Tekniskt myteri!

Jag säger bara EN sak. Eller jag säger den inte ens, eftersom en bild säger mer än tusen ord.

2012-02-04 19.02.18

Allt tekniskt med mitt namn på har vikt in hovarna och vill inte mer. Datorn, den alldeles skinande nya, hänger sig femtioelva gånger per dag och kräver därmed omstart, paddans appar kraschar lite då och då (slösade fem liv på Candy Crush för att appen krashade mitt i ett spel) och kameran är fortfarande stendöd.

Mitt största problem är dock datorn. För en omstart tar tålamod. Kanske inte så mycket tid men en herrans massa tålamod och nu börjar det rinna över. Det osar i skallen på mig.

Så, jag bäddade rent, plockade efter hundarna, städade köket (igen), slängde saker som skall slängas och nu väntar jag på mat.

Gissningsvis är det läggdags någon gång mitt i natten eftersom saker med deadline inte tar någon som helst hänsyn till mitt tålamod.

Det borde de göra.

Mitt tålamod är som Chuck Norris – man bråkar fan inte med det hur som helst.

En annalkande förkylning?

Imorse vaknade jag klockan åtta av en make som frågade “har du på sömnpratarappen ELLER?”.

Mitt något förvirrade svar blev nekande. Jag glömde det igår, eller snarare, jag somnade ifrån det och GLÖMDE (på riktigt faktiskt).

“Så HIMLA praktiskt” sa maken tjurigt, tog med sig täcket till soffan och fortsatte med “för nu står jag fan inte ut med DINA snarkningar mer”.

Förtal.

Eller så kommer en härlig påskpresent i form av en förkylning, för det är enda gången jag klarar att hämndsnarkas.

Nu är jag mer tjock i huvudet än vanligt och har tydligen snarkat.

Men jag är skitglad över att jag glömde appen just igår.

HAHAHAHA!

(Skrattar bäst som skrattar sist antar jag)

Godisporr

En sån där dag som inte är bloggbar. Alls. För att allt bråkar (utom just maken faktiskt – förvåningens finger i häpnadens mun).

Så jag nöjer mig med två saker. Eller ja, nöjer och nöjer, jag skulle vilja påstå att dagens upptäckt är ganska fantastisk.

Det positivt fantastiska är att jag av en slump råkade stoppa in två olika godisar i munnen samtidigt. Och fick en orgasm i smaklökarna. De här två.

20140415-221042.jpg

Herregudihimmelen som de två karamellerna gifte sig i munnen. Eller bara idkade något slags umgänge som resulterade i…jamen det jag skrev ovanför bilden.

Den inte fullt så fantastiska upptäckten är att något snille på gigantiskt företag har räknat ut att 123 + 90 + 12 är 216. Helst vill snillet att ytterligare 20 skall kunna adderas till nämnda siffror med samma resultat.

Jag är jävligt kass på matte, men så usel är inte ens jag.

Eller är det någon slags lureriräkning?

Som bonus kan jag berätta att min inte så lilla Liten har kissat med benet för hittills första och enda gången.

20140415-221655.jpg

Han var ute utan Stor och kanske kände sig tvungen att göra något revirliknande eftersom inte Herr Dominant var med och styrde upp situationen?

Liten är ett år och tre månader. Hans kullsyskon har kissat med benet i sisådär ett år redan och de av motsatt kön är inne på sitt andra löp. Han är inte snabbast i stan precis.

Men en gång var tydligen ingen gång för nu flickkissar han precis som vanligt. Eller ovanligt. Det beror på hur man ser det.

Jomensåatte. Det var väl det mest spännande jag hade att berätta.

Eller jo! Igår kväll satte jag på inspelningsappen igen, vaknade tre gånger av att jag pratade i sömnen enbart för att vakna på morgonen och upptäcka att jag hade ställt paddan med mikrofonen ner i madrassen så inget prat kom med. Den besvikelsen.

Ikväll skall jag sätta mikrofonen åt rätt håll, för jag är sjukt nyfiken på vad jag egentligen babblar om på nätterna.

Nu skall jag, Storytel och hörlurarna gå och lägga oss.

Brommamorden är avklarade. Nu lyssnar jag på Jackie Rövardotter och retar ihjäl mig på a) språket och b) den dödstrista uppläsaren.

Vad gör ni? Roa mig. Jag är så erbarmligt stressad att jag får leva genom er nu.

Just det. Jag behöver hjälp med ett sätt att bedöma om Kerstin eller Moa skall få blusensomfastnadepågäddhänget.

Men det tar vi imorgon.

Bloggdöd och deckare

Förhoppningsvis inte död bloggare.

Idag har bloggen varit lite död. Känns som att hela internätet har varit lite dött och bråkigt, eller så har jag haft någon slags kinacensur på 90% av alla sidor jag har försökt ta mig in på under dagen. För det har varit tvärstopp.

Sen dog bloggen, för att återuppstå före påsk i alla fall. Man får vara glad för det lilla och för att bloggen inte visade sig vara särskilt biblisk.

Men för tillfället (ett extremt långt tillfälle verkar det som) går det inte så bra med mig och teknik. Jag pajar datorer, telefoner och iPads lika ofta som maken byter kallingar. Häromdagen letade jag ju ny kabel till nästannya-kameran i förhoppningen att det bara var lite vajsing med kabeln.

Det var det inte. Kameran är stendöd. Och då var det praktiskt med blogg, för jag visste att jag hade köpt den för ungefär ett år sedan, samma dag som vi köpte permobilen och inom ett år gäller garantin.

Gissa vilket datum jag köpte den och gissa vilket datum den gick sönder? Eller, skit i datumen, jag undrar mest hur det är möjligt att en kamera kan gå tvärsönder exakt fyra dagar efter att garantin slutar gälla?

Sen skall vi inte ens gå in på det faktum att den alldeles sprillans nya datorn hänger sig och kräver norsk omstart minst fem gånger per dag.

Det går bra nu.

Det jag egentligen skulle säga var att jag ALDRIG mer kommer flytta hem till Mona och hennes Universum.

De senaste nätterna har jag sällskapat med den här boken i öronen, för att jag tycker att Sarenbrandts deckare är lagom lättsmält. Den här var inte lika lätt som de andra utan jäkligt mycket läskigare.

photo

För de andra känner jag inte igen omgivningarna i. Det gjorde jag i den här.

Sen vet jag att de har haft visning i grannhuset ju.

Låt oss bara säga att det faktiskt var en bra bok, men jag kommer aldrig mer känna mig trygg i finhooden.

Sömnpratarappen

Igår när maken gick och lade sig kom jag ÄNTLIGEN på att jag skulle kolla hur det egentligen låter i vår säng på natten. Mest för att jag vet att jag har pratat orimligt mycket i sömnen det senaste (och kanske lite för att maken skulle få höra sina egna jävla skitirriterande snarkningar).

Sagt och gjort, startade appen, ställde paddan med mikrofonen mellan oss, och lade mig för att sova min törnrosasömn.

Ignorera snarkningarna, det är låg nivå på dem i just det klippet.

Vad jag vill veta är vad i helskotta jag säger?

Jag vet att det är engelska, eftersom jag minns drömmen. Jag var på kryssningsfartyg med två gamla kompisar från USA och jag skulle hjälpa till att dumpa ett lik överbord och sen skulle vi gå på party med en jäkla massa kompisar. Jag minns till och med vem jag pratade med, eftersom han var den enda jag pratade med i hela drömmen.

Det enda jag hör är att jag låter jäkligt frågande. Eller ja, jag hör mig själv säga något som låter som “huge I?” vilket låter tämligen otroligt med tanke på drömmen. Jag trodde appen skulle bringa klarhet, inte driva mig till vansinne.

Resten av klippen (appen spelar bara in när det är något som låter) är förfärliga. Maken snarkar så det dånar, vid ett tillfälle nyser han så väggarna skallrar.

Man häpnar. Till och med maken häpnade när vi lyssnade imorse.

Och han förstod även behovet av att sova med svindyra lurar för min del.

PS: Appen heter Dream Talk. Och nu skall den vara på varenda jäkla natt.