Den här veckan alltså. Min värsta vecka på året. Och det beror inte på att hemska saker har hänt i dåtid som måste genomlidas igen och igen, eller att folk har en tendens att gå och dö den här tiden på året.

Näerå, det är födelsedagsvecka. Som visserligen i allra högsta grad har med händelser i dåtid att göra. Men jag antar att min ömma moder inte tyckte att min ankomst till världen var så värst hemsk, och själv minns jag den inte alls. Men den skall trots allt genomlidas.

Däremot har jag spenderat varje jäkla födelsedag sedan jag var 20 år med samma förhoppningar och glada förväntningar som jag hade när jag var barn, enbart för att bli besviken och ägna födelsedagen åt att kontemplera att jag blivit ett år äldre (närmare graven) och oavbrutet sjunga på “Får man iiiiinte vaaa glaaaa, på sin föööödelseeeedaaaaa…”. Eller om det är riktigt illa “It’s my birthday and I cry if I want to…”.

Lite dramatiskt sådär.

När jag fyllde 20 bodde jag i en sunkig etta med sovalkov i Gbg. Inget kalas blev det, men den ömme fadern kom förbi och i present fick jag en tvättkorg full med mat och förnödenheter. Sånt man behöver när man är 20 och prioriterar…andra saker. Men ändå, DEN besvikelsen. Ingen alls kom med tårta och skönsång på morgonkvisten. Då blev jag vuxen. Och dramatisk.

När jag fyllde 25 var jag sambo med exet och hade stort födelsedagskalas med ballonger, papperstallrikar med Disneymotiv och jag vill minnas att det var en bra födelsedag. Trots att exet inte sjöng alls. Men jag fick blommor och kärlek.

Min 30-årsdag har jag fortfarande inte förlåtit exet för. Inte min ex-svärmor heller. Ingen blomma på morgonen, bara ett grattis. På eftermiddagens kalas kom släkt från alla håll och kanter och då kom ex-svärmor med ett kort från sig själv och sonen där det stod att jag fick en Londonweekend. Den inkasserades aldrig. För det var en nödpresent där tanken inte ens räknades.

Sen minns jag ingen mer födelsedag förrän den bästa av dem alla. Min 38-årsdag. När maken hade varit ute och lurat skiten ur mig och köpt en diamantring med gravyr som han kommit på alldeles utan hjälp. Och datumet för min födelsedag.

Ja, jag var mer glad över gravyren än själva ringen. Tanken och allt det där. Jag är ju dessutom en sån där som använder alla mina smycken jämt och dygnet runt. Jag var så glad att jag till och med gick med på att vara fyllechaffis när han skulle ut med några killkompisar. Det kanske inte säger så mycket men i min värld är det stort.

Sen var jag inte så glad mer eftersom vakterna bar ut honom i bilen när det var dags för hämtning, han somnade i passagerarsätet och jag lämnade honom där när vi var hemma. Och så struntade jag i om han frös ihjäl. Men med så lite blod i alkoholsystemet borde det ha varit omöjligt. Så här i efterhand vet vi ju dessutom att han överlevde utan en skråma. Bortsett från årtiondets blypanna dagen efter.

Sen fyllde jag 30 igen. Och den födelsedagen går tamigfan till historieböckerna. Svärfar fyller i slutet av december och jag…i januari. Svärfar fyllde jämnt han med, och frågade om vi kunde ha kalas tillsammans. Självklart kunde vi det, för närmast sörjande. Svärfar ville hyra Sjömagasinet. Som är en av Göteborgs absolut dyraste krogar. Jag bjöd tolv personer och svärfar lika många, och vid planeringen hade jag sagt att vi INTE skulle ha öppen bar. Kalaset kostade liksom ohemult mycket pengar som det var, och om folk skulle gå runt och beställa drinkar fick det gå på deras konkurs, inte min.

Fantastiskt god mat, jättetrevligt sällskap och en skitbra kväll. Svärfar och den då 18-åriga brorsonen skulle sova hemma hos oss, och brorsonen hade blandat lite väl mycket olika sorter under kvällen.

Under taxiresan hem, där brorsonen satt i mitten bak, med mig och maken på varsin sida, råkade brorsonen börja må lite tjyvens. Och i retur kom all mat och dryck han hade inhalerat under kvällen, rakt i knät på mig. Väl hemma skickade jag ut honom att gå tio varv runt kvarteret för att nyktra till, in med svärfar i sängen och sen ut i taxin och skura för svärfar skulle slippa betala en tusing i kräksböter till taxin. Sen sanerade jag mig själv med en dusch och satte mig alldeles ensam på köksgolvet för att öppna presenter.

Som bonus visade det sig att Sjömagasinet inte alls hade fattat att det INTE skulle vara öppen bar när fakturan väl kom, och jag var nära att dö när jag såg totalsumman.

Själva 30-årsdagen firades i Thailand, men på flyget mellan Bangkok och Phuket kom jag ihåg att jag inte hade kommit ihåg att packa ner min lilla videokamera (nej, telefonerna var inte tillräckligt bra att filma med då) och började gråta hjärtskärande. Så maken fick snabbt ta fram min oinslagna present ur sitt handbagage. Det var en videokamera. Som tröstade mig där och då. På själva födelsedagen fick jag inte ens en orkidé från verandan. Eller sång.

Men jag “fick” massage.

Nej, det är fortfarande inte SJ:s logga som är tatuerad på armen.

Och tårta. Från personalen på hotellet. Jag inbillade mig dock en sekund att maken hade donat med något medan vi var ute, men icke då, de hade kollat i passet.

Det låter möjligen som att jag är en smula bortskämd nu, men det är jag inte. Jag råkar bara älska att ge bort saker själv. Jag älskar andras födelsedagar. Och fattar inte att jag inte är tio år längre, utan jag skall vara vuxen när det kommer till födelsedagar.

Jag vill inte det!

Jag vill vara tio år, inte kunna somna på kvällen, vakna med pirr i magen till tårta och skönsång men det blir ju aldrig så igen. Trots att jag så väl vet att det inte kommer hända igen, så överger ju det där förbannade hoppet aldrig. Det där hoppet kan ta sig i dalen. För det är enkom hoppets fel att verkligheten aldrig är på samma nivå.

Så. Den här veckan tänker jag hänge mig åt att vara patetisk. Sucka djupt och dramatiskt lite då och då. Motvilligt gå ut och äta med familjen på min födelsedag och i lönndom längta efter att få vakna på fredag morgon och ha ett helt år kvar till nästa skitfödelsedag.

Barnslig? Japp. Absolut.

Men jag blir ju liksom inte yngre HELLER.

*dramatisk suck*