Fredagen den trettonde

Jomensåatte jag bestämde mig för att belöna mig själv och gå till thaiplejset vi har här på gatan idag när jag ändå gick ut och köpte den, enligt majoriteten här som faktiskt har GOD smak, koftan jag inte köpte igår. Ta fredag lite tidigt, och verkligen vara avslappnad och beredd på makes ankomst nu mot kvällningen. Med tanke på att det är 50 meter att gå hit är det i det närmaste skandal att vi inte gör det oftare, för de är svinduktiga och galet billiga.

20130913_164119_resized

Och det slår aldrig fel, varje gång jag ligger på britsen är det gränsfall att jag ångrar mig. Det känns lite som en helkroppsmammografi. Fast skönt. Men ändock handlar det om att försöka platta till hela kroppen men istället för att göra det med en “bricka” så handlar det om att man blir tilltryckt av 50 kilo thailändska med superkrafter.

Först, när de bara donar med rygg och nacke, så är det så skönt att man nästan somnar. Sitter man vid en dator 99% av sin vakna tid skall gudarna veta att det behövs. De trycker med sina knän, armbågar och hårda nypor på ställen man inte ens visste att man hade, men man blir väldigt varse. Och efter en del tryckningar känns det osäkert om ställena faktiskt är kvar eller om de ligger kvar på britsen när man går därifrån.

Men efter den där normaltortyren på rygg och axlar så vandrar de neråt. Också något jag alltid glömmer. Mot röven. Den där som mest består av pressad keso. Och som jag tänker mig ser ut något i den här stilen.

rov

Rygg, trosor och en satans massa keso. Där kryper hon på bakifrån och sätter sina knän mitt i kesots epicentrum och vandrar nedåt. Och det enda jag kan tänka är två saker, “käre gode gud, hoppas inte oxen får för sig att fjärta” medan det andra är “herregudihimmelen, röven kommer spricka om hon inte slutar”. Sen kan det hända att man litegrand hoppas att den där knådningen liksom skall styra upp hela kesoverksamheten och bli en fast och fin ändalykt. Inte helt troligt, eftersom ändan fortfarande känns som någon slags ostprodukt.

Efter det kommer yogaövningarna. Det vill säga, massösen kör yogaövningar, fortfarande sittandes på mig. Det verkar som att hon vill att jag skall vara lealös och väldigt hypermobil och bara haka på när hon drar och sliter. För OJ som hon sliter.

20130913_160908_resized

Här till exempel har vi Hukande Örnen. Hon hukar på britsen, medan jag ligger med full rigor mortis med benet i hennes knä och hon trycker upp all ost från knät till snippregionen. Där och då känns det som att det funkar, men så fort man reser sig upp tar gravitationen ut sin rätt och det ramlar tillbaka på plats igen.

20130913_160736_resized

Efter det gör hon Sittande Solfjädern mellan mina ben. Återigen, hon sitter som en solfjäder och använder hela sin benstyrka för att platta till mitt baklår med sin fot. I det läget börjar man fundera över om det ens går att ge thaimassage på någon som faktiskt har muskler. I mitt fall känns det ju som att allt utom rygg och nacke handlar om att medelst drag och tryck försöka förlytta mina fettceller. Det finns ju inte direkt någon kroppsdel som gör en tillstymmelse till muskelmotstånd.

Ungefär där, när de börjar klättra omkring på mig och bända ben, börjar jag även fundera på hur jäkla trevligt det egentligen är för henne att sitta där mellan benen på mig. Efter att ha suttit en hel dag i tajta jeans, dusch eller inte, så känns det ju kanske inte som att det bor regnbågar och enhörningar i underlivet. Då brukar jag bli lite äcklad av mig själv, och kan inte sluta fundera över just det.

Avslutningsvis kommer hennes tappra, men ack så lönlösa försök att få min likstela kropp att böja sig i vinklar den inte är skapt för. När hon säger åt mig att sätta mig upp, sätter sig bakom ryggen, trycker alla sina knän någonstans i ryggraden och drar i en arm och samtidigt skall tvinga mig att nå motsatt egen fot med min andra arm.

20130913_163119_resized

Går inte. Om jag inte böjer tårna bakåt i omänsklig vinkel, fuskböjer på knäna och gör en akut armförlängning. Vilket jag inte kan, såklart. Och det enda jag, i vanlig ordning hör från massösen är ett illa dolt fnissande.

Men missförstå mig rätt. Fy fan vad det är skönt. Efteråt. Då är jag som ett ursketet äpple. Under tiden det försiggår är jag alldeles för upptagen med vara sjukt medeten om min egen kropp och hjärnan går på högvarv.

Sen knatade jag hem. Eller hasvaggade hem. Hela de 50 metrarna. Kollapsade i soffan med åttio liter vatten, och var ytterst nära att somna. Men tji fick jag, för jag hade planer på att överraska maken.

Och nej, innan ni ens tänker tanken, inga sexiga underkläder eller underkläder överhuvudtaget. Bortsett från de han snubblar över i tvättkorgen.

Men jag bäddade rent med mina favoritlakan (näpp, inte samma som Monas, vi är ungefär lika petiga med sängkläder men jag kör annat märke och går inte lika mycket efter snyggfärger som jag går efter “vilken färg syns hundtassar minst på”.

Så jag tog mig upp ur soffan och bäddade med nyrena lakan.

20130913_173623_resized

Blått. Som matchar hundkorgen vid sidan om sängen. Jag är SÅ trendkänslig.

Sen bytte jag duk på vardagsrumsbordet (och flyttade makens förbannade trätulpaner) till en helt annorlunda duk mot vad vi hade tidigare.

Efter det outfittade jag i min skepparkofta.

20130913_174339_resized

Och konstaterade att den är galet snygg, men yogabyxor och underställslinne kanske inte är den mest fashionabla kombinationen.

20130913_174415_resized

Och så beundrade jag mig själv lite till. Eller kanske mest koftan. För dra åt pepparn vad snygg den är.

Efter det hade jag en wild and crazy plan att faktiskt duscha av mig massageoljan, plus att min regel är att man absolut inte, under några som helst omständigheter, får lägga sig i nyrena lakan utan att duscha. Men jag orkade inte. Och jag hade tur, för då ringde somliga från finförorten, så jag med gott samvete kunde sprida ut mina kroppsdelar på soffan och prata skit tills maken klev in genom dörren. Det var riktigt trevligt att se honom. Ännu trevligare att han hade med sig en påse donuts till mig (fuck pulver när jag får en hel påse donuts). Ända tills jag upptäckte att han inte såg att jag hade städat, bytt duk OCH bytt lakan.

Då skickade jag iväg honom på middag med min pappa. Medan jag satte mig vid datorn och skrev det här medan jag mosade i mig donuts som om någon höll en pistol mot tinningen på mig.

Och för ganska så exakt en minut sen ringde det i makens telefon som han hade glömt hemma. Jag svarade, och det var ärkepuckot från i somras som inte fattade att han inte var önskvärd någonstans men som ändå bjöd in sig själv varje dag på alla möjliga och omöjliga tidpunkter. Enbart för att upplysa om att han var i stan igen, och ville leka med maken.

Vilken himla otur att make glömde telefonen och jag svarade. Och ännu mer osis att jag har så himla selektivt minne att jag absolut kommer råka glömma bort att tala om att han har ringt.

Trist. Verkligen trist. För ingen alls utom ärkepuckot.

Vad gör ni då?

Tack för tipset Camilla

Självklart skall man ha plåster. Jag glömde visst det. Jag kom ihåg att tvätta rent och sen använde jag toapapper för att stoppa det enorma blodflödet likt en brusten artär.

Men idag är det plåster som gäller. Jag har ju mina favoriter som är alldeles mjuka att klappa på, och jag valde med omsorg.

20130913_095800_resized

Sen satte jag på mig läsglasögonen och gjorde mig seriös och redo inför dagens första utmaning.

20130913_100304_resized

Det här var precis vad jag behövde.

PS: Under tiden inväntar jag jag krystvärkar efter att ha ätit oxedelar igår. Men jag lämnar inte mötet förrän det är mindre än en minut mellan värkarna. Det sägs vara rätt enligt Google, och då måste det väl vara sant?

Ända mot ända kan ingenting hända

Men en dansk skalle av en portugis och hans tänder gör rätt ont efter två dagar.

20130913-002123.jpg

Portugisisk vampyrhund heter rasen. En av de mer vanliga kamphundarna. När det vankas mat.

Vad lärde jag mig av det här då?

Godmorgon.

Fitterbittans första bloggträff

Och jag slog besöksrekord. Det var jag och en till. Vilket faktiskt är 100% mer än vad det brukar vara när det bara är jag som träffar mig själv.

Till saken hör att när ni Mona-läsare började trilla över hit så var den här tjejen den första som kommenterade. Och jag sket på mig i ren paranoja över att a) hemliga folk läste det jag skrev och b) just den här tjejen bodde i den pyttelilla staden som vi bor i tre dagar i veckan. Så jag funderade på att bli jättemycket eremit. Alternativt att aldrig mer skriva ett enda ord till.

Efter fem minuter kom jag över det, och tyckte det var kul.

Så idag, ett par månader senare, hade vi Strömstads största bloggträff. Jag och Hondjur.

20130912_211304_resized(1)

Och hon, precis som jag, har en telefon superlimmad i handen. Oerhört praktiskt.

Det var även tur att vi hade bokat på restaurang. Eftersom vi var så många på just den här bloggträffen, vi behövde verkligen alla sittplatserna.

Hennes enda nackdel var att hon hatade officerskoftan jag hade span på idag och minsann tänker gå och köpa imorgon.

Håll med mig nu och säg åt henne att den var fäschon. På riktigt. Det går inte an att dissa den koftan.

Eller hur?

En av de där dagarna

Först får jag reda på att det är kalorier i vodka. Hela min värld går under. Sen slutar den att gå under en liten stund för att jag får universums bästa nyhet och glömmer av vodkaproblemet.

Efter det drabbas jag av ett akut virksug. Jodå, tanten virkar, stickar och broderar. I perioder, som med allt annat, och då gör jag det så mycket att jag blir less och lägger av i ännu längre perioder. Då slog det mig att jag aldrig sett en handarbetsaffär i den här stan. Och då snackar vi stan som har flest affärer per capita än hela universum. Men jag kollar på nätet. Verkar inte lovande. Slänger ut en fråga på FB. Ytterst tveksamma svar, trots att jag utlovar hemgjord grytlapp till tips som leder till garn. Konstigt.

Så jag ger mig ut. Det är ju liksom inte så stort och jag hade ändå ett ärende.

Efter ärendet går jag och köper millenniets andra inbundna bok. Den här.

20130912_150059_resized

Gissa vilken det är.

Två inbundna böcker på en vecka är rekord. Jag läser på läsplatta. Punkt.

Men i bokhandeln jobbar folk med koll. Sådana där antika människor som vet vad som finns, var det finns och vem som finns. Så jag frågade desperat om garn och virknålar. Men NÄ se det kunde jag fetglömma. Det hade funnits en handarbetsaffär, men den gick så dåligt att den klappade igen, och sen kom det ingen mer. För tydligen är garn ungefär det enda som är billigare i Norge, så “vi” åker tydligen dit och hamstrar garn. Så jävla käckt då. Förvisso trevligare att norrmännen har något som är billigare, men det blir grymt tröttsamt att gå dit till fots. Så då sket det sig, och jag blev grinig. Riktigt jäkla klimakteriesur.

Precis bredvid ligger en rätt trevlig affär, så jag kikade in och såg att de hade sådana där “Bad Hair Day”-mössor. Jag har haft så många sådana, men de försvinner magiskt (misstänker hundtrick). Jag köpte en vit och en svart. Orkade inte prova, så jag satte på mig den ena när jag kom hem.

20130912_145915_resized

Och undrade vad det var för jävla plattnackar som hade listat ut layout och placering av bokstäver. På mina gamla mössor såg man vad det stod när man tittade på mig, på den här mössan tar ju texten så mycket plats att folk antingen kommer se “bad” eller “hair” eller “day”. Alternativt gå runt mig i en ring (och möjligen dansa små grodorna) för att kunna läsa hela mössan. Då faller ju hela meddelandet, när man vill annonsera för omvärlden att man har en dålig hårdag. Vilka puckon.

Inne i samma affär var jag även en nanosekund ifrån att köpa den här.

Screen Shot 2013-09-12 at 3.17.58 PM

För den var så in i helsike snygg att jag dog lite. Och med tanke på makens osunda intresse för världskrig och flottans glada gossar så borde ju till och med det vara något som faller honom på läppen.

Men jag gjorde det inte. För då ruttnade jag på att knapparna såg ut att sitta dåligt. En tröjkavaj med en miljard knappar känns inte som rätt plagg att tappa knappar på. Eller så ruttnade jag bara för att jag var på ett sjusärdeles uselt humör. Jag är SUGEN på den.

Sist, innan hemgång, gick jag in till juvelaffären för att lämna ett smycke för gravering. Som bara inte blivit av. Somliga har sina barns namn runt halsen, jag har alla mina djur. Men har inte fått tummen ur arslet och lagt till Liten. Det var dags. När jag kommer in ser jag att det är den mest puckade expediten som står bakom disken. Och jag blir 12 år och svinobstinat. Hon är i min ålder men hon fattar så jäkla trögt att man vill gråta. Med tanke på att jag stod ut med Bredbandsbolaget i många år, men inte står ut med henne, då hajar ni nivån?

Som exempel. I somras letade jag efter en ankellänk. Jag har feta vader. Alla länkar var standardlängd, och standardlängd var för kort. Jag tror hon sa att de gick att förkorta sisådär tio gånger, emedan jag stod med en glipa på sisådär två centimeter på länken jag försökte prova på foten. FÖRKORTA? När jag till slut frågade henne om hon ens fattade vad hon pratade om sa hon “jamen det går ju att ta av en bit”.

Som tur är kom hennes astrevliga kollega ut då, och sa “jamen det finns ju förlängningslänkar, vi tar fram en sån såklart”. Puckot stod fortfarande och såg alldeles blank ut i skallen, som om vi pratade ett språk hon inte förstod. Men det löste sig.

Idag lämnade jag ju då in min namnkedja (som jag köpt där från början) och förklarade väldigt otålmodigt exakt hur ett namn skulle läggas till. Jag bara väntar på när det är dags att hämta och allt har blivit fel. Det är som att prata med en människa där det är luft mellan öronen, och hon är inte varken försäljartypen eller speciellt trevlig.

Precis när jag var klar och skulle gå ut kom den superdupertrevliga kollegan så vi slog följe ut genom dörren. Och istället för att snacka skit på stan, frågade jag henne vem fan soppskallen är och hur länge hon jobbat där. Bättre att ge positiv och negativ kritik så direkt det bara går. Då visar det sig att de jobbat ihop i närmare femton år. Där någonstans brast det, och jag sa:

– Men herregud, hur kan hon ha jobbat med detta i så många år när hon varken är intresserad av att sälja eller ens fattar de mest basala önskemål?

Och får svaret av den trevliga kollegan, att “oj, det var ju inte roligt att höra – jag äger ju butiken”.

Jamen skjut mig då. Vad kunde jag säga mer än “Sorry, jag menade inte att skvallra för chefen, men å andra sidan är ju du den enda som kan göra något åt det, för jag drar mig oftast för att gå in när jag ser att det är hon som jobbar. Och istället för att prata skit på stan är det bättre att du vet det. Om du ursäktar mig nu så skall jag gå och gräva ner mig under närmsta sten”.

Det finns ett ord för den sjukdomen jag har. Fot-i-munnen-syndromet.

Men å andra sidan är jag nog banne mig bättre på att rosa än att risa. Och tar sällan ut min frustration på fel instans.

Och nu skall jag svara på ett mail, alternativt ringa ett telefonsamtal jag inte ser fram emot. Men det är bättre att ha det gjort.

Så går jag ner och tjyvköper officerskoftan imorgon. Om jag känner mig själv rätt. Det var alltså ingen kavaj utan en kofta i sweatermaterial. Mjuk, snygg och…mjuk.

Vad tyckte ni?