Rapport från Göteborg

Jomensåatte…jag åkte tillbaka till Göteborg. Har inte sett huset på över två veckor. Hade hoppats att Joe Labero varit på besök så att det magiskt var storstädat. Eller att maken faktiskt hade lyft ett finger eller två medan han varit här ensam. Men icke sa nicke, samma nuclear wasteland som vanligt.

Ett par anledningar till att jag åkte hem. Jag skulle få ett paket med fyra par jeans, två par shorts och en tröja från min älsklingskund/väninna. Det kom inte. Jag hatar Posten jättemycket. Gråt och tandagnisslan. Kommer det inte imorgon kommer jag gråta på riktigt.

Däremot kom min ömma moder med mat, och lite käcka råd om klimakteriet. Eller ja, ett enda råd egentligen, och det var “se fram emot att vara förbannad de kommande 30 åren, jag är ju fortfarande förbannad”.

Mhmm…men det låter ju lovande eller?

Men det var trevligt med besök, och så var det trevligt att två eBay-fynd dök upp i brevlådan. En tubklänning med mycket resår, så man slipper Spanx och kan äta jättemycket utan att det märks (dock överdrev jag en smula med storleken så antingen får jag sätta in extra resår upptill eller så får jag snabbfixa silikontuttar). Och de här plupparna:

pluppar

Oerhört praktiska pluppar. Någon som kan gissa vad det är? Ni får en ledtråd. Det är inte en menskopp.

Nu skall jag hänge mig och varulvar och vampyrer och avsluta dagen med True Blood. Och dregla ihjäl mig efter Eric och Alcide!

Men skall det vara så svårt?

Jag har Spanx (som visserligen var borderline värdelösa), boende i Barcelona, texten till det väldigt amerikanskt tv-pastoraktiga som jag skall läsa i kyrkan på det extremkatolska bröllopet och skor. Men ingen klänning.

De klänningar jag faktiskt har duger inte till ett fancy schmancy spanskt/amerikanskt katolskt bröllop. Antingen har de svart i sig, eller så är de för korta, för långa eller för fula. Allt svart är tydligen en styggelse. Inte ens männen bör/får ha svart kostym. Och Gud förbjude om någon visar axlarna i kyrkan. På riktigt. Det verkar faktiskt vara Gud som förbjuder det?

Nu har jag letat klänningar i en vecka. Jag orkar inte mer. Jag har fått en klänningsöverdos.

Är det okay att gå i Spanx och BH? Och kanske en sjal över axlarna i kyrkan då, så jag inte blir förbannad ända in i evigheten.

Amen

 

Dagens outfitta

Eller ja. Gårdagens om man skall vara petig.

Somliga (PGW) uttryckte önskemål om Spanx och hattkombon. De jättefula Spanxen och den jättefula hatten. Och jättefula jag i mitten någonstans. Bilderna är inte förskönade eller har massa tramsiga instagramfilter. Det här är vad som mötte maken igår. Minus BH:n. Vilket absolut inte gör saken bättre på något vis.

20130614_130815_resized

L som i loser!

Vad är det där bubbliga på insidan benen som Spanxen sägs ta bort? Möjligen blir det lite slätare medan man faktiskt står upp. Men även utan Spanx är det liksom inte så att magen hänger vid knäna och behöver pallas upp. Där är jag tack och lov inte ännu. Det är ju när man böjer sig ner som man vill se lite…smärt ut?

Och det gör man inte.

20130614_131043_resized

Jag provade att böja mig mer men då fick jag inte plats i spegeln. Lätt böjning och utvärderingen av Spanxen är att de liksom paketerar magfettet i kuber. Arslet skall vi inte ens prata om. Det är så paketerat att det ser ut som en 50-tums TV-apparat är nedkörd i hudfärgad lycra.

Dessutom är de värdelösa tygbitarna GRENLÖSA? Jag blev en smula förvånad och förundrad när jag upptäckte det för det hade jag ingen aning om.

Vem i hela friden kom på idén att sätta ett gigantiskt elastiskt hål mellan benen? Inte stort nog för att man skall kunna kissa utan att ta av sig dem, och det är knappast ett plagg som lockar till samliv så akut att man inte hinner ta av sig dem? Snarare tvärtom. Samliv i Spanx känns…hejdlöst osexigt och inte ett dugg aktuellt.

Skitsamma, Spanxen får väl göra det lilla jobbet de gör. De kanske kommer hindra värmesvettiga lår från att gnidas mot varandra under klänningen, och man ser ingen troskant åtminstone.

Men hatten är svinsnygg. Jag älskar hatten. Den är blå. Den är fin. Den har inte ett enda fel. Okay att han skrattade åt Spanxen. Att skratta åt hatten och jämföra mig med den feta gubben från Discovery som såg ut som Helan känns inte ett dugg okay faktiskt.

Spanxen hade ju exempelvis inte alls fungerat på Helan. Bara en sån sak.

Annat var det när jag köpte de här rumplyftartrosorna för 100 år sen. Och det bara rann ut cellulitrumpa ur de där “lyfthålen”. Hela röven såg ut som en korvstoppningsmaskin i stereo. Då fick man lov att skratta. Och nej, det finns inga bildbevis. Däremot finns trosorna kvar:
http://www.lovemybubbles.com/OO-Lite-Panty.shtml
Notera gärna texten:

“The “holes” in the back of the brief will push the booty up-and-out of the panty. Now, get dressed and check yourself out in the mirror…you’ll see the perky, round and voluptuous butt you’ve always wanted (or used to have).”

Mmm…jomen precis så var det. Ganska exakt. Voluptiöst! Och väldigt perky.

Jag ÄR fashion.

Hörbarhet nolla och kärt återseende

Idag kom maken. En dag för tidigt, som en bonus. Och jag får väl erkänna att det var ganska trevligt att se honom eftersom jag knappt sett röken av honom på två veckor (har däremot känt den distinkta fisdoften de få nätter vi spenderat under samma tak).

Han hade hämtat ut lite paket som hade kommit till mig i Gbg som han hade med sig upp.

Först var det jätteroligt att se honom. Tyckte både jag och hundarna. Hundarna fick förtur på välkomsthälsandet, och Liten pussade honom så hårt på munnen att han nästan bet igenom läppen. Blodvite uppstod och då var det min tur att få en puss. Kommer helt klart bli omvänd ordning nästa gång.

Sen gick maken in i duschen och jag packade upp mina paket. Jag hade köpt två nya hattar. Väldans fina. Tyckte jag. Han den där jag bor med skrattade så han kissade ner sig och sa att jag såg ut som…

rattlesnake

…gubben till vänster i bild. Min man tycker alltså att jag ser ut som en gammal tjock gubbe som jobbar med att fånga skallerormar i Texas (jag kollar inte på det, han följer tydligen det programmet på Discovery).

Då blev jag lite gramse och sa att JAG i alla fall tyckte att jag var fin. Hatten var dessutom blå.

Sedan packade jag upp mina Spanx och provade. Jag skall på bröllop, jag skall ha klänning, det finns ett visst behov av magi som jag trodde Spanx skulle vara. Det var det inte. Jag gissar att det antagligen inte finns några genvägar i form av trolleriunderkläder. Man måste antagligen träna och äta lite mindre rysk yoghurt.

Vad han sa om åsynen av mig ett ett par hudfärgade Spanx tänker jag inte ens återge. Men det hånskrattades en hel del, och han förstod inte riktigt vad de fyllde för funktion mer än att vara fruktansvärt fula. Då blev jag ännu surare och satte på mig gubbhatten ihop med Spanxen.

Till sist packade jag upp ett bokpaket. En bok till honom (med bilder på väldigt gamla skepp i Strömstad från olika krig) och en bok till mig (med noll bilder i, som handlar om energitjuvar).

bok

Jag läste baksidan för maken, för att liksom betona allvaret i att han SKULLE kunna vara en energitjuv.

Jag: – Finns det någon i din närhet som gör dig oförklarligt trött och får dig att må dåligt? Någon som inte lyssnar på dig … … …
Han: – … … …
Jag: – Men HÖR DU INTE VAD JAG LÄSER?
Han: – Va? Vad sa du?

I rest my case.

Nu skall jag lägga mig och läsa och börja sortera ut lite energitjuvar i min närhet. En vet jag redan om, men behöver en spark i arslet för att göra mig av med henne. Efter en halvtimmas umgänge med maken känns det som att även han ligger rätt brunt till.

Men han får vara kvar till andra gallringen tror jag.

Kundservice och kundservice?

Vi har en revisor. En barsk sådan, men grymt duktig. Vi betalar pengar till honom för att få lov att vara hans kund. Och när det gäller honom har kunden alltid fel. Fast han tjänar pengar på dem. I ärlighetens namn tjänar kunden pengar på att han gör sitt jobb bra också. Win-Win.

Jag gör den löpande bokföringen, han sköter deklarationen, och varje år sitter jag på hans kontor och tittar på honom där han sitter i sitt hav av papper. Han muttrar över papper i allmänhet och mina papper i synnerhet, och så skäller han ut mig lite då och då. Varje gång lika oklart vad felen egentligen är.

Jag har pärmar, excelfiler och alla upptänkliga papper med mig. Har hittills aldrig saknats ett enda papper. Men det behövs inte så mycket för att få en skopa ovett av honom.

Förra året ringde jag och beställde tid för deklaration samma dag som deklarationerna damp ner i brevlådan. Går liksom inte att beställa tid så mycket tidigare. Då fick jag en liten utskällning för att jag ALLTID ringer så sent. Ehum?

Maken har en tendens att glömma att skriva under sin egen deklaration, den brukar ligga framme för påskrivning i flera veckor innan det är dags. Men nog fan glömmer han det i alla fall. Då får jag ytterligare uskällning.

Revisionsbyrån envisas med att ha kontor mitt i city (och nu menar jag inte Strömstad, utan Gbg) och förra året fastnade jag i trafiken och kom 20 minuter för sent, men jag hade ringt från vägen och talat om att det hade hänt en olycka som jag satt fast i. När jag väl kom in på hans kontor skällde han så skjortan stod rätt ut.

Och jag började gråta!? Kunde dessutom inte sluta, så jag satt och fulgrät medan han deklarerade och muttrade.

Det var det där med vallningar. Klimakeriet FTW! Not!

I år slog jag alla rekord. Vi har byråanstånd hos dem, och jag skulle varit där igår. Såklart ringde han givetvis vid 17:00, och det slog mig som en stol i ansiktet. Jag hade för första gången verkligen glömt att jag skulle vara hos Revisor Hitler. Det absolut mest oförlåtliga. Så jag gjorde vad vilken människa med självbevarelsedrift som helst hade gjort. Jag gav fan i att svara. För att prata med Hitler när jag har restmigrän var inte aktuellt.

Snacka om domedagspling när det kom ett meddelande från röstbrevlådan. Inte ens det orkade jag lyssna på.

Imorse lyssnade jag på det. Och konstaterade en sak, han låter betydligt trevligare på telefonsvararen än vad han gör i verkligheten/när man pratar med honom i telefon.

Så jag ringde upp. Hade redan bestämt mig för att lägga mig platt. Ingen diskussion, ingen förklaring, inget försvar. Den här gången hade jag ju faktiskt gjort fel på riktigt. Till skillnad från alla andra år när han bara sitter och hittar på fel. Det har hittills aldrig ens saknats ett kommatecken i det jag lämnar ifrån mig. Allt dubbelkollas och trippelkollas för att minimera antalet muttrande utskällningar. Men då händer det att jag är modig och säger emot, för att jag kan bli tokless på att han skäller utan anledning. Eller hittar på fel som inte finns.

Den här gången förekom jag. Jag sa att jag var idiot. Att jag förstod om han inte hade tid. Att jag tar boten från skatteverket utan att knota. Att det inte fanns några som helst ursäkter eller bortförklaringar. Att han bara kunde tala om för mig om vi skulle strunta i det och jag skulle leta efter en ny revisor och att makten låg hos honom.

Då slutade han skälla innan han ens hunnit börja. Sa att jag var tvungen att infinna mig på fredag, or else!

Och det kan jag ju inte, eftersom jag inte är i Gbg, så jag sa det. Och drog allt det där med idiot, mitt fel, ingen bortförklaring etc etc…igen.

Då började han ifrågasätta varför jag inte kunde vara i Gbg på fredag. Att jag faktiskt var tvungen att komma. Hans tid, hans regler. Och jag började nästan fnissa (men vågade såklart inte). För att jag bara helt enkelt inte KAN åka ner, trots att jag fuckat upp! Precis som Hitler bokar även jag upp min tid, men jag gick inte in i detalj utan sa bara helt enkelt att jag tyvärr inte har möjlighet. Hade jag haft möjlighet hade jag promenerat ner, men jag kan inte. Och ville bara ha svar på om det gick att lösa, eller vad jag skulle göra. Var ytterst noga med att uppbringa all respekt för hans dyrbara tid.

Och karln har fortfarande inte skällt på mig en enda gång? Svaret från honom blev:

– Jamen det är ju SYND att betala onödiga böter, skicka in deklarationen och skriv att den skall kompletteras så löser vi det senare.

Alltså VA? I ren chock svimmade jag nästan. Medgörlig, hade fortfarande inte skällt, var lösningsbenägen till skillnad från att vara en problemhittare där inga problem finns.

Jag sa bara “tack, då gör jag så, och så hör jag av mig när jag är tillbaka i Gbg nästa vecka?”.

Ja, det gick bra. Enligt den arge revisorn.

Och DÅ kom allt uppdämt som jag antagligen sabbat genom att erkänna mina brister:

– Jag hade faktiskt tänkt SKITA i att ringa när du inte kom!
– Det är ju inte MITT problem om du får böter!
– Jag vill inte att du ringer förrän varenda papper är i ordning och du är KLAR!
– Inga mail eller andra dumma frågor, GÖR bara det du skall för en gång skull!
– Händer det igen så SKITER jag i dig!
– Kommer du EN MINUT för sent kan du vända i dörren! (jag måste campa utanför revisionsbyrån natten före)

Jag tror jag skall sadla om och bli revisor. Det måste vara ett av de få privata yrken som har en timpeng på tusentals kronor, och som får gapa och skrika på sina kunder hur mycket som helst.

Applicera ett revisorbeteende på vilken annan kundservice/support som helst. Det finns inte en sportslig att man hade behållt en sådan leverantör.

Nu skall jag kolla mina kommatecken en miljard gånger. Och förvänta mig en utskällning som heter duga när jag väl kommer dit. För då jävlar har han garanterat laddat.

Den dagen – den sorgen.

Jag ser INTE fram emot det. Men det är skönt när det är över.