Men så lustig man kan vara?

Posted on | by Victoria | 15 Comments on Men så lustig man kan vara?

Jag fick just beviset att maken läser bloggen. Eller det kanske är en överdrift, jag gissar att han skummar och tittar på bilderna. Eller nåt. Jag vet inte. Men vad jag däremot definitivt vet är att jag avskyr den årstiden som kommer efter sensommaren, och det har väl knappast undgått någon annan heller.

Till saken hör att han hatar den precis lika mycket, om inte mer. Och när vi går i pension om en kvart, 20 år sisådär så kommer vi inte att befinna oss i det här landet mellan september och maj.

Beviset på “läsningen” kom via mail. Med rubriken “jag gjorde den lite mysigare”.

Bilden på de felfärgade och felplacerade löven som jag lade ut i söndags:

20130914_185950_resized

Hade han laddat ner, kört den i någon jävla regnapp i telefonen och skickat tillbaka så här.

bild

Lite mysigare my ass.

Han tyckte inte att det var så himla mysigt att gå ut med hundarna igår kväll när det regnade på tvären minsann.

Men jag skall påminna om den här putslustigheten om någon månad när han har börjat lida på allvar.

För jag tror att jag har glömt att berätta vad han för namn på mig inlagd som kontakt på både telefon och mail. “Fru Lime” heter jag där. Tydligen inte lika sur som en citron, men inte långt ifrån. Somliga lägger in sin själs älskade som “älsklingen” eller “fluttisnuttan”. Det gör inte han. Ärlighet varar tydligen längst.

Payback is a bitch.

Grå grå vindar och vatten

Posted on | by Victoria | 34 Comments on Grå grå vindar och vatten

Vi kom inte ens till motorvägen. För vi rök ihop innan vi kom ut ur lägenheten. Klockan ringde kvart i avgångstid, maken säger “säg till mig när klockan är prick sex så går jag upp”. Prick sex var då alltså avresa.

Jag var rätt pigg. Snoozade inte en enda gång, och gick upp. Jag hade ju varit kvinnligt förutseende och packat mina grejor dagen innan, och det är inte så mycket att packa när man åker som ett resårband fram och tillbaka. Så jag käkade (drack) frulle, matade jyckarna, shejpade upp mig och sen gjorde jag inte så mycket mer. För då var det dags att väcka den stora bäbisen. Han reser sig ur sängen, kliver i kläderna, tar SIN väska under armen och säger “jamen då drar vi då”. Allt detta tar 30 sekunder.

Jag bara log mot honom. Påminde om uppsägningen som VD, och att vi a) har hundar som vill rastas b) vi har ett kylskåp där vi i alla fall flyttar färskvarorna fram och tillbaka och lite annat. Och så LOG jag lite till. Gissningsvis finns det inte mycket som irriterar lika mycket som någon som ler svintidigt på morgonen samtidigt som personen ifråga har rätt.

Att han inte dog på fläcken.

Han dog och hon log ihjäl sig.

Så nej, vi kom inte till motorvägen. Vi kom inte ens till ytterdörren.

Väl i bilen somnade någon, och då blev det lugnt och stillsamt. Sedan blev jag avsläppt vid jobb/hem och han åkte vidare till sitt. Man kunde nästan skära i kärleksfullheten med en hemslöjdad smörkniv när vi vinkade adjö och goodbye.

Men, åtta timmar senare var det glömt. Han hämtade upp mig och jag hade en hoper paketavier sedan förra veckan när jag var fullt upptagen med att leka singel. Så vi åkte till utlämningsstället tillsammans, vilket jag inte ens kan minnas att vi någonsin gjort. Även maken är en nätshoppare, och skulle hämta paket.

Och då såg jag ett beteende som slår vissa andra knasbloggare med hästlängder.

Jag hämtar paketen på de olika utlämningsställena, rör dem inte, åker hem, gör det som skall göras och sedan sätter jag mig i lugn och ro för att packa upp och lägga fint (det är väl ungefär min enda pedantiska sida).

Medan maken var inne på sitt utlämningsställe och hämtade sitt paket satt jag kvar i bilen. Han kom tillbaka med paketet och hade redan börjat riva upp det före han nådde bilen. I facket på förarsidan har han en kniv size machete som han använder för att öppna paket, och han öppnade det alltså, med en sällan skådad frenesi, medan han stod på utsidan.

20130916_183209_resized

Det känns lite som att Mona och glossyboxen ligger i lä. Samt att man skulle kunna tro att det var något vansinnigt roligt och efterlängtat.

Det var en gasvajergrej till lillbåten. Hur spännande kan det vara?

Själv sitter jag och är konsumtionslycklig i skitvädret.

Jag fick min fittring. Modellen Eva.

20130916_192043_resized

Och så fick jag sällskap av en drake och en prinsgroda i örat. Oerhört rara små djur. Väldigt lätthanterliga och sällskapliga.

20130916_083606_resized

20130916_083707_resized

Och så fick jag ett par skor, 20-talshatten från eBay och lite annat. Men det sparar vi till en annan dag.

Men tydligen smällde gasvajern högre än allt mitt sammantaget.

Nu lägger vi ner det här med måndag va? Och siktar på tisdag och våra Hollywooddamer?

 

Svinottan

Posted on | by Victoria | 19 Comments on Svinottan

hosthat3

Det är svinotta. Det är mörkt. Det är SENSOMMAR.

Jag vill bara upplysa om vad jag kommer att sysselsätta mig med när årstiden which must not be named faktiskt rullar in. Då kommer jag vagga okontrollerat fram och tillbaka med min nalle i famnen och sedan rullar jag in mig i en filt.

Beteendet funkar förvisso nästan alla årstider när det är alldeles för tidigt på morgonen och man är väldigt väldigt trött.

Prova. Det är onekligen jävligt befriande.

Nu drar vi till Gbg, hatar måndagar och vissa årstider. Så skall vi se hur många meter vi kommer innan vi börjar käfta i bilen.

Jag gissar på att vi inte ens hinner ut på motorvägen.

PS: Nallen är en historia för sig. Den är alltid med mig, och har mer eller mindre rest jorden runt med mig. Jag är en vuxen (nåja) människa som går hand i hand med min nalle på flygplatser och ser…antagligen inte riktigt klok ut. Och det spelar ingen roll om jag skall till Vietnam eller Mellerud.

Det är fortfarande SENSOMMAR

Posted on | by Victoria | 9 Comments on Det är fortfarande SENSOMMAR

Kan vi enas om det?

För nästa måndag är det hummerfiskepremiär, och förra året klockan sju när startskottet gick såg det ut så här ute på havet.

532176_10151219131570630_1878874913_n

Och jag hade knappt tid att styra båten eftersom jag var fullt upptagen med att sitta med kameran och fotografera hela morgonen. Varmt var det med.

Ja ja, det kan hända att fotandet fick ett abrupt slut när maken slet kameran ur näven på mig och sa till mig att fokusera. Jag körde och hade ansvar för plats, djup och lite annat trams medan han var hummertinakastare. Jag är ju faktiskt kvinna och kan göra flera saker samtidigt. Bortsett från just kanske den lilla detaljen som gjorde att jag fick fotoförbud, när jag missade djupgränsen lite, men sa till maken att det var dags att hiva i tinan och det kan ha varit en gnutta djupare än planerat. Och det sa plupp, tinan och allt annat försvann under vattenytan. Några meter hit eller dit när det var vackert ute är väl inte så himla petigt?

Jag beställer gärna samma väder till nästa måndag när det är dags igen, för det var rasande trevligt. Bortsett från att maken blev så jävla irriterad när vi tappade den där hummertinan. Vi skall nog lyckas hitta något nytt att bråka om på måndag när det är dags att jaga det svarta guldet igen.

Men om vi nu enas om att det är sensommar, kan någon förklara det HÄR då?

20130914_185950_resized

Någon har gått och pallat löv, kastat dem på gräsmattan och målat dem gula? Sånt vill man inte se när man i godan ro tar sin SENSOMMARPROMENAD med jyckarna. Jag har inte godkänt något årstidsbyte i alla fall.

Nu skall jag gå ut och limma fast dem igen. Och se till att de får rätt färg.

Totalt oacceptabelt.

Söndag = resdag

Posted on | by Victoria | 3 Comments on Söndag = resdag

Och idag kan jag inte fortsätta leka singel och skita i att åka, för jag har möten i Gbg i veckan. Det bor alltså argmonster i hela magen. Plus några ljugmonster, som är jävligt sugna på att hitta på ursäkter i form av:

– Näe, tyvärr – jag trampade på katten, som gav sig på hunden, hunden åt upp datorn, datorn innehöll de nödvändiga dokumenten, och nu måste jag sitta och vänta på att hunden skiter ut hårddisken.
– Kan inte, för hoppsan jag fick en infektion i den brutna tån, vilket blev kallbrand och en släng av tarmvred så jag är tvungen att lägga in mig och amputera benet. Och tarmen.

Eller den mest sanningsenliga.

– Tyvärr, jag ligger på psykakuten för okontrollerad söndagsångest och en ilskebrusten artär, får elchocker av ett gammalt bilbatteri och de vill inte skriva ut mig förrän jag har gått igenom en lobotomi.

Imorse tog det ganska exakt fem minuter innan vi blev osams över något bagatellartat. Jag SA att det var för att maken är pantad, men erkänner i smyg att det var för att jag letade fel. Och att leta fel på den snubben är lika lätt som att spela hockey mot ett lag där målvakten sket i att dyka upp för att han valde att ligga på hotellrummet och kolla på repriser av Hem till Gården.

Jag måste vara världens raraste fru. Alla kategorier. Och felfri.

Så vi bestämde oss för att åka imorgon bitti, för att slippa kapa dagen. På morgonen är vi för trötta för att bråka (oftast).

Då gick vi ut för att käka sjukt sen lunch-middag med syrran och bihang. Det blir man på gott humör av. Särskilt när man har bestämt sig för att skita i maten och surkäka marängsuisse till middag.

Och sen är det mer eller mindre omöjligt att vara grinig när man har den här lilla dockan i knät.

20130915_151904

Kolla ögonfrallorna på den tjejen. Hon lär aldrig behöva maskara. Tittar man på hår och humör (hon är självklart lugn som en filbunke och vansinnigt tålmodig) råder det inte heller några som helst tvivel om släktskapet.

20130915_160658

Och det går inte att vara lipig med henne i knät.

Men jag åt marängsuisse till middag. Jag fixade inte att avsäga mig alla barnsligheter.