Jag var borta från mina oerhört välartade (vanartiga) jyckar i en vecka. Och någon måste ha tappat Liten på huvudet under den veckan, för jag lämnade en liten raring och kom hem till ett tonårsmonster.
Helt orelaterad söthetschockbild på Liten när han var Liten på riktigt.
Jag kan inte för mitt liv minnas att Stor var en sån här pest och pina. Och det var inte Liten heller, när jag åkte. Tydligen har en vecka med bara testosteron i hemmet gjort att något har slagit slint i skallen på honom. Hade han varit ett människobarn så hade han hamnat i målbrottet, fått finnar och hår under armarna under veckan som gått. Plus moppemustasch och distinkt svettlukt.
Det är helt omöjligt att gå en meter utan att ha honom klättrande, skällande och bitande. Tydligen har han bestämt sig för att det inte är någon som helst skillnad på en löptik och en löpmatte. Innan jag åkte var han en hyfsat stillsam och rätt försiktig general, nu har han gett sig den på att jag skall tröttas ut medelst juckande och suckande. Vilket driver mig till vansinne. För hur jag än vänder mig har jag röven bak, och där är Liten.
Fredagen har ägnats åt att göra jobbet som Stor borde göra. Det vill säga brotta ner Liten, bita honom i halsen och morra.
Jävla tonårsfasoner.
Vad är nästa steg? Tjat om höjd månadspeng?
Och gissa hur mycket hår man får i munnen av att bita en portugis. I alla fall en portugisisk hund. Jag har aldrig testat att bita en människoportugis, så just det kan jag inte uttala mig om.
Just nu är han gratis. Söt och gratis.
Någon som vill ha en tonårsvalp?