VAD är det här?

Han som alltid är i källaren är såklart i källaren och lämnade TV:n på. Jag kollar aldrig på TV-TV, alltid film på TV eller så kollar jag upp någon gång ibland när källarmannen tittar på bilar, hembränning, guldvaskning eller andra världskriget. Sen tittar jag ner igen, jättesnabbt.

Men exakt NU har jag fastnat i ett program. Som jag inte vet vad det heter, men tror det heter Miffo? Ett UR-program så det borde ju rimligtvis vara ettan eller tvåan som är på.

bild 2(6)

Sissela Kyle och Özz Nuyen verkar vara gäster. Den här människan, vem det nu är, verkar vara programledare.

bild(6)

Och så är det några till som sitter där i ringen.

Programledaren har en röst och en dialekt som får det att krypa i mig. Och hon ställer frågor som möjligen skulle funka i Lilla Sportspegeln.

Min fråga är följande. ÄR det här på riktigt? Eller är det en parodi/travesti?

Om det är det sistnämnda blir jag förbannad.

Eller helt ärligt, jag är redan förbannad, så tydligen funkar inte formatet även om det är på riktigt.

Vad i hela jävla friden är poängen med det här programmet?

Och då kan vi ha i åtanke att jag har växt upp väldigt nära en faster med Downs och hängt med henne varje sommar på landet, och efter farmor dog och hon blev tvungen att flytta har jag även hängt på hennes gruppboenden med andra förståndshandikappade och har absolut NOLL och inga fördomar. Jag älskade skiten ur min faster som gick bort för ett par år sedan och hade asroligt med alla boende. Inte åt dem, MED dem.

Men om det här är på riktigt så undrar jag vem som sitter och tror att vi blir mer medvetna av att se ett program av och med människor med något slags handikapp som så himla befriande och med skön självdistans (NOT!) går med på att döpa programmet till Miffo.

Är det inte på riktigt undrar jag ungefär samma sak. Fast typ tvärtom.

Vad är det för jäkla program?

(Ja ja, jag börjar lite i förväg med humöret inför morgondagen – jag vet)

Uppdatering: Vid närmare eftertanke hade det varit en fantastisk titel på Paradise Hotel istället. “Miffon i Mexiko”.

Jag älskar att se skiten, men de är verkligen så mycket mer miffon än de miffon som tydligen visades på TV förut. För de var inga miffon. Miffon i Mexico däremot, det är verkligen lyteskomik.

En annans dag idag

Idag fyller min bästa och äldsta vän år. Hon som varit med genom eld och vatten och tur och retur himmel och helvete.

Idag är även enda dagen på året som vi är lika gamla. För hon är ett år yngre men fyller dagen före.

Den här tjejen (medelålders damen) betyder allt för mig, och trots det har jag inte träffat henne på en hel EVIGHET.

Det var med henne jag båtsemestrade när båten gick åt helsefyr och jag trodde båten skulle brinna upp. Medan hon lackade ur för att jag bara stod och mumlade “jag tänker i alla fall inte hoppa i vattnet”.

Det var hos henne jag grät ögonen ur mig efter att min äldsta tik fick somna in och vi råkade hyra Marley & Me i tron att det skulle vara en komedi, inte att den skulle handla om en hund och vara sorglig.

Det är även hon som hånar mig för att jag inte kan hälsa på och sova över utan att ha med egen kudde och doftkrus. Som skrattar med mig och åt mig. Vi har gråtit, skrattat och slagits. Mest hon, för hon har ett jävla humör (till skillnad från mig som är väldigt lugn och tålmodig). En gång råkade jag fråga vad klockan var vid fel tillfälle, och då kastade hon sitt armbandsur i huvudet på mig.

Sen hånar jag henne för att hon är en vandrande katastrof när det kommer till teknik i ALLA dess former. Jag bodde hos henne en vecka när jag var lite lack på maken för längesen, fixade TV, mobiltelefon, dator och allt annat i lägenhet. Förklarade hur det funkade och drog hem efter en vecka. Efter en dag fungerade inget alls igen. Hon kan kliva in i ett rum och genom sin blotta närvaro skrämma hela internätet till att gå sönder.

Men hon är tjejen som kommer hem till oss med redan inhandlad mat och ställer sig i mitt kök och lagar den åt mig. Medan jag ligger på soffan och pillar navelludd. Hon är även tjejen som komponerar en sång om min fotsvett och illaluktande seglarskor som jag vägrar slänga.

Vi har gått igenom ett antal himlastormande kärlekar och sviniga uppbrott tillsammans. Killar kommer och går, men vi består.

Som jag saknar henne. Varje dag. Och mest saknar jag våra roadtrips utan varken start eller mål.

Det här är vår låt. Och en av jordens bästa låtar

Nu skall jag ringa och skråla i örat på henne. Oklart vilken sång ännu.

Som jag älskar dig K.

Tjejer rules!

Älskade murmelhundar

Ni som har murmelhundar vet vad jag pratar om.

Hundar som måste ha något i munnen HELA tiden. Jag vet att jag redan har förklarat det, och att det är absolut mest viktigt när de är väldigt väldigt glada och uppspelta. Sak (eller kroppsdel) fast förankrad mellan tänderna, samtidigt som de “murmlar” och viftar på hela kroppen i det som här kallas för “ostbågehälsningen”.

Men idag hann jag fota Liten när hela familjen låg och kollade på film.

bild 1(4)

För jag upptäckte att han låg i mittensoffan alldeles ensammen och kollade på film han med. Fast med leksak i munnen. Alldeles stillsamt. Rimligtvis borde det bli väldigt luddigt och torrt i munnen efter ett par timmar?

Men så fort jag tog kortet var han ju såklart tvungen att kolla på mig och vifta på svansen. Det är fysiskt omöjligt för den hunden att bli tittad på utan att vifta på just svansen. Man behöver inte ens säga något. En blick säger mer än tusen ord funkar skitbra på just den här modellen.

Så då hoppade han ner, fortfarande med leksak i munnen, och så hoppade han upp i min soffa för att murmla lite.

bild 3(3)

Så vi kelade en stund. Medan svansen gick som en elvisp.

Sen blev han trött och gick ner och lade sig på golvet. Utan leksak.

bild 5

Nej, jag vet inte heller riktigt vad som är upp och ner. Men där det är mest vitt brukar huvudet vara.

Och så ligger tassen på Stor i bild med. Han intog tydligen mittensoffan medan vi murmlade.

Älskade skithundar.

Nu skall jag ta dem under armen och murmla vidare i sängen.

Maken är såklart i källaren. Var annars?

Jag är den mest patetiska jag känner

Den här veckan alltså. Min värsta vecka på året. Och det beror inte på att hemska saker har hänt i dåtid som måste genomlidas igen och igen, eller att folk har en tendens att gå och dö den här tiden på året.

Näerå, det är födelsedagsvecka. Som visserligen i allra högsta grad har med händelser i dåtid att göra. Men jag antar att min ömma moder inte tyckte att min ankomst till världen var så värst hemsk, och själv minns jag den inte alls. Men den skall trots allt genomlidas.

Däremot har jag spenderat varje jäkla födelsedag sedan jag var 20 år med samma förhoppningar och glada förväntningar som jag hade när jag var barn, enbart för att bli besviken och ägna födelsedagen åt att kontemplera att jag blivit ett år äldre (närmare graven) och oavbrutet sjunga på “Får man iiiiinte vaaa glaaaa, på sin föööödelseeeedaaaaa…”. Eller om det är riktigt illa “It’s my birthday and I cry if I want to…”.

Lite dramatiskt sådär.

När jag fyllde 20 bodde jag i en sunkig etta med sovalkov i Gbg. Inget kalas blev det, men den ömme fadern kom förbi och i present fick jag en tvättkorg full med mat och förnödenheter. Sånt man behöver när man är 20 och prioriterar…andra saker. Men ändå, DEN besvikelsen. Ingen alls kom med tårta och skönsång på morgonkvisten. Då blev jag vuxen. Och dramatisk.

När jag fyllde 25 var jag sambo med exet och hade stort födelsedagskalas med ballonger, papperstallrikar med Disneymotiv och jag vill minnas att det var en bra födelsedag. Trots att exet inte sjöng alls. Men jag fick blommor och kärlek.

Min 30-årsdag har jag fortfarande inte förlåtit exet för. Inte min ex-svärmor heller. Ingen blomma på morgonen, bara ett grattis. På eftermiddagens kalas kom släkt från alla håll och kanter och då kom ex-svärmor med ett kort från sig själv och sonen där det stod att jag fick en Londonweekend. Den inkasserades aldrig. För det var en nödpresent där tanken inte ens räknades.

Sen minns jag ingen mer födelsedag förrän den bästa av dem alla. Min 38-årsdag. När maken hade varit ute och lurat skiten ur mig och köpt en diamantring med gravyr som han kommit på alldeles utan hjälp. Och datumet för min födelsedag.

Ja, jag var mer glad över gravyren än själva ringen. Tanken och allt det där. Jag är ju dessutom en sån där som använder alla mina smycken jämt och dygnet runt. Jag var så glad att jag till och med gick med på att vara fyllechaffis när han skulle ut med några killkompisar. Det kanske inte säger så mycket men i min värld är det stort.

Sen var jag inte så glad mer eftersom vakterna bar ut honom i bilen när det var dags för hämtning, han somnade i passagerarsätet och jag lämnade honom där när vi var hemma. Och så struntade jag i om han frös ihjäl. Men med så lite blod i alkoholsystemet borde det ha varit omöjligt. Så här i efterhand vet vi ju dessutom att han överlevde utan en skråma. Bortsett från årtiondets blypanna dagen efter.

Sen fyllde jag 30 igen. Och den födelsedagen går tamigfan till historieböckerna. Svärfar fyller i slutet av december och jag…i januari. Svärfar fyllde jämnt han med, och frågade om vi kunde ha kalas tillsammans. Självklart kunde vi det, för närmast sörjande. Svärfar ville hyra Sjömagasinet. Som är en av Göteborgs absolut dyraste krogar. Jag bjöd tolv personer och svärfar lika många, och vid planeringen hade jag sagt att vi INTE skulle ha öppen bar. Kalaset kostade liksom ohemult mycket pengar som det var, och om folk skulle gå runt och beställa drinkar fick det gå på deras konkurs, inte min.

Fantastiskt god mat, jättetrevligt sällskap och en skitbra kväll. Svärfar och den då 18-åriga brorsonen skulle sova hemma hos oss, och brorsonen hade blandat lite väl mycket olika sorter under kvällen.

Under taxiresan hem, där brorsonen satt i mitten bak, med mig och maken på varsin sida, råkade brorsonen börja må lite tjyvens. Och i retur kom all mat och dryck han hade inhalerat under kvällen, rakt i knät på mig. Väl hemma skickade jag ut honom att gå tio varv runt kvarteret för att nyktra till, in med svärfar i sängen och sen ut i taxin och skura för svärfar skulle slippa betala en tusing i kräksböter till taxin. Sen sanerade jag mig själv med en dusch och satte mig alldeles ensam på köksgolvet för att öppna presenter.

Som bonus visade det sig att Sjömagasinet inte alls hade fattat att det INTE skulle vara öppen bar när fakturan väl kom, och jag var nära att dö när jag såg totalsumman.

Själva 30-årsdagen firades i Thailand, men på flyget mellan Bangkok och Phuket kom jag ihåg att jag inte hade kommit ihåg att packa ner min lilla videokamera (nej, telefonerna var inte tillräckligt bra att filma med då) och började gråta hjärtskärande. Så maken fick snabbt ta fram min oinslagna present ur sitt handbagage. Det var en videokamera. Som tröstade mig där och då. På själva födelsedagen fick jag inte ens en orkidé från verandan. Eller sång.

Men jag “fick” massage.

Screen Shot 2014-01-21 at 3.36.35 PM
Nej, det är fortfarande inte SJ:s logga som är tatuerad på armen.

Och tårta. Från personalen på hotellet. Jag inbillade mig dock en sekund att maken hade donat med något medan vi var ute, men icke då, de hade kollat i passet.

Screen Shot 2014-01-21 at 3.35.41 PM

Det låter möjligen som att jag är en smula bortskämd nu, men det är jag inte. Jag råkar bara älska att ge bort saker själv. Jag älskar andras födelsedagar. Och fattar inte att jag inte är tio år längre, utan jag skall vara vuxen när det kommer till födelsedagar.

Jag vill inte det!

Jag vill vara tio år, inte kunna somna på kvällen, vakna med pirr i magen till tårta och skönsång men det blir ju aldrig så igen. Trots att jag så väl vet att det inte kommer hända igen, så överger ju det där förbannade hoppet aldrig. Det där hoppet kan ta sig i dalen. För det är enkom hoppets fel att verkligheten aldrig är på samma nivå.

Så. Den här veckan tänker jag hänge mig åt att vara patetisk. Sucka djupt och dramatiskt lite då och då. Motvilligt gå ut och äta med familjen på min födelsedag och i lönndom längta efter att få vakna på fredag morgon och ha ett helt år kvar till nästa skitfödelsedag.

Barnslig? Japp. Absolut.

Men jag blir ju liksom inte yngre HELLER.

*dramatisk suck*

Filmtips

Maken har dragit till källaren för att kela med sina inköp från Jula, och med tanke på hur jävla lyhört det är mellan vår lägenhet och källarutrymmet hör jag att han lyssnar på Mauro Scocco. Är det dags att börja ta tempen på hans mentala hälsa då?

“Jag väntar i hörnet på Seven Eleven…” trallar maken medan han pusslar ihop…vaddetnuvar han köpte igår.

Jojomänsan.

Det är alltså jättelyhört. För det är en springa mellan tröskeln vid vår ytterdörr på nästan en centimeter som går rätt ner i källaren. Vilket maken blev varse den hårda vägen när Liten var liten och inte helt rumsren. Han kissade vid ytterdörren (cred till Liten som i alla fall gick till ytterdörren men inte hade en tillräckligt snabb matte) och preciiiiiis när han kissade var maken rakt nedanför springan i källaren. Man skulle kunna säga att Liten kissade rätt i huvudet på maken. Jättemycket dessutom.

Det är väldigt ovanligt att bli kissad på huvudet av sin pyttelilla valp faktiskt. Men här händer det.

Då hajar ni graden av lyhördhet.

Men innan han drog ner till sitt mansion tvångskelade vi ihjäl varsin hund och kollade på film.

Jag säger bara SE The Wolf of Wall Street!

Det var den bästa filmen jag sett på väldigt länge. Jag dristar mig till att säga att det var den bästa film jag sett sedan Pulp Fiction. Och nej, de spelar inte i samma liga av filmer. John Travolta ni vet.

För det första hade jag inga förväntningar mer än att jag ville se den. Jag gillar sanna historier. Jag kan ha lite svårt för Leonardo di Caprio (babyface), men efter The Aviator fick han min respekt.

Den här filmen handlade ju egentligen om en tid som var vidrig när det kom till aktiehandel på hög nivå. Droger, 90-tal och yuppies. Och jag är inte särskilt liberal när det kommer till droger. Men jag skrattade så jag kiknade periodvis, och var fullkomligt hänförd resten av filmen (och nu måste jag såklart läsa boken).

Se den.

Helst i sällskap med en hund.

Har ni ingen hund går det bra med katt.

Har ni inte det heller ta en pläd.

Bara gör det.