I flera veckor har jag stirrat på diamanten i min vigselring, för det ser ut som att det är en spricka rätt igenom. Jag har tänkt att det kanske har varit smuts, och tvättat ihjäl ringen, utan större framgång. Mer än att den syns ännu tydligare.
För ett tag sen orkade jag gå in till ärkepuckot i guldsmedsaffären här i den lilla staden, med förhoppningen att om man jobbat med juveler i hundra år så borde man åtminstone ha kompetens nog att kunna se om det är en spricka och hur det ens är möjligt att det kan bli en spricka. Hon kollade, med vad vet jag inte, och gav mig ett svar som var lika urbota korkat som när jag var inne och köpte fotlänken som var för liten. Jag vet alltså fortfarande inte om det kan bli sprickor i diamanter, eller om det är en spricka i min. Hon måste vara den enda i världen inom sin yrkeskår som svarar på helt andra frågor än de man ställer. Jag blir förbannad bara jag tänker på henne.
Jag lever alltså fortfarande i ovisshet. Och har inte haft tid att åka till plejset där jag köpte den.
Men då kommer frågan. Kan det ens bli sprickor i diamanter? Jag inbillade mig att det var ett material man använder för att GÖRA sprickor, inte ett som går sönder av att sitta på handen?
Nu haglar konspirationsteorierna. Jag har blivit lurad (inte troligt eftersom jag känner guldsmeden). De råkade glömma byta sten i något gammalt visningsexemplar. Och så vidare.
Måste hålla den framför något som lyser upp bakom. Det råkade bli telefonen. Sprickan är tvärsöver och syns skittydligt från alla håll.
Förklara för mig hur det är möjligt. Eller om jag har en glasbit i ringen.
Är den trasig kommer jag gå i taket. Och få ytterligare en anledning att byta ut ringen. På deras bekostnad.
I min värld går inte sådana stenar sönder. De kan möjligen trilla ur fattningen. Men de går inte sönder.
Och ja, det kan hända att jag vaknade litegrand på fel sida idag. Men jag jobbar på att rätta till det. Det går inte så himla bra.
Hej söndag.
