…nu viskar jag jetetyst: lite klimakterie?

Idag är jag glad (eller mer normalsur?) igen. Men fryser fortfarande arslet av mig, vilket är en bedrift med tanke på allt under-, över och mittimellanfett som finns där.

Vi brukar ha en normaltemperatur inne på runt 18 grader, eftersom jag alltid är så förbannat varm, så min första fråga till maken var ju om han hade stängt av den förbaskade värmen. Men näe, det hade han inte gjort och eftersom jag inte trodde honom så dubbelkollade jag termometern. Han ljög inte, det var samma grader som det brukar.

Imorse satte jag igår den där gasolvärmaren som jag vanligtvis bara brassar igång när det är en miljon grader kallt ute för att jag fortfarande frös. Då började jag frysa lite mindre. Och när maken kom in i rummet trodde han att han gick in i en bastu, medan jag hävdade att det var normal temperatur eftersom jag inte frös så himla mycket.

Det visade sig att vi har 27 grader i rummet jag sitter i.

Och jag fryser (men är inte orimligt arg utan känner mig hyfsat normal).

Verkar vara lite vajsing någonstans va?

…men det har nog varit bäst för alla inblandade att jag har varit tyst idag. Och att jag fortsätter med det en liten stund till.

FÖR JAG ÄR SÅ IN I HELVETE ARG.

Och lite…deppig?

Sen fryser jag också. Trots OnePiece och fårskalletofflor.

Känslan av PMS, klimakterie och fullmåne samtidigt. Plus ett par triggers. Och eftersom det är min blogg så tänker jag avreagera mig lite (sen att ni hi-jackar bloggen lite då och då är okay hehe).

Jag är för det mesta dumsnäll. Vilket kanske är svårt att tro eftersom jag har ungefär samma humör som en aktiv vulkan. Och så är jag jävligt generös, med både mig själv och materiell skit. För att jag vill, och jag blir glad av att göra andra glada.

Ibland träffar jag på stolpskott som inte ser längre än näsan räcker och bara ANTAR att jag är si eller så, men de skiter jag fullständigt i. De känner inte mig och jag känner inte dem och om de vill inbilla sig saker så är det inget jag kan göra åt.

Men de där som faktiskt känner mig, och till slut går över gränsen och får mig att känna mig…lite utnyttjad…då är det inte okay längre. Sen är jag dessutom lite trögfattad så det brukar ta orimligt lång tid innan jag fattar.

Nu är jag ju faktiskt JÄTTEGAMMAL och dagens löfte till mig själv är att sluta vara så in i helvete dumsnäll.

Ett annat löfte jag gav för längesen var att aldrig skriva något i affekt, så jag är dessutom sjukt dålig på att hålla det jag lovar. I alla fall det jag lovar mig själv.

Herregud så osammanhängade.

Det jag egentligen ville fråga är, vad har man för sjukdom om man har ett argmonster i magen, och så fryser man som en hund samtidigt som man vill lägga sig i fosterställning och gråta lite för att man är så trött (och irriterad)?

Jag tror jag lägger den här dagen till handlingarna och kryper ner under täcket och hoppas på bot och bättring till imorgon.

Men jag vill skriva ett stort jäkla tack för i helgen till Mona med Universum. För att den familjen är som den är och alltid får mig att känna mig jävligt välkommen. Och att jag återigen åker därifrån med känslan av tacksamhet. För allt. Utom möjligen att Mona envisas med att ha rätt i en del diskussioner. Det är bara irriterande. #sämstaförlorarenivärldenskullekunnavarajag

Och givetvis ett shout out till Blondie-PlainVanilla-Johanna. Min fellow telefonstolpe som det är stört omöjligt att inte gilla som fan. Även där en löjlig tacksamhet som jag inte har en janne att återgälda.

Sen givetvis till alla damer som var med och fikade i söndags. Det finns hopp för mänskligheten konstaterar jag.

Nu skall jag hålla käft, gå och lägga mig och förhoppningsvis vakna till en ny dag imorgon och radera det här inlägget.

Men någon gång ibland kan man väl få lov att bli så där orimligt heligt förbannad utan större anledning?

Fast jag hade gärna sluppit frysandet. För fy för den höge farao som jag fryser.

// Inte bara sjuk i huvudet?