Men alltså, allt är helt upp och ner. Jag somnade i min löjligt sköna säng igår, men har ägnat natten åt att leka tittut med Liten. Eller snarare, han har lekt med mig. Tydligen blev det för mycket för honom att få så enorma ytor att röra sig på, så varje gång maken har rört sig i sängen så har Liten vaknat i ett glädjefnatt av typen “JAHA OJ VAD ROLIGT ÄR DET MORGON NU DÅ FÅR MAN MAT VA VA VA…NU NU NU?”

Med tanke på att maken rör sig som en elvisp nattetid så har med andra ord Liten vaknat 233494834 gånger. Och glatt hoppat i ansiktet på mig, nypt mig lite i armen och trampat mig i håret. Varje. Gång.

Så. Gissa vem som vaknade till hällregn alldeles för tidigt imorse. Och vem som har en migrän som känns som att jag har minst tre tennisbollar inopererade bakom ögat som vill ut. Plus en begynnande vagel i ögat. Det är OERHÖRT synd om mig idag. Framför allt är det på riktigt sista dagen på semestern. För helgen räknas ju inte.

Jag vägrar således att gå upp ur sängen. Min sista semesterdag ägnas åt att dricka enorma mänger Ramlösa och att äta godis och överkonsumera tv-serier på Netflix och Viaplay. Städa bajs kommer inte på tal att fråga om att jag gör (ja, jag är medveten om att uttrycket är fel, men jag har sagt fel i så många år att jag inte vet vad som är rätt längre).

Det enda produktiva som jag gjort idag är att räkna blåmärken, och det är möjligen lite tveksamt om det kan räknas som produktivt. Men jag har gjort det i alla fall. Somliga åker på semester och kommer hem med bruna ben eller fräkniga ben. Personligen kommer jag hem lika bårhusblå som jag var när jag åkte, men med en helt ny fashionabel samling med blåmärken.

Nej, jag är inte sjuk (mer än i huvudet), jag råkar bara få blåmärken löjligt lätt. Och jag lever med en valp som visar kärlek med tänderna. Några blåmärken är nog mitt eget fel, som den där morgonen när jag missbedömde avståndet mellan kajen och båten och slog höften i “taket” på båten så hela jag rasade ut ur båten framlänges huvudstupa och lade mig raklång på kajen. Eller från den där dagen som jag snubblade på tröskeln ut på akterdäck och inte fick tillbaka balansen förrän jag låg med överkroppen i gummibåten bakom båten. Jag var väldigt glad över gummibåtens existens den dagen, hade den inte funnits så hade jag legat med överkroppen i vattnet. Vatten är kallt och blött.

Det är en myt att man har taskig balans om man har små fötter. Jag har fartygsstora fötter och snubblar över mig själv precis hela tiden. Stora fötter i kombination med låg muskelmassa gör att man välter stillastående för att man trasslar ihop sig. Och en stor portion otur kan läggas till ingredienserna för ett lyckat fall.

Men det där med blåmärkena är ju inte speciellt snyggt. Hade jag sett mig själv gå i shorts så hade jag tyckt synd om mig som lever med en trolig hustrumisshandlare.

En hustrumisshandlare som nyps. Hårt.

Jag är inte helt säker på att just den typen av misshandel är jättevanlig, men jag kan för all del ha fel?