgligt att bo i ett land som faktiskt skapar depression? Extra sorgligt att du dippar på våren, för den är favoritårstiden ju. När man har allt fint framför sig och det blir grönt, blommigt och vackert. Jag älskar nog våren mer än sommaren faktiskt. (Särskilt nu när jag har mina hedebyar oavsett temperatur utomhus 😉 )
Jag har diagnos, men nu slog det mig när du skrev. Har man kronisk depression om man liksom har en lightversion året runt och sedan totaldyker på hösten? Dvs kronisk säsongsbunden. Jag minns inte ens min diagnos eftersom den har hängt med mer än halva livet.
I mitt huvud says:
Hmm, jag vet inte, men det låter ju nästan så.
PJAK/Anna says:
Hmm hösten går an men i februari då är all energi borta. Då har jag gjort av med all seratonin (eller hur det nu stavas)och melatoninet gör att jag skulle kunna sova dygnet runt…… måtte det bli en fin höst med bra väder om helgerna så man kanske kan klara iaf halva februari…
Victoria says:
Är det egentligen inte vanligare med vårdepp än höstdepp? Marginellt, men ändå vanligare? Jag sparar inget serotonin alls (typ något sådant medicinskt mumbo jumbo, minns inte). Nu blev jag fundersam, det är ju något samarbete mellan melatonin och seratonin som jag inte orkar googla nu, men jag testade melatonin en höst ihop med seratonin. Vill minnas att det blev en viss skillnad, har du provat? Alla är ju så jäkla olika också, gissar att det finns lika många varianter som människor med depp.
Shigura says:
Hösten kan vara riktigt skön tycker jag, så fort rutinerna med jobb och skola får satt sig, det är lite lugnare, sommaren kan vara så stressig med alla måsten – jag måste hinna bada, måste hinna dricka rosé med alla människor jag inte träffat på länge, alla måste vara glada osv osv. Hösten, då räcker det med tända ljus, en flaska vin och en lasagne för att bjuda hem någon. Däremot är november och januari vidrigt långa och mörka, då gnäller jag mest på allting, det är kallt, mörkt och allt är bara skit. Dock är jag inte så illa däran – tack och lov – att jag behöver hjälp.
Victoria says:
Alltså, i teorin låter det ljuvligt. Eftersom jag älskar tända ljus (men inte vin) och att det är okay att man sitter i soffan. Men i praktiken är det rena rama katastrofen. Förra höstvintern var faktiskt bättre tack vare flytten till torpet, vi kom bara på att det faktiskt gick att bo där lite för sent för att hejda deppångestperioden helt. Och i år utgår jag bara från att det blev ett för stort steg mellan lycklig och smärtfri sommar till två veckor av regn och blaj. Efter årsskiftet går allt åt rätt håll i alla fall. Typ? Jag önskar verkligen att jag vore en person som älskade doften av ruttna löv och att knata runt och leta kantareller och sedan tillreda det på Ernstigt manér. Istället sitter jag i fosterställning och sjunger hatsånger.
B-M says:
Har aldrig drabbats av depression (iaf inte fått någon diagnos på det) men mår skitdåligt när vi går mot vinter. Jag HATAR vintern intensivt… Snö, kyla o mörker.
Så i o m att sommaren går mot sitt slut känner jag också paniken, blev det inte mer än så här? Så november till februari är ofta som ett svart hål för mig. Kan absolut inte glädjas åt julen, förstår inte vad alla tycker är så underbart.
Ett par år nu har jag varit utomlands i oktober (USA ett par ggr, och nu blir det Tokyo) och då har det gått bättre. Jag har liksom levt på resan fram till jul typ, men det är ju inte alltid man kan göra så.
Tror detta är jättevanligt! Sen alla som säger att tänk va tråkigt det skulle vara om det va sommar jämt! Det är väl inte alls tråkigt, jag skulle lätt kunna leva med det!!
Victoria says:
Fast det låter lite som att du har någon slags icke-diagnosticerad variant? Som inte är tillräckligt illa för att du skall ha gått till farbror doktorn och bett honom om en diagnos? Eller?
Ömma modern har fått diagnos, men aldrig haft tålamod att ta sig igenom de första två månaderna med pillerprov och biverkningar så hon vet inte om hon skulle bli mindre arg med piller. Hon blir nämligen argledsen istället för ångestledsen som jag. Herregud. Vilket par vi är på hösten. Lägg till mormor på det med *skrattgråter*
Men jag håller med, jag vill inte heller ha en årstid. Däremot kan jag tänka mig kort höst, ingen vinter, lång vår och lång sommar?
I mitt huvud says:
Ja, men det är ju det jag alltid har sagt: Hösten skulle jag uppskatta MYCKET mer om den inte följdes av vintern! Hoppa över den så har vi 3 årstider!!!!
B-M says:
It´s a deal! 🙂
Anette says:
Nej du är inte ensam hösten klarar jag fram till oktober sen bara hatar jag. Jag hatar mörkret, kylan, vintern och jag är konstant trött och vill bara sova mig igenom eländet. Varje vår längtar jag intensivt efter ljus o värme och i augusti undrar jag vart simmaren tog vägen jag hinner aldrig med allt jag vill.
Victoria says:
Jag fattar verkligen inte. Den här sommaren har dessutom varit lång eftersom det var kanonväder redan i maj och vi har inte haft några måsten i jämförelse med andra somrar. Men jag håller med, den bara försvann ändå. Hur kan det snart vara september? HUR kan det snart vara september???
Bibbi says:
Nej, jag lider inte av depression. Har gjort under perioder i mitt liv så jag vet hur det känns. Men jag HATAR vintern med sitt mörker, sin kyla och snö.
Hösten tillhör inte favoriterna heller just p.g.a sitt påsmygande mörker m.m. Jag kan däremot uppskatta en höstdag som är solig och hyfsat varm men är det gråväder med regn och blåst, vilket det ofta är, blir jag sur. Om alla höstdagar var soliga så skulle jag klara mig bättre.
Att vi åker söderut med jobbet varje höst hjälper väl till att jag klarar mig ganska bra. När julen närmar sig så får man ju sätta upp hur mycket ljus i form av ljusslingor och dylika ting så det lyser upp lite. Det tycker jag är mysigt.
Victoria says:
Men det är ju någon knepig färg på himlen även om den är blå en vacker höstdag. Alltså jag vet inte, men när träden inte har löv och det är krispigt soligt som många verkar gilla då får jag spader. För det är mörkt när man går upp och sedan hinner man banne mig knappt käka lunch innan det har blivit mörkt igen. Detta eviga mörker. Det är åtminstone tur att alla dagar inte är totalt nere i dynghögen utan att det bara är några, men jag är ju fortfarande konstant missnöjd även om jag inte är på botten.
Men, du menar alltså att du har lyckats bli av med tidigare deppar? HUUUUUUR?
Bibbi says:
Jag vet faktiskt inte hur jag lyckats bli av dem deppen.
Försöker komma ihåg och det enda som dök upp i minnet är att jag ritade väldigt mycket under de perioderna. Vet inte om det hjälpte eller bara var ett sätt att ta sig igenom skiten. Jag har aldrig behövt medicin förutom när jag klappade ihop helt när mamma dog.
Hanni P says:
Usch ja vad jobbigt det är med depp och mörker! Jag står på antidepressiva året om men i november blir jag orimligt trött och anti allt och det håller i sig fram till värmen (förhoppningsvis) kommer i maj. Inte mycket kvar av året m a o. Nu har vi sen några år åkt på en solsemester i slutet av oktober vilket underlättar en del. När jag blir stor (eller rik) ska jag ha ett hus i ett varmt land. Hoppas på en bra höst för oss alla!
Ewa says:
Men kära hjärtanes oxå. Jag som älskar alls årstider. Bor ju väldigt långt norrut och vi har ju distinkta årstider och alla, jag lovar alla, har din tjusning. Skulle inte klara av att bara ha vår och sommar. Men jag lider ju då klart med er dom tycker det är jobbigt. Jag är ju iofs gammal dom F-n – kan det ha med det att göra? Att man liksom förlikar sig med saker. Och framför allt saker man inte kan göra då mycket åt, möjligen lämna landet.
Ewa says:
Fan vad mycket fel det blev men ni fattar
Humlan says:
Jag avskydde hösten för att jag visste att efter den kom den hemska vintern, den som kändes som en hög våg som snart skulle slå över en. Tigerliljas beskrivning att den är som en 100-dagars tunnel var bra. Men det gick aldrig så långt att jag blev deprimerad, men jobbigt var det.
Numera är det bättre, på något sätt har jag lärt mig att faktiskt uppskatta alla årstider, även om jag inte gör det alla dagar. Jag fasar inte för höst och vinter även om jag tycker att det är tråkigt att sommaren snart är slut. Jag är så tacksam över att jag numera känner så här. Tyvärr kan jag inte lova dig att det blir bättre med åren för alla, men det KAN bli bättre!
eva says:
här är en som är tvärtom;) jag fullkomligt älskar hösten och vintern. det har sina förklaringar. jag bor i ett hyreshus, i en etta. balkongerna ligger så nära så att man kan ta på dom. bredvid mig bor en gubbe och tant. han röker dygnet runt. så det stinker i hela lgh
jag kan alltså inte ha öppet på somrarna. min lägenhet ligger i söderläge så när det var som varmast hade jag 31 gr. går ej att få korsdrag då fönstren är åt samma håll
sen är det bänkar utanför där hela haningegänget samlas och ylar hela somrarna
sen är det nattklubben ett hus bort som stänger 02-00 och alla efterfester
JAG HATAR SOMMAREN. det är synd för det är ju en fin årstid. men snart kan jag njuta av det iaf lite lugnare livet. jag älskar när det ligger snö på bänkarna och det är alldeles tomt där ute
och jag kan ligga och läsa i lugn och ro. sen är lgh superlyhörd så på hösten störs jag jättemycket av gubbens himla tv tittande
obs. har ej råd att flytta
eva says:
har kronisk värk så jag är hemma nästan hela tiden….
Maria med 4 says:
Jag har nog aldrig skrivit tidigare, men oj vad jag känner igen mig! Jag älskar sommaren och gillar hösten, men övergången är så ångestladdad! Årets absolut värsta dag är den morgonen jag kommer ut och luften har ändrat karaktär till aningens svalare och krispigare…
Då känns det som om sommaren är slut och jag har inte hunnit hälften av det jag tänkt. I år kom det som du skrev väldigt tidigt, blä!
Annika K says:
Jag tycker själv inte att jag har den känslan när det går mot kallare tider.
Men min mamma däremot har redan börjat deppa ihop :/ Det känns som om det sker redan kring midsommar. Läkare har föreslagit tabletter mot deppen. Men hon har vägrat
Nu har hon iaf kommit så långt att faktiskt funderar på att ta hjälpen tabletterna kan ge.
Kraaaam