…och så finns det prinsessfötter. För precis så här inbillar jag mig att prinsessor går omkring och känner sig mest hela tiden. Det känns som att prinsesskapet borde komma med vissa himmelska fördelar, och att just babyfötter är en av de fördelarna. Liksom det faktum att de aldrig bajsar eller kräks. Inte heller behöver de sitta halvpackade på ett berg som fjortis och lipa över olycklig kärlek. Listan kan göras lång, men det håller liksom inte att kräkas eller fjortislipa med tiara på sig. En mental bild som inte funkar.

Försök. Tänk att en prinsessa, av typen Disney, skulle sitta på sin guldtoastol (för SJÄLVKLART har de toastolar i guld), mer eller mindre dränkt i tyll och spetsar med sin tiara i håret och ha förstoppningskrystvärkar. Eller att de, Gud förbjude, skulle titta på pappret efter fullbordat verk och tappa det upp och ner i tyllen. Allt medan svetten lackar, tiaran hamnar på sniskan och den perfekta frisyren börjar lösas upp.

Det går inte ens att tänka sig en prinsessa stånka. Eller kanske, åtminstone i Maddes fall, röka, stånka och läsa New York Times samtidigt som hon sitter på toatronen. Näppeligen.

När Madde och Massmördaren (jo, han ser ut så) gifte sig, eller när Vickan och Daniel gifte sig var det ju en miljard gäster. Diamanter, siden, tyll och prinsessfötter så långt ögat nådde. Jag har varit på bröllop, jag vet att folk blir lite för fulla (när min kusin gifte sig första gången, den där gången som inte räknas för att påven har viftat med sin trollstav, var vi 180 gäster och det var galet påkostat – på det bröllopet kräktes den pärlochsideninlindade bruden på dansgolvet – just sayin’), och jag vet att när det serveras ädla drycker och mycket mat så går folk på toa.

Det betyder att rimlighetsfaktorn för ovanstående scenario, snisktiara, tyllhav och frissan åt skogen är väldigt väldigt hög. Ändå går det bara inte att se det framför sig. Jag kan inte det. Kan ni?

Att alla dessa gäster som paraderade in i kyrkan, samtidigt som de vinkade med en ojämförbar värdighet, senare på kvällen stod i kö till guldtoaletterna för att göra både nummer ett, två, tre och kanske fyra?

Försöker man tänka på det känns det ungefär som att tänka på rymden. Det går inte. Man blir bara snurrig i huvudet.

Men i alla fall. Fötterna var det ju. Kroppens mest sunkiga kroppsdel om ni frågar mig.

Efter att ha suttit här.

Och först blivit klippt, petat och filad.

Sen masserad med de där pyttesmå thailändska superhjältekrafthänderna.

Så ligger jag nu utslagen i soffan med just prinsessfötter. Jodå, hon målade dem med.

Jag vill inte ens nedvärdera fötterna genom att sätta ner dem på golvet. De förtjänar så mycket bättre. Det är liksom bara tiaran som fattas.

Men i brist på tiara, tyll och siden tänker jag ligga med Christina Stielli på sofflocket.

Det är helt klar gott nog. Och precis vad mina fötter vill idag, en vilolördag där tassarna inte skall behöva beträda pöbelgolv.

Under tiden väntar jag med spänning på hur lång tid det tar innan ärkepuckot faktiskt får tag i maken och bjuder in sig själv, ut sig själv eller med sig själv.

För jag har fortfarande inte sagt ett ljud om att han ringde igår.