Ursäkta min tystnad…

…men det har nog varit bäst för alla inblandade att jag har varit tyst idag. Och att jag fortsätter med det en liten stund till.

FÖR JAG ÄR SÅ IN I HELVETE ARG.

Och lite…deppig?

Sen fryser jag också. Trots OnePiece och fårskalletofflor.

Känslan av PMS, klimakterie och fullmåne samtidigt. Plus ett par triggers. Och eftersom det är min blogg så tänker jag avreagera mig lite (sen att ni hi-jackar bloggen lite då och då är okay hehe).

Jag är för det mesta dumsnäll. Vilket kanske är svårt att tro eftersom jag har ungefär samma humör som en aktiv vulkan. Och så är jag jävligt generös, med både mig själv och materiell skit. För att jag vill, och jag blir glad av att göra andra glada.

Ibland träffar jag på stolpskott som inte ser längre än näsan räcker och bara ANTAR att jag är si eller så, men de skiter jag fullständigt i. De känner inte mig och jag känner inte dem och om de vill inbilla sig saker så är det inget jag kan göra åt.

Men de där som faktiskt känner mig, och till slut går över gränsen och får mig att känna mig…lite utnyttjad…då är det inte okay längre. Sen är jag dessutom lite trögfattad så det brukar ta orimligt lång tid innan jag fattar.

Nu är jag ju faktiskt JÄTTEGAMMAL och dagens löfte till mig själv är att sluta vara så in i helvete dumsnäll.

Ett annat löfte jag gav för längesen var att aldrig skriva något i affekt, så jag är dessutom sjukt dålig på att hålla det jag lovar. I alla fall det jag lovar mig själv.

Herregud så osammanhängade.

Det jag egentligen ville fråga är, vad har man för sjukdom om man har ett argmonster i magen, och så fryser man som en hund samtidigt som man vill lägga sig i fosterställning och gråta lite för att man är så trött (och irriterad)?

Jag tror jag lägger den här dagen till handlingarna och kryper ner under täcket och hoppas på bot och bättring till imorgon.

Men jag vill skriva ett stort jäkla tack för i helgen till Mona med Universum. För att den familjen är som den är och alltid får mig att känna mig jävligt välkommen. Och att jag återigen åker därifrån med känslan av tacksamhet. För allt. Utom möjligen att Mona envisas med att ha rätt i en del diskussioner. Det är bara irriterande. #sämstaförlorarenivärldenskullekunnavarajag

Och givetvis ett shout out till Blondie-PlainVanilla-Johanna. Min fellow telefonstolpe som det är stört omöjligt att inte gilla som fan. Även där en löjlig tacksamhet som jag inte har en janne att återgälda.

Sen givetvis till alla damer som var med och fikade i söndags. Det finns hopp för mänskligheten konstaterar jag.

Nu skall jag hålla käft, gå och lägga mig och förhoppningsvis vakna till en ny dag imorgon och radera det här inlägget.

Men någon gång ibland kan man väl få lov att bli så där orimligt heligt förbannad utan större anledning?

Fast jag hade gärna sluppit frysandet. För fy för den höge farao som jag fryser.

// Inte bara sjuk i huvudet?

Men den här har jag ju alldeles glömt

Och jag vet inte om jag skall skratta, gråta eller båda delarna.

VAD är oddsen att somliga jag spelar WF mot, som även är orimligt skadeglad över makens osunda fascination av Jula lägger just…det här…

20140224-185703.jpg

Kan det inte klassas som hets mot folkgrupp eller något liknade?

Jag är folk. Jula gör mig hetsig.

Måste bara klura på det där med “grupp”.

Ibland får man bara se sig besegrad (och lite talanglös)

Idag är det söndag. En stund till i alla fall. Och det har varit en mycket trevlig dag med ett gäng damer på fika-lunch-fika.

Jag HADE tänkt skriva något finurligt om dagen, men sen läste jag Granntantens inlägg om dagen och lade mig platt. Det finns inte en janne att det inlägget går att skriva bättre. Eller roligare. Så jag struntar helt enkelt i det och hänvisar till henne (alternativet var att köra total plagiering men det är visst en smula olagligt har jag hört).

Men ni får bilden här också, eftersom den är så oerhört bra att man inte kan se den för många gånger.

IMG_4460

1. Ifall man undrar varför jag ligger på stackars Katti beror det på att jag inbillade mig att jag skulle se mer vän ut om jag kelade med någon. Det funkade ju så oerhört bra med Boris i Ullared så tanken var ju god även om resultatet blev att jag ser ut som att jag är ute med alla mina personliga assistenter samtidigt.

2. Nu har ju Granntanten förklarat brösthållandet, men jag tänker i ett par led till och tycker att vi ser ut att vara nytt reklammaterial för mammografi. Eller “hur du enklast kollar dina och andras bröst på offentlig plats”. Potatoe potato liksom. Och vi kollade faktiskt på andras bröst med. Hamnar vi som broschyrmaterial så vet ni var ni läste det först.

3. Här får du din redigeringsutmaning ME. Skall jag heta något som inte är just Vic eller Victoria så får det ju åtminstone stavas rätt. Waco var plejset där en sektledare låste in sig ihop med sina minions och begick kollektivt självmord medelst pyromani nån gång på 90-talet om jag inte minns helfel när det gäller detaljerna. Och riktigt så långt har jag inte tänkt att gå. Om jag nu skulle råka spontanstarta en sekt vill säga.
Wacko är det somliga säger att jag bör ha som prefix till mitt namn.

Seså, det är bara att börja redigera hehe.

Tack för idag hörrni. Det var oerhört trevligt och gick alldeles för fort.

Och ett extra tack för alla gapskratt. Både åt och med er. *mumlar något om vissa tekniska handikapp*

Hur många blir vi nästa gång på BB-lunch?

Resten av kvällen spenderades i horisontalläge iklädd OnePiece. Som sig bör på VILOSÖNDAGEN *envisas*…

En katt bland hermelinerna

Joråsåatte det blev ett besök i LV-butiken igår. Där jag aldrig hade satt min fot innan, och det var ju en…upplevelse?

Vi tyckte själva att vi var orimligt piffiga när vi drog in till staden.

photo 2

Nu hade jag förvisso fjortisjacka, ingen märkessjal alls och ett par hederliga Ray-Bans medan Mona var mer dressed for the occasion i LV-glajjor, LV-sjal och LV-väska.

När vi kom hit blev jag lite nervössvettig.

photo 3

Känslan var inte helt olik den man hade som tonåring och hade fått en femhunka av föräldrarna med lov att åka till stan på egen hand och välja sin egen skolväska. Utan föräldrar hängande över axeln och pekande på pris kontra praktikalitet.

Väl inne i butiken var det bara att inse att det var en ny värld för lantisen. Fler expediter (eller om det nu heter butiksvärdar/värdinnor i en sån butik) än kunder. Inget “gå runt och kika på egen hand” utan en expedit hängandes i just våra hasor hela tiden. Men jag antar att det är just vad man skall förvänta sig i en butik där en kromad nyckelring kostar två papp?

Jodå, jag shoppade ytterst lite. Även om jag inte riktigt insåg hur lite förrän köpet var klart, grejen skulle packas ner och vi blev erbjudna vatten eller kaffe under tiden.

Först då såg jag en oerhört tjusig (och trevlig) medkund som satt och väntade på sina inköp med en bjudglas champagne i handen.

Då undrar man lite fnissigt vad de har för inköpsskalor. Under en viss summa får du dricka din medhavda Festis, över summa XX får du ett glas kranvatten, summa YY då kan du få en kaffe eller bubbelvatten och handlar du för en orimligt hög summa knäcker de en flaska Bollinger inne på lagret, tar en hutt själva för att fira provisionen och resten får kunden i ett kristallglas.

En fascinerande upplevelse för en bonnläpp. Men jag måste säga att det allra mest jättetrevliga var att hundar var välkomna i butiken. Bara under den korta tid vi var där pratade vi lite i smyg med en Jack Russel och en väldigt rar minischnauzer.

Jamen jo, det kan hända att jag fokuserade orimligt mycket mer på jyckarna i butiken än på varorna. För jag får inte ens ta med Stor och Liten in i den lokala plastväskeaffären i byhålan. Expediterna plockar fram väskor med Michael Jackson-handske på ena handen, men byrackor fick knata runt bland champagne och väskor som kostar lika mycket som en fabriksny bil. Det är storartat. Faktiskt.

Bonus för dagen var att Talibanen hakade på och stod ut med sin ömma moder och mig. Och visst, det här med injektioner och sprut i läpparna kryper längre och längre ner i åldrarna, men jag känner lite att vi måste ta ett allvarligt snack om att sätta gränser. Visst är det snyggt med lite plut, men när Talibanen har större läppar än Lisa Rinna så har det väl ändå gått lite långt?

Screen Shot 2014-02-22 at 11.30.19 PMLisa…

photo 5
Talibanen…

Storstadsfasoner alltså?!

Söt som socker är den lilla damen i alla fall. Och det KAN hända att hon var lite uttråkad av all klädprovning och möjligen råkade hitta lite olika inställningar på min telefonkamera hehe.

Men blir hon uttråkad av det efter bara en butik så måste man ju undra om hon är sin fars dotter mer än sin mors dotter?

Efter LV drog vi en snabbis till Bromma Blocks och käkade lunch och sen plattan i mattan till Plain Vanilla. För att Mona är lite som en knarklangare när det gäller MissMe-jeans. En del pushar metaamfetamin, andra pushar jeans. Och visst, jag är svag i både ande och kött. Plus att de verkligen var så löjligt sköna som “langaren” påstod.

Det blev ett par jeans och samma bolero som Blondie-Johanna hade på sig i Ullared och jag ooooh:ade och aaaaah:ade över i flera minuter.

photo 4
Ja, tanten har stödstrumpor. Frågor på det?

Sen åkte vi hem, Mona lagade väldigt god mat på alldeles egen hand medan jag rann ner i OnePiecen, så himla fäschon.

Simsalabim så var dagen nästan slut trots att den knappt hade börjat. Blondie-Johanna kom lagom till maten var klar och sedan engagerade vi oss oanständigt mycket i melodifestivalen.

Det oanständiga i engagemanget var dels att de två absolut sämsta låtarna gick vidare till andra chansen (hur var det MÖJLIGT?), att tre medelålders kärringar kärade ner sig i Anton Ewald som åldersmässigt skulle kunna vara ett barnbarn (hashtag ålder är bara en siffra) och avslutade det hela med att sittdansa oss igenom hela Tomas Ledins mellanakt. Som för övrigt var det absolut bästa med hela deltävlingen, men DEN fick man såklart inte ringa och rösta på.

Vi dreglade alltså över en kille som inte ens låg i pappas pung när vi redan var vuxna och (o)förståndiga och en annan som nästan är i åldersklass med våra föräldrar.

Man kan i alla fall inte anklaga oss för att inte ha en varierad smak.

Här diskrimineras ingen minsann.

(Och varför är jag vaken? Men säg inget till tanten, jag hör henne smyga där uppe men jag åååååårkar inte lämna sängen. Deal?)

Jag är den mest fantastiska människa andra känner?

Och så är jag oerhört ödmjuk. Med en enorm självinsikt (eller kanske ingen alls faktiskt).

I vilket fall som helst så verkar tioåringen i det här huset ha en alldeles utsökt smak. Så mycket superlativ som jag fick på ett A4 har jag inte fått under hela mitt äktenskap.

Man skall alltså ta en sväng till hufvudstaden för att boosta sitt sunkiga självförtroende.

Talibanen featuring Fitterbittan.

photo

Som det funkar.

Mycket bättre och framför allt billigare än att köpa självhjälpsböcker eller köra klippkort hos psykologen.

Jag skall limma fast pappret på spegeln när jag kommer hem.