…vill bara falla ihop. Vi har en strid idag, jag och ögonlocken. De vill vara nedfällda medan jag vill att de skall vara uppfällda.
Oklart vem som vinner, men jag lovar att jag längtar efter läggdags.
Hur i hela friden är det möjligt att vara så trött fortfarande? Särskilt med tanke på att jag dricker just inget alls i princip, så det finns ingen baksmälla inblandad i ekvationen.
Sen skulle jag kunna ge ett kungarike plus en bal på slottet för en fotmassage. Jag trodde inte ens att det var möjligt att få ömmande hålfot. Så öm att jag inte ens kan krulla med tårna utan att vilja bita av mig foten i höjd med knät. Det måste betyda att jag är oerhört vältränad och jävligt fit. Eller tvärtom?
I övrigt har jag ägnat en liten del av dagen åt att vara riktigt heligt förbannad och ordentligt besviken.
Men bara en liten del av dagen som sagt. Eftersom större delen av dagen har gått åt till att strida med ögonlocken.
Just det. Imorse trodde jag även att jag var jättesjuk. För jag visste att jag hade varit hos doktorn. Vid närmare eftertanke visade det sig att det var en dröm, som vanligt.
Inatt var jag och skulle tatuera mig, men det fanns en ny regel att man inte fick tatuera sig utan att ta blodtrycket. Så på alla tatueringsplejs hade de gamla hederliga blodtrycksmanschetter och jag blev nekad. Men de fick inte tala om resultatet. Jag tjatade och tjatade och till slut fick jag det viskat i örat, och det var en SUPERHEMLIS.
Vad hon sa?
Jag hade 100/80.
Nu har jag väldigt dålig koll på vad som är bra och dåligt blodtryck, men så här spontant känns det som att 100/80 är så lågt att man nästan är död?
Men tatueringen sket sig, jag vaknade av att jag talade om för någon i sovrummet (ingen alls) att jag hade “hundra genom åttio” och sen fick jag magknip och lade mig i fosterställning.
Nu skall jag återgå till ögonlocksstriden.
Får man gå och lägga sig snart?
