Med hund lär man så länge man lever. Och då menar jag att hundarna inte lär sig ett skit, men jag lär mig deras nya hyss – för OJ så de skrämde skiten ur mig.

Jag skulle assistera en kund. Och för att uttrycka mig milt, det är inte min favoritkund. För att uttrycka mig mer sanningsenligt, kunden har garanterat spenderat hela sin tid från födsel till nutid med att bli tappad på huvudet. Flera gånger varje dag. Jag brukar inte skriva om jobbet just alls, men i det här fallet är det berättigat, eftersom kunden bad mig om ett par timmar av min tid. Det var akut för att kund(fanstyget) skulle jobba med just den här saken nästa vecka.

Om man ber om tid, jag kommer dit och annan anställd upplyser om att kunden inte finns på plats för att hen är på, sedan länge, planerad jobbresa hela veckan, då har man inte alla indianer i kanoten va?

I alla fall, det var anledningen till att jag visade mig ute bland folk iklädd annat än OnePiece idag med, och jag var hemifrån ett par timmar.

När jag kom hem till det, som alltid, hundsäkrade hemmet är spänningen alltid olidlig när jag öppnar ytterdörren. Den stora frågan: Vad har de (Liten) rivit ner idag?

Från ytterdörren går man rakt in i köket, och resten av lägenheten är avstängd med kompostgaller, för att minimera antalet sattyg Liten kan hitta på. Idag klev jag in i ett bastukök som luktade…bränt?

Då fick mammahjärtat en liten liten infarkt, för spisen såg ut så här.

Med omisskännliga spår av hundtassar. Och plattan hade nog varit på i ett par timmar eftersom det var sisådär 40 grader varmt i köket.

Nu gick det ju tack och lov bra, men på spisen stod en kartong (nej det skall inte stå kartonger på spisen, men jag hade ställt undan den där för att precis ALLT måste stå långt från klåfingriga, långa och sattygshittepåande hundtassar). Hjärtat har fortfarande lite hicka vid tanken på att han lika gärna kunde ha satt på plattan där kartongen stod. Tur i oturen gjorde han inte det.

Nu blir det till att barnsäkra spisen.

Efter ett helt liv med hund finns det en första gång för allt och det här var första gången någon av mina jyckar har satt på spisen. Prisad vare Gud i höjden så var jag inte borta längre och så var det “rätt” platta han hade satt på.

Om jag skall överleva Liten så måste jag göra något slags panic room som jag kan låsa in honom i när han/de är ensamma för den hunden förkortar sin mammas liv med flera år varenda dag. MAKEN till listighet är sällan skådad.

Som motvikt får ni månadens naglar.

Japp. Jag är sjukt nöjd tackar som frågar.

Nu måste jag nog gå och lägga mig efter en natt med för lite sömn och en skräckupplevelse som bonus.

Gamla tanter klarar inte hur mycket som helst.

En natt till ensam med killarna med hår på bröstet. Som inte snarkar.

Hallelujah!