Hörbarhet nolla och kärt återseende

Idag kom maken. En dag för tidigt, som en bonus. Och jag får väl erkänna att det var ganska trevligt att se honom eftersom jag knappt sett röken av honom på två veckor (har däremot känt den distinkta fisdoften de få nätter vi spenderat under samma tak).

Han hade hämtat ut lite paket som hade kommit till mig i Gbg som han hade med sig upp.

Först var det jätteroligt att se honom. Tyckte både jag och hundarna. Hundarna fick förtur på välkomsthälsandet, och Liten pussade honom så hårt på munnen att han nästan bet igenom läppen. Blodvite uppstod och då var det min tur att få en puss. Kommer helt klart bli omvänd ordning nästa gång.

Sen gick maken in i duschen och jag packade upp mina paket. Jag hade köpt två nya hattar. Väldans fina. Tyckte jag. Han den där jag bor med skrattade så han kissade ner sig och sa att jag såg ut som…

…gubben till vänster i bild. Min man tycker alltså att jag ser ut som en gammal tjock gubbe som jobbar med att fånga skallerormar i Texas (jag kollar inte på det, han följer tydligen det programmet på Discovery).

Då blev jag lite gramse och sa att JAG i alla fall tyckte att jag var fin. Hatten var dessutom blå.

Sedan packade jag upp mina Spanx och provade. Jag skall på bröllop, jag skall ha klänning, det finns ett visst behov av magi som jag trodde Spanx skulle vara. Det var det inte. Jag gissar att det antagligen inte finns några genvägar i form av trolleriunderkläder. Man måste antagligen träna och äta lite mindre rysk yoghurt.

Vad han sa om åsynen av mig ett ett par hudfärgade Spanx tänker jag inte ens återge. Men det hånskrattades en hel del, och han förstod inte riktigt vad de fyllde för funktion mer än att vara fruktansvärt fula. Då blev jag ännu surare och satte på mig gubbhatten ihop med Spanxen.

Till sist packade jag upp ett bokpaket. En bok till honom (med bilder på väldigt gamla skepp i Strömstad från olika krig) och en bok till mig (med noll bilder i, som handlar om energitjuvar).

Jag läste baksidan för maken, för att liksom betona allvaret i att han SKULLE kunna vara en energitjuv.

Jag: – Finns det någon i din närhet som gör dig oförklarligt trött och får dig att må dåligt? Någon som inte lyssnar på dig … … …
Han: – … … …
Jag: – Men HÖR DU INTE VAD JAG LÄSER?
Han: – Va? Vad sa du?

I rest my case.

Nu skall jag lägga mig och läsa och börja sortera ut lite energitjuvar i min närhet. En vet jag redan om, men behöver en spark i arslet för att göra mig av med henne. Efter en halvtimmas umgänge med maken känns det som att även han ligger rätt brunt till.

Men han får vara kvar till andra gallringen tror jag.