Farbror Frejs nageltips – del två

Nagelointresserade kan sluta läsa här. För det kommer bara handla om naglar. Och kanske lite om att vilja bli flata och hur man mest praktiskt amputerar sin egen hand. Men det är ytterst lite. Andemeningen med inlägget är naglar, och nagellack. Jag fattar fortfarande inte varför Depend inte sponsrar mig. Underligt.

I alla fall, det var ju dags att byta färg och testa den efterlängtade nagelskrapan. Plus den nya removern. Det enda som är kvar från originalkitet nu är lacken och rengöringen. Resten av manualen följer jag inte. Så vi kör från början.

Först kan man ju vara sjukt impad över hur länge lacket faktiskt sitter. Vilket syns på kanten mellan lack och nagelband. Minns inte exakt, men kanske fyra veckor? Jag repar lacken på MC-vespa-permobilen oftare än nagellacket tydligen.

nagel 14

Sen förbereder man operation borttagning genom att fila av så mycket av topplacket man bara orkar. Jag har fuskfil. Eldriven. Som inte maken köpt, men han var med och köpte den. Vilket betyder att jag orkar ganska mycket.

nagel 11

På med gummidelen av menskopparna.

nagel 9

Då är det dags att hälla upp en sup i menskopparna. Av det nya medlet. Som var så jäkla enkelt till skillnad från det klabbiga man skall kleta ut på nageln. Väck med originalremovern.

nagel 6

Låt fingertopparna bada i koppen ett tag.

nagel 3

För som vanligt gjorde jag något annat under tiden. Händerna är ju inte så himla användbara med koppar på. Så jag kikade på Grey’s Anatomy, och suktade efter Dr Torres medan jag funderade på att bli flata. För hennes skull hade jag lätt bytt. Min hög med frikort börjar bli rätt stor.

nagel 13

Så jag glömde som vanligt av tiden och satt säkert i en halvtimma utan att tänka på vad jag egentligen pysslade med. Men det var ju så oerhört spännande med operationer hit och dit. Och den där Jackson Avery är läskigt snygg han med.

Det visade sig att jag på grund av det inte fick testa riktigt ordentligt vad skrapan gick för. Eftersom lacket trillade av i koppen, mer eller mindre.

nagel 10

Men på en del naglar fick jag skrapa. Och jag älskar den. Köp en sån. För inte bara skrapade den snällt bort lacket, den petade ju även nagelband. Klar bonus som jag inte hade tänkt på, tidigare har jag använt min minifällkniv att peta nagelband med. Nu behöver jag inte riskera att ta blodprov på mig själv mer. Two for one.

nagel 8

Sen kom överkursen. Att laga lillfingernageln. Igen. Men med tanke på att jag hade Grey’s i bakgrunden hela tiden kändes det som en tämligen simpel procedur i jämförelse.

nagel 5

Och ja, jag har ruggat ytan på naglarna med en fil så sitter nagellacket bättre sen. Inbillar jag mig. Det känns i alla fall så.

Då gick jag ut med äckelkopparna i köket för att skölja ur dem och ställa dem på tork tills nästa gång. Och gjorde som jag alltid gör (jag har taskig inlärningskurva tydligen). Jag tappade två i avfallskvarnen.

nagel 2
Hejhej, här nere ligger vi och väntar!

Och varje gång det händer får jag spader. Tänker på varenda skräckfilm jag någonsin sett. Att det går att fastna med handen och armen medan kvarnen mal sönder det och mina lemmar hamnar på reningsverket. Fast jag egentligen vet att det a) nästan är omöjligt och b) man måste trycka på en knapp för att sätta på den och c) vad är oddsen att den sätter på sig själv just när jag har handen där nere?

Så jag utförde den dödsföraktande manövern. Och kissade nästan på mig under tiden. På riktigt, jag ryser vid bara tanken.

nagel 12

Jag klarade mig. Handen med. Men jag skall nog inte göra det igen, eftersom handen verkar vara lite större på väg upp ur hålet än ner. Det hade inte varit kul att stå där hela dagen med en fastnad hand.

Slutligen. Dags att måla. Den proceduren kan ni.

Det blev en sensensensommarfärg. Plommonlila skulle jag tippa på att den heter. Dödstrist men praktisk.

nagel 1

Summa summarum.

Köp menskoppar, nagelskrapan och den där andra removern. Ni kommer inte ångra er.

Och som synes är lillfingernageln magiskt “hel”. Men den här gången tror jag inte den kommer hålla. För jag skall på valpträff på söndag och träffa alla Litens kullsyskon och några av Stors syskon.

Åtta niomånaders hundar och en hoper vuxna likadana borgar snarare för att fler naglar går åt helskotta.

Japp, jag är nyfiken

Jag ser antalet läsare, som är ganska samma siffror hela tiden, vilket borde betyda att ni som läser kommer tillbaka. Och det är ju inte konstigt att inte alla kommenterar, snarare helt normalt. Eftersom det är ungefär samma gäng som kommenterar.

MEN…jag är sjukt nyfiken på en grej. Jag trodde först inte att jag hade en enda läsande karl. Och så hade jag det, bra på att kommentera är han också, även om han jobbar på att reta livet ur mig hehe.

Nu vill jag veta om jag har fler?

Jag menar, en nagelmanual i all ära. Det finns ju utrymme för “sju tips om hur du bäst förstör din båtmotor”, eller “hur du parkerar mc:n och försöker låta bli att skrapa lacken mot staketet” också?

Jag är inte den som är den. Talk to me. Om ni finns?

Förlåt – jag kollapsade lite igår

Och jag vet att det är gränsfall nackskott på att vilja och lova att fixa naglarna när den efterlängtade skrapan kom, och sen inte göra det. Men orken tog slut. Och så blev det mörkt. Hundarna var besvärliga. Jag var hungrig. Försökte lösa krisen i Egypten. Katten ville bli kliad. Maken diskuterade viktigheter (jomenellerhur).

Nu kommer jag inte på fler dåliga ursäkter. Men ungefär så. Fast jag orkade helt enkelt inte eftersom jag, helt sanningsenligt, kollapsade i soffan. Med nagelskrapan hånfullt stirrande på mig.

Men apropå kläder och lite (över)konsumtion.

Jag skyller på min mamma, gener, arv och miljö. Och att jag var ett udda barn som hatade att bli smutsig. När alla andra lekte och blev jättesmutsiga, stod jag bredvid och tittade förvånat. Fick jag så mycket som en millimeterstor fläck på valfritt klädesplagg började jag gråta och mamma fick byta ut klädesplagget.

Sand och smuts på händerna var inte att tänka på. Då var det ramaskri, och alla andra mammor trodde allra minst att jag hade skurit av mig ett finger. Men icke då, det var bara det lilla vita krullet som fått tre sandkorn på handen och prompt skulle hem och tvätta sig.

Och jag minns att skorna var tvungna att vara jämnt och stenhårt knutna. Fick inte kippa en millimeter när jag gick. Skoknytarepisoderna varje morgon måste ha varit en prövning under många år, eftersom jag tjöt som en gris om den ena kändes lite lösare än den andra. Då sparkade jag med den lösa foten och gallskrek till mamma “HÅRDARE HÅRDARE”.

Min ömma moder, som är lite överdrivet pedantiskt lagd, hade alltid tre ombyten med sig, samt våtsavetter. Så många timmar hon totalt lade på att knyta och knyta om mina skor hade antagligen motsvarat en magisterexamen i tid.

Det förklarar antagligen en del av mitt beteende idag. För det är inte mycket som ändrats sedan jag var tre år och stod så här. Bredvid sandlådan, med förvåningens finger i häpnadens mun.

Screen Shot 2013-09-18 at 12.53.10 PM

Jomensåatte. Man kunde klä den lilla Fitterbittan helt i vitt och vara helt säker på att hon inte skulle lorta ner sig. Medan kusinerna sprang omkring och var smutsiga, lekte med hink och spade och uppförde sig som normala barn.

Det enda som ändrat sig är att jag inte använder vitt så ofta. För jag får fortfarande ett slaganfall om jag har synliga fläckar. Men skorna får inte vara för stora, och jag älskar fortfarande kläder.

Känns inte som om jag behöver förklara mer varför jag blev som jag blev när jag inte blev som jag skulle.

Fotot anno 1973 säger allt.

Och idag lovar jag att fixa naglarna.

Men städa istället för helvete?

Om jag gillar prylar, så kan vi i alla fall konstatera att de pryttlar jag för det mesta köper inte kostar så mycket. Skrapan kostade 40 spänn liksom. Inte ens ett paket cigaretter, om jag nu hade rökt.

Nackdelen är väl att jag är så varierad (finare ord för galet beroende) i min shopping. Jag är inte så (errm) nishad? Stövlar, en kamera eller näsklämma. Lika roligt.

Men, när det gäller maken snackar vi ju enbart verktyg och maskiner. Och teknik såklart. Jag hade så önskat att han någon gång, frivilligt, gick ut för att köpa lite kläder. Men näe, trasiga strumpor, kallingar som han haft sedan tonåren (och jag inte får slänga för de är bekväma) och foppatofflor. Han äger ett par vinterskor, ett par sommarskor och ett par foppatofflor. Att han överhuvudtaget har något att ta på sig är för att jag inte står ut, och handlar åt honom.

Det här beteendet har han alltid haft. Han köpte inga kläder som barn. Vilket är ganska självklart, barn brukar inte göra det. Men ända upp i övre tonåren gick hans mamma ner till de lokala butikerna, lånade hem det hon trodde skulle gå hem, han valde och hon lämnade tillbaka resten och betalade för det han behöll. Ett väldigt forntida analogt näthandlande eftersom han inte behövde lämna hemmet och fick det levererat.

Hur är det möjligt? En rätt piffig 20-åring som inte satt på rummet och gömde sig, fick alltså sina kläder hemlevererade av mamma?

Sen kom en period när han var tvungen. Då använde han kravatt. Jag vet inte, men det kanske är bra att han inte sköter just den typen av shopping själv. Det verkar inte riktigt vara hans grej, för att uttrycka sig väldigt snällt.

Men maskiner. Och verktyg. Det är grejor det. Spelar ingen roll var det är, bara det har något slags elkontakt eller batteri, han tycker det är lika roligt att köpa en elvisp som en häcksax (eldriven såklart). Det behöver ju inte vara en nackdel, om det inte hade varit för att han inte använder det mesta han köper.

Elvisp säger ju sig självt. Han hittar inte ens i kylskåpet. Den använder han inte. Eller de använder han inte. Vi hade nämligen ingen, så han köpte tre.

Men då kommer poängen. Snubben har mani på dammsugare. Bland mycket annat. Men just dammsugare står väldigt högt i kurs. Jag tror att han har köpt minst tre vanliga i Göteborg, plus två sådana där uppladdningsbara. För att det skall vara enkelt. Gissa vem som inte använder dem?

I Strömstad har han kanske totalt köpt lika många, till lägenheten alltså. Plus två vattendammsugare till båten, två uppladdningsbara och en vanlig. Gissa vem som inte använder dem heller?

Eller nu ljuger jag. Vattendammsugarna använder han ibland. Men bara i motorrummet. Inget som har med verklig städning att göra.

Häromdagen var han nere och grejade i båten utan att säga något. Jag brukar inte bry mig, det är en båt, den behövs grejas med ibland.

Ända tills jag fick reda på vad det var. Genom Facebook.

Screen Shot 2013-10-06 at 4.25.29 PM

Han installerade en jävla centraldammsugare på båten. PÅ BÅTEN!

Det är liksom inte ett kryssningsfartyg vi har. Vi pratar om en dammsugningsbar yta på kanske 10 kvadratmeter. Om ens det. Och där skall vi ha en centraldammsugare?

Vad i hela friden är vitsen med ett tvåsiffrigt antal fungerande dammsugare om man aldrig någonsin använder dem? Vi har dammråttor så stora att de hugger oss i hälsenorna, men han skulle inte komma på tanken att dammsuga, om inte jag säger åt honom.

Jag vet inte riktigt om han faktiskt tror att det blir automatstädat bara för att man har många dammsugare. Men för mig räcker det med en, och jag skulle bli jäkligt glad om han faktiskt städade istället för att samla på eldrivna städartiklar.

Är det någon som överhuvudtaget fattar vitsen med det?

Lite naglar och lite teknik

Jamen vi fortsätter på spåret om vad som låg i min brevlåda igår. För det var en sjukt rolig dag att vittja brevlådan. Noll fönsterkuvert som attackerade mitt redan blödande bankkonto, och bara plusgrejor. Om man bortser från att jag redan betalat för en del av grejorna tidigare. Men det räknas ju inte, för det är ju redan röda siffror i den allmänna konkursen.

Alla som har en Mac med den nyare kontakten som ser ut så här vet vad jag pratar om.

mackontakt

Ni vet också antagligen att den kontakten är rena rama skiten (eller så är det bara jag som har ett måndagsexemplar?). Det är oerhört praktiskt med magnetkontakter eftersom man kan fastna i dem, vilket jag ofta gör, och man river inte ner datorn i golvet. För kontakten åker ur istället. Min “latdator”, den jag har i soffan, är den enda med en sådan kontakt. Det är en liten Air, och den förbannade kontakten driver mig till vansinne. För man behöver inte snubbla så värst mycket för att den skall trilla ur. Det räcker att hundarna viftar på svansen, eller att katten som väger ungefär två hekto, går förbi. Den kontakten ligger mer på golvet än sitter där den skall. Och en dator utan strömförsörjning funkar rätt kass.

Då löser man problemet. På den där sidan där man är med och backar olika projekt. Ni vet strutskudden, spökletaren och andra, faktiskt praktiska saker, som jag varit med och backat.

Något snille hade kommit på en extramagnet, så den inte trillar ut av att man bara andas på den med morgonandedräkt. Som ser ut så här.

snuglet

De yttepyttesmå rektanglarna överst är alltså de som skall sitta på kontakten. Eller i kontakten. En av dem i alla fall. Det andra är verktyget för att få ut den om man så skulle vilja, eftersom den sitter som berget. Rektangelgrejen alltså, inte kontakten.

För sedan jag opererade in den i kontakten igår har varken svansviftande eller kattgång fått den att trilla ur. Men magneten funkar fortfarande, och är snubbelsäker.

Varför kommer man inte på en sådan sjusärdeles uppfinning alldeles själv och tjänar sjukt mycket pengar?

De kom i brevlådan igår. Oerhört praktiskt.

snuglet 2

Och så kom den mycket efterlängtade nagelskrapan som Anna tipsade om som hon köpt i New York.

nagelskrapa 2

Så gissa om det kommer vara tyst här ikväll när jag skall byta nagellack och testa ytterligare en ny grej som inte står i Depends manual.

Funkar den inte blir den tandstensskrapa till hundarna.

nagelskrapa 1

Funkar den så kommer en ny manual på bloggen om hur man gör i verkligheten när man använder gellack.

Som jag har längtat.

Nu är bara den stora frågan vilket lack jag skall ha de närmsta fyra veckorna.