Och idag kan jag inte fortsätta leka singel och skita i att åka, för jag har möten i Gbg i veckan. Det bor alltså argmonster i hela magen. Plus några ljugmonster, som är jävligt sugna på att hitta på ursäkter i form av:
– Näe, tyvärr – jag trampade på katten, som gav sig på hunden, hunden åt upp datorn, datorn innehöll de nödvändiga dokumenten, och nu måste jag sitta och vänta på att hunden skiter ut hårddisken.
– Kan inte, för hoppsan jag fick en infektion i den brutna tån, vilket blev kallbrand och en släng av tarmvred så jag är tvungen att lägga in mig och amputera benet. Och tarmen.
Eller den mest sanningsenliga.
– Tyvärr, jag ligger på psykakuten för okontrollerad söndagsångest och en ilskebrusten artär, får elchocker av ett gammalt bilbatteri och de vill inte skriva ut mig förrän jag har gått igenom en lobotomi.
Imorse tog det ganska exakt fem minuter innan vi blev osams över något bagatellartat. Jag SA att det var för att maken är pantad, men erkänner i smyg att det var för att jag letade fel. Och att leta fel på den snubben är lika lätt som att spela hockey mot ett lag där målvakten sket i att dyka upp för att han valde att ligga på hotellrummet och kolla på repriser av Hem till Gården.
Jag måste vara världens raraste fru. Alla kategorier. Och felfri.
Så vi bestämde oss för att åka imorgon bitti, för att slippa kapa dagen. På morgonen är vi för trötta för att bråka (oftast).
Då gick vi ut för att käka sjukt sen lunch-middag med syrran och bihang. Det blir man på gott humör av. Särskilt när man har bestämt sig för att skita i maten och surkäka marängsuisse till middag.
Och sen är det mer eller mindre omöjligt att vara grinig när man har den här lilla dockan i knät.
Kolla ögonfrallorna på den tjejen. Hon lär aldrig behöva maskara. Tittar man på hår och humör (hon är självklart lugn som en filbunke och vansinnigt tålmodig) råder det inte heller några som helst tvivel om släktskapet.
Och det går inte att vara lipig med henne i knät.
Men jag åt marängsuisse till middag. Jag fixade inte att avsäga mig alla barnsligheter.
I mitt huvud says:
Går ju inte att tjura med en sån liten ängel i knät!!
Victoria says:
Nä, helt omöjligt faktiskt.
Annika K says:
Vilket litet gull 🙂
Då kan man ju inte sura