…vad snoppen från igår faktiskt var. Även om en del verkar ha listat ut det på instagram hehe.

Jag var dödens allvarlig när jag skrev att jag faktiskt inte kunde fatta VAD det var som låg på soffan när jag såg denna ligga där.

Jag frågade maken, som bara skrattade så tårarna rann, men han visste inte heller. Och det var inte hans.

Men om vi tar och vänder på…eh…steken?

Så ser det fortfarande rätt illa ut, men ändå. Inte lika illa?

Och så tittar man på lädertaxen som snällt och tyst alltid ligger på soffryggen.

Då ser man att stackarn har tappat ett framben.

Man ser även att ALLA ben är snoppar, vilket man aldrig sett tidigare. Och då undrar man exakt hur tillverkaren av dessa lädertaxar tänker?

Fascinerande.

Jag trodde dessutom att det var alldeles tillräckligt med snoppar i det här huset, så visade det sig att det fanns fyra till som jag inte hade en aning om.

Det är ju final idag och igår kväll såg jag måndagens och tisdagens avsnitt.

ALLTSÅ!?

Jag avskydde Jeppe redan tidigt i programmet, och var lite lite kär i Niklas och ingetdera har gått över, förutom att jag nu är fascinerad över graden av glödande hat och äckel jag känner för Jeppe. Samir, som jag tyckte var en smula irriterande till en början har vuxit så häääär mycket (måttar med händerna)…

…i mina ögon.

Jeppe måste vara sjuk i huvudet på riktigt. Gunilla Persson har mött sin överman. Bredvid Jeppe framstår hon som rena rama Moder Teresa ju.

Han väljer bort sin partner som han HADE kunnat vinna med (åtminstone ha en liten snöbolls chans i helvetet) efter att ha blåst henne hela vägen från Mexiko till Haparanda. Men det är hon som framstår som vinnare i det förhållandet ändå, jag är sjukt impad av hennes sätt att reagera där inne med tanke på att hon ungefär nyss var tonåring och faktiskt är kär. Kan ju säga att jag, trots att jag inte har tyckt att hon var den vassaste kniven i lådan innan, inte hade reagerat lika coolt som hon gjorde. Och istället för att gråta och vara förbannad och ledsen behandlar hon honom med en permafrostattityd. Mucho pluspoäng för det. Och konstaterar dessutom lika kallt att han är ett svin, hon faller för svin, end of story. Typ.

Men idag är det alltså final (hej abstinens imorgon).

Jag är inte ett dugg orolig för att Jeppe skall vinna, men min enorma förhoppning är att den här säsongen av PH skall sluta med två par i final (ja ja, han är i ett av paren det vet vi redan). Jag sätter en gulddragerad chokladtacka på att Jeppe och Anja kommer stå mot Tobias och Mia ikväll. Sen blir det någon slags tvist, för de kan ju inte göra samma år efter år, men OM det är ungefär som vanligt så är det ju Miss och Mr Congeniality som vinner vilket betyder att Tobias och Mia vinner med ungefär alla poäng i galaxen över Jeppe och Aina (eller Anja…eller om nu stavningen är tvärtom, har inte lyckats lära mig det under hela säsongen, ni fattar vem jag menar).

Då kommer mitt drömscenario.

Jeppe tappar hela sin inbillade kungastatus, står där med sin utskjutande vidriga haka och drygt nedåtvridna mungipor (det måste alla ha noterat, han skjuter ut hakan som en jävla albatross och drygar sig med mungiporna när han leker kung och pratar om hur oerhört fantastisk han är – i tredje person dessutom – meningar som “Jeppe Johansson är KINGEN i spelet” har ju haglat under säsongen).

Hela albatrosshakan drattar i golvet i pur förvåning över insikten att alla hatar honom. Den sista hjärncellen som finns kvar i hans anabola mansluderhjärna försvinner och han klarar inte att dölja ett enda psykopatiskt drag för någon. Han börjar tugga fradga medan han upprepar frasen “men jag har ju bara 787 kronor på mitt konto” om och om igen.

Produktionen har givetvis förutsett det här och på plats finns polis, brandkår och väldigt mycket sjukvårdspersonal. Från alla möjliga psykiatriavdelningar eftersom ingen vet riktigt vilka fel som måste behandlas först.

Det här händer givetvis medan ceremonin fortfarande är igång, och in rusar de vitklädda männen med en spruta lugnande medel, doserad för att kunna däcka en häst, i högsta hugg. Drar sprutan i armen på Jeppe, trär på honom en ytterst klädsam tröja, en sådan där man knyter fast ärmarna på magen. Fashion a’la PH 2013. Lägger honom på en bår och skjutsar honom till närmsta spartanska mexikanska mentalsjukhus. Sen får vi inte veta mer om Jeppe där och då.

Ceremonin fortsätter, alla är glada och firar Tobias och Mias vinst. Programmet slutar.

Om 20 år kommer ett uppföljningsprogram där vi får följa Jeppes tid på mentalsjukhus i Mexiko under 18 år. Medelst elchocker och lite tortyr (jamen det är min barbariska sida) har han blivit smalfet, blek och skallig. Och under de två år som passerat efter utsläpp från Mexico Mental har han försökt få jobb som inkastare på Aiya Napa men inte nått upp till de oerhört låga anställningskraven. Han jobbar istället som prostituerad ladyboy i Pattaya, utan större framgång. Ingen vill ha honom.

Och istället för 787 kronor på kontot så har han 787 baht.

Som inte ens räcker till en salmonellasmittad kycklingmacka.

Jomen det bestämmer vi.

Så MÅSTE det ju bara sluta.

Eller?