O-ordningen är återställd

Posted on | by Victoria | 13 Comments on O-ordningen är återställd

För maken dök upp igår. Jag var dessvärre inte så himla social, men jag pussade på honom och kramade på honom (i de fyra sekunder som Stor tillät att jag tog hans “pappatid” innan han började yla av avundsjuka).

Nu kanske det låter normalt, men jag brukar inte rusa till dörren ihop med hundarna och slåss om uppmärksamheten. Snarare relaxa i ett annat rum till de har hälsat klart, men jag gjorde ett gigantiskt undantag igår. Jag är så sjukt romantisk och rar. Jajjamän.

En halvtimma efter makens entré skulle jag bara skriva ett mail. Som var viktigt, och prompt skulle skrivas innan sängen. Under tiden jag skrev det somnade jag tre gånger, samt att texten dansade samba framför ögonen på mig under tiden de var öppna. Det var nog en jäkla tur att jag inte gick på varken starksprit eller svagsprit igår.

Efter mailet vacklade jag in i sängen (21:15 enligt mailstämpeln). Jag minns att jag skakade rätt täcket och klädde av mig, utöver det har jag inte en enda minnesbild, så tydligen somnade jag på väg ner mot kudden.

Sen var det ju det där med återställd o-ordning. Jag vaknade till vid fyra inatt. Av att varenda lampa i taket lyste, TV:n stod på med pensionärsvolym och maken överröstade vaddetnuvar på TV:n med sina zzzzznarkningar från soffan. Men jag orkade inte ens bry mig.

Åtta imorse vaknade jag som en nyponros. Eller ja. Kanske inte just nyponros. Mer…ett russin? Men åtminstone ett russin med rätt antal timmar djupsömn i bagaget. Och så var jag JÄTTERAR igen, och pussade maken på munnen innan jag gick upp. Romantiken har verkligen flödat, men nu tror jag romanskvotan är slut. För nu ser det ut så här:

bild(9)

Så JÄVLA ovanligt.

Jag funderar på att rekommendera Discovery och alla dess faktaprogram (förklädda dokusåpor) till RFSU som värsta bästa preventivmedlet.

What a difference a day makes

Posted on | by Victoria | 23 Comments on What a difference a day makes

Och nu hoppas jag att jag planterade den låten i hjärnan på er, för den sitter nämligen fast i min med Karlssons Klister. Bara den textraden dessutom. För jag kan inte resten, och det blir rätt tradigt i längden att köra en mening på repeat som den sångfågel jag är.

NU…skall jag tvinga er att kolla på mina nya skor. Som jag köpte häromdagen. Och det här är mitt bästa på länge. Jag såg dessa skorna på Vagabonds hemsida någon gång i vårsomras, men de gjordes inte i större storlekar än 40 och jag brukar ha…lite större än så. Typ lastfartyg.

Jag gick till och med så långt att jag i desperation ringde en skobutik för att fråga OM storlekarna, HUR storlekarna är och om man har fötter som ett…ptja…lastfartyg. Men skobutiken avrådde mig och jag svor ve och förbannelse över att de inte gjordes i större storlekar. DEN orättvisan liksom.

Och så i tisdags. Råkade jag slinka i i skoaffären. På skohyllan stod ett enda par och vinkade åt mig, men jag såg inte att det var dregelskorna från i våras. Men jag såg att de var sjuhelsikes snygga, men i storlek 40.

Jag är inte den som är den, så jag bestämde mig. Låna nylonstrumpa, knöla ner fötterna (de har spetsig näbb) och de satt som ett skruvstäd. Och sidotårna buktade ut litegrand i skinnet.

bild(6)

Men vad fan, så länge stortån inte spräcker sömmen fram vid tån är det väl inga problem? Särskilt inte när det är halva priset på ett redan billigt pris. Dessutom såg de oerhört ensamma ut på hyllan och tittade på mig med ledsna hundögon och sa att de ville bli adopterade. Av just mig.

Sen kan ni ju gissa vad det är i det här paketet.

bild(7)

Och ni gissar antagligen rätt.

Snygga skor, snygga brallor, snygga tröjor.

Men jag ser fortfarande lika jävlig ut i håret.

Hell Week – del 234897487283

Posted on | by Victoria | 18 Comments on Hell Week – del 234897487283

Jag pratade i telefon till klockan ett inatt (vart fan har jag lagt mitt headset, Evander Hollyfields öra ain’t got nothing on me – det är dubbel storlek nu). Satte klockan på 20 över sju för att ringa igen. Och jag somnade ju faktiskt.

Men idag skall ett beslut fattas. Som handlar om vad vi skall göra i framtiden. Eller vad vi inte skall göra. Och näe, tro det eller ej, men det är inte skilsmässopapper som skall skrivas under, även om det har varit jävligt nära den här veckan hehe.

Så jag började i telefon halvåtta imorse, fyra samtal på raken senare sitter jag här och väntar på samtalet som kommer avgöra tiden fram till pension (fruktansvärtatttänkapålåtersåjävlagammaltfunderaintepådetmed!).

Behöver jag säga att det har en laxerande effekt?

Eller att jag behöver en papperspåse att andas i?

Och hur i helvete är det möjligt att ens ha en laxerande effekt när jag inte har ätit?

Så många frågor, så lite svar.

Ungefär som varför älgen bajsar så små pluppar fast den är lika stor som en häst eller ko som bajsar jättestora högar.

Den nivån är jag på nu. Och varsågod, nu kan ni fundera över älgen.

Felplacerade axlar och mitt i natten

Posted on | by Victoria | 17 Comments on Felplacerade axlar och mitt i natten

Om axlarna har suttit precis under öronen i ett par dagar, och hjärnan har expanderat och byggt ut en helt ny avdelning (fuck ålder, här fick vi tydligen byggnadstillstånd enligt hjärnbalken § 3 trots allt), så blir sömnen lite lidande. Och jaja, maten med.

Men jag blir bittrare av att ligga här och stirra på…

20131108-015115.jpg

…två pälslurvar som ligger och snarkar i knävecket på mig för att retas.

Räkna fårskallar har jag provat (ett, två – slut). Maken är inte här, annars hade det blivit tre.

Nu då? För snart är det ingen idé att sova med tanke på vad alarmet står inställt på.

Finns hundbingo? Eller något annat stillsamt spel där jag kan nyttja hundarna?

Som det är nu spelar vi bara en väldigt udda variant av Monopol. Vilket betyder att jag som är störst får ligga på av hundarna anvisad plats, medan de har monopol på större delen av sängen.

Det spelet har jag spelat till leda.

Jag behöver nya fräscha idéer.

Godmorgon. Så här mitt i natten.

HELL WEEK

Posted on | by Victoria | 65 Comments on HELL WEEK

Och förlåt Todde, jag vet att jag lovade att jag skulle äta. Men det gick inte. Jag åt yoghurt till frulle halvåtta imorse och en Tip Top-strut till middag för en halvtimma sen. Men imorgon skall jag äta oavsett om så armageddon utspelar sig runt mig. Det här är en jävligt (på ren svenska) skitjobbig vecka.

Varnar direkt för extremt mycket svordomar som osar i ett och samma inlägg.

Bortsett från att den här veckan, jobbmässigt, har varit den JÄVLIGASTE jag varit med om på väldigt länge så upptäckte den här kärringen för någon vecka sen att hon inte såg skärmen på varken dator eller telefon utan läsglasögon. Det har aldrig behövts innan. Jag har läsglajjor, men använder bara dem när jag läser. Datorn och annat har varit på lagom avstånd.

Så, mitt i allt annat strul sprang jag förbi optikern och frågade om de kunde kolla om synen hade hunnit gå åt helvete igen (det var tre månader sen jag bytte glasögon sist) och min enda lilla strimma av hopp var att jag åtminstone inte skulle ha fått sämre syn på långt håll. Då snackar vi ett totalbyte av glajjor för närmare 50.000 och det är INTE aktuellt. 1500 för läsglajjor må vara hänt även om det är bajstråkiga pengar, om än nödvändigt.

Upp i stolen och hålla tummarna av bara satan. Men pilutta mig. Synen på nära håll hade mycket riktigt försämrats och det var bara att bita i det sura glasögonfodralet och plocka ut ett par nya.

bild(5)

Och de är asfula. För jag tog de bågarna som låg överst i lådan i ren tjurighet. Och nu ligger jag exakt som på bilden och fulsurar. Men…jag ser ju åtminstone skärmen svinbra. Det är ju för all del positivt.

Så nu vet ni hur jag ser ut när jag bloggar och surar.

Dessutom skulle man kunna tro att jag har extra mycket av Monas saltvattenspray i håret, men icke då. Det är den vanliga looken. Jag rockar saltvattenfrippa 365 dagar per år. Utan någon jävla märkvärdig spray.

Sen har jag en fråga. Hur många av mina kära läsare (där 99% högst troligt kommer från Mona) kommer försöka haka på till Ullared?

Finns det överhuvudtaget någon som vill leka med mig så jag slipper vara så erbarmligt ensam och övergiven?