Fast jag håller mig ifrån sådär stora bokstäver, skulle gärna byta till yttepyttesmåbokstäver. Restmigrän, som i mitt fall betyder att den har krupit och gömt sig någonstans väldigt långt bak i skallen, och gör sig påmind i form av att det känns som att jag har helium i skallen. Plus att jag känner mig karatefull. Och det är ju för all del lite ungdomligt så här en fredag morgon.

Man känner sig verkligen på topp när man släpar sig ut med de sjukt uttråkade hundarna på morgonkvisten, går lite i sicksack på trottoaren, möter en granne som hejar men kollar lite snett. Och man bara vet vad som rör sig i huvudet på honom. Sen vet man vilka rykten han längtar efter att starta. Liten stad och allt det där.

“Nu har hon varit här ENSAM i två veckor de har garanterat skilt sig” (men att maken var här i helgen glöms bort)
“Packad på en fredagmorgon, jojo…jag hörde allt att hundarna var ensamma hemma igår” (för alla vet ju att hundar skäller på mystiska ljud när de är ensamma)
“Var det inte någon som såg henne supa på kinesen med de lokala alkisarna häromsistens, ja där ser man” (fast man egentligen var där med svärfar och käkade vårrullar)

Men det bästa med rykten och en liten stad är att man aldrig aldrig får reda på det som rör en själv, bara alla andra. Det näst bästa är att man får reda på rykten om sin man. De roliga ryktena i alla fall.

Skulle han däremot ligga med en prostituerad mitt på torget runt lunchtid i sommarrusning, då förvandlas alla till musslor. Det skulle aldrig komma fram. Då tisslas och tasslas det bara runt.

Fascinerande faktiskt. Man kanske skulle starta en Gossip Girl-blogg och skrämma skiten ur folk i den här stan.

Nåväl, nu vet vi att jag är en lätt alkoholiserad och nyskild fitterbitta. Jag har alltså absolut inte haft ett av mina årliga icke hanterbara migränanfall. Absolut inte.

Och hörrni, ett stort tack för alla galet peppande kommentarer, ni är fanimig bäst. Även om jag är lite lack på Mona, där jag drömde inatt att hon skickade ett sms till mig att jag aldrig mer fick komma och hälsa på i finhooden för att talibanen och maken faktiskt hatade mig men hon hade inte vågat säga något. Sen drömde jag i och för sig att Liten hade börjat lyfta på benet när han kissade också. I samma dröm.

Jag brukar kunna skriva oavsett regn eller solsken, gipsvagga eller bruten tå, men min gräns låg tydligen vid stängda ögon. Rätt logiskt egentligen.

Sen retar det mig att en dag försvann, för världen stannar ju inte bara för att jag gör det. Det har hänt massor.

I väntan på att jag catchar upp (och kanske vilar mig lite till bara jättejättelite) ger jag er Dagens Dominikanska. Och så viskar jag lite tyst om att det skall planeras en semester i det här hushållet med. För det behövs. Vad säger ni om att hänga med på en tripp till Australien, Thailand eller USA. Vi har inte riktigt bestämt oss för destination ännu, men det kommer. Över jul och nyår kanske?

Då jävlar blir det åka av.