Dagen började med ett besök hos handkirurgen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men nu skall jag ÄNTLIGEN få både vanlig röntgen och MR-röntgen.
Fel, dagen började inte alls med det pisstrista besöket. Den började med att jag försov mig och fick packa ihop mig i rekordhastighet. Vilket betyder ner med datorn i väskan, koppel på hundarna och ut i bilen.
När dagen börjar så har man lagt ribban, man blir ju på så gott humör att man vill slå sönder något. Sometimes you get what you wish for…
Plattan i mattan till rar handkirurg. Som gjorde lite tester och jag lade ingen större vikt vid någon information, som vanligt. Det enda jag fattade var att fram till röntgen är jag fast med den här nya fina skenan. Någon som vill slå vad om hur lång tid det kommer ta innan den är lika smutsgrå som Bruce Willis linne i slutet av första Die Hard-filmen?
Och så sa hon något om att det opererade lillfingret “ledar ur”. Jag tror att hon sa så under ett test. Men såklart kom jag inte på att jag skulle fråga vad hon menade förrän jag klev in i huset i Gbg. Man är tydligen inte så snabb i huvudet hos doktorn nej.
Väl i huset slängde jag upp datorn kvickt som ögat för att göra Väldigt Viktiga Saker. Ni vet datorn som brukar sitta i det här fodralet?
Datorn var svartare än kolgruvorna i Hunger Games. Den fungerade alltså utmärkt imorse, vid ankomst Gbg hade den bestämt sig för att klappa ihop. Och jag provade ALLT. Utom att skruva isär den, vilket jag brukar göra, men inte den här gången.
Då fick jag panik. Påriktigtpanik. Det är ju mitt enda verktyg och lika viktig för att jag skall kunna existera som motorsågen är för timmerhuggare.
The show can’t go on utan dator med innehåll. The show blir jävligt inställd.
Efter att ha andats i papperspåse en stund kom jag på att vi har god vän med äppleproduktlagningsföretag. Så jag tvingade maken att ringa honom så jag kunde diskutera olika problemscenarior med honom.
Han var positiv, trodde som jag, kanske fläkten eller möjligen kretskortet vid strömförsörjningen.
– Kom hit med den så kikar jag, är det som vi misstänker tar det någon timma.
Sa han. Medan jag slickade på telefonen i ren tacksamhet.
Sen skickade jag dit maken, datorn och övertydliga instruktioner medan jag satt kvar hemma och insåg hur jävla meningslös en iPad är för precis allting. Nästan i alla fall (förlåt älskade iPad, jag klarar mig inte utan dig heller).
Efter två timmar utan att ha hört ett ljud började jag ana oråd. Först kollade jag tillgängligheten hos Elgiganten och var det gick att få tag i ny dator jävligt pronto. Sen ringde jag maken. Som sa att datorn var jättedöd. Klart det inte var ett simpelt fel, hela jävla moderkortet hade ärgat, utan att jag spillt något på den.
Diagnos från tekniker blev “jag hoppas jag kan rädda den, men jag måste få tag i delar, det kommer ta ett par veckor”.
Då svor jag så det osade, grät en liten skvätt och sen skickade jag maken till El Giganto för att köpa en ny.
Som han kom hem med nu.
Jag fullkomligt avskyr nya datorer. För jag avskyr att det tar flera dagar att hämta hem backupen från den gamla.
Det är andra gången på drygt ett år som en dator pajar och jag står helt utan dator men med panik. Mitt ena nya löfte till mig själv är att från och med nu alltid ha en i reserv som är en konstant uppbackad kopia av den jag jobbar med. Det andra nya löftet är att ingen hund skall få komma i närheten. Eftersom det alltid är fuktskador.
Klockan är bara 18:00. Hur mycket mer kan hinna hända idag?
Men då vet ni vad jag gör ikväll i alla fall.
Jag sitter och uppdaterar aaaaaallt från den gamla datorn till den nya och slösar enormt mycket tid på absolut inget alls.
Och så tycker jag lite lite synd om mig själv?
