Alltså, nu kommer en bildbomb. Före bild på jeansen dessutom, men det beror inte på att jag förringar jeansen på något sätt, utan mer på att jag förringar makens fotografegenskaper. Han blir ännu sämre på att fota när han inte är hemma dessutom.
Sedan jag sa upp mig från VD-skapet i Aktiebolaget Fiffel & Familj vid årsskiftet går jag sällan till brevlådan. Det har jag gjort i så många år att det är oerhört skönt att slippa fönsterkuverten och allt annat dödstrist som ligger i lådan.
Men plötsligt händer det! Två dagar i rad dessutom. Igår magiska jeans (får mig att tänka på Ann Brashares “Sisterhood of the travelling pants”) och idag det vackraste av vackerhet. DEN förvåningen och överraskningen. Från början till slut. Tanken bakom var liksom…helt fantastisk.
Skall förklara. Vi var ju ett gäng damer som fikade på Bromma Blocks förrförra gången jag var hos Mona, bland annat Granntanten. Granntanten är en kärring (ja ja liiite yngre kärring än vad jag är då’rå) med skitmånga strängar på sin lyra. Där och då upptäcktes ytterligare en sträng, för hon hade på sig ett jättefint armband. Som hon hade gjort själv. Då blev vi galet imponerade. För det var verkligen otroligt tjusigt och såg inte ut som något barnen gör på dagis. Mer Gucci än Lidl liksom.
Habegäret satte in. Vi pratade färger och lite annat, men sen pratade vi om väldigt mycket helt annat och det försvann ur huvudet på mig.
Idag råkade jag gå till brevlådan och där låg ett stort kuvert med mitt namn på (och ett litet trist fönsterkuvert som jag lämnade kvar till maken).
I kuvertet började tjusigheten direkt.
En liten påse ihopklistrad med fjärilar. Som jag nästan inte vågade öppna av rädsla att förstöra fjärilarna, men jag klarade det utan att vingklippa dem.
I påsen låg först ett armband, i EXAKT samma diamantfärg som en av mina ringar jag aldrigövermindödakropp tar av mig (det kommer en historia om mina ringar någon dag). Som var så fint och så himla mycket jag att jag blev lite tårögd.
HUR vackert är det inte? HUR mycket mer rätt färg kan det egentligen bli? Perfektion!
Som om inte det vore nog, det låg även ett par matchande örhängen i påsen.
Som jag aldrig vill ta av mig.
För det första är jag sjukt imponerad av hur Granntanten kunde minnas så på pricken rätt och riktigt.
Men vad hon faktiskt inte visste var det här, som gör det perfekta än mer perfekt.
Det finns ett kristallmärke som heter LaLique som gör allt från vaser till smycken. På den tiden de fortfarande gjorde kristallringar av en specifik modell så samlade jag på dem eftersom de är oerhört vackra och de fanns i regnbågens alla färger. Med tanke på att de kostar några kronor hann jag inte få ihop mer än ett par stycken under de år samlandet pågick och de fortfarande tillverkades. De ringarna ser ut så här och är gjorda av ett helt stycke kristall.
Mina två första var såklart de blå. De var viktigast.
Gissa vilken färg det är på den ljusaste av de blå ringarna?
Såklart exakt samma färg som de isblå diamanterna och armbandet.
Sedan visste hon heller inte att en annan av mina sjukt betydelsefulla ringar, den med konformad fattning, är specialdesignad av en god vän till mig som är guldsmed. Och när den tillverkades fick min kompis helt fria händer att göra precis vad hon ville (den ringen har verkligen en historia), jag lade mig inte i något alls förutom storleken. Av förklarliga skäl.
Om man tittar på kompisens jobbfoto när ringen var alldeles ny och blänkande så ser man den här detaljen.
Runt fattningen sitter det vita stenar. Förutom en sten, som är samma isblå som de stenarna som sitter i min breda ring.
Den är det liksom ingen som direkt ser eftersom den inte är speciellt iögonfallande. Men jag vet om den och den betyder oerhört mycket för mig.
Sen kanske (eller kanske inte) råkar det var en slump att mina touchpennor till telefon/iPad råkar vara de här.
Antingen är hon synsk eller så sitter det en spionkamera här med en direktlänk till henne. Och med tanke på hennes tekniska tillkortakommanden börjar jag misstänka det förstnämnda.
Slutligen kommer detaljen som fick mig att fälla en liten tår på riktigt. Copyright Granntanten.
Så får man en klimakteriekärring att bli så skakad och rörd att hon nästan inte kan hantera det.
Jag minns inte när jag fick något så genomtänkt och vackert senast. Och jag är dessutom skitdålig på att ta emot presenter, men i det här fallet tar jag bara av mig hatten/kepsen/cupcakemössan och säger TACK. Vilket inte räcker, eftersom tacksamheten inte känner några gränser. Tanken bakom det här är värd allt smör i Småland. Jag kommer aldrig ta av mig det. Eller jo, när jag duschar och badar kanske. För jag vill inte förstöra det. Men inte annars.
(Till och med maken som just trillade in genom dörren blev mäkta imponerad och han är inte lättimpad om det inte handlar om foppatofflor – och hälsar för övrigt att nu är det vår för han har bytt till sommarfoppa)
Den där Granntanten är verkligen bra på precis allt. Sådär bra som jag skulle vilja vara. Det enda hon är helt värdelös på är faktiskt Wordfeud, men även solen har sina fläckar antar jag.
Jag har ett Granntanten original och jag är så jävla glad och rörd att jag är alldeles till mig i trasorna.
Är ni lika impade som jag? (Är ni inte det får ni stryk)
