Just nu är jag svinirriterad på make nummer ett, för han är schuuuuk och det är SÅ synd om honom.

Det är bara det att han har varit sjuk i en dryg vecka och ägnat den tiden åt att hosta lungorna ur sig och redan första dagen sa jag till honom att knata till vårdcentralen för att få medicin. Sen sa jag det även dag två och dag tre med, för hostan var inte av det snälla slaget och jag tyckte lite synd om honom.

Men näe, det var ingen fara. Sa mannen som, till skillnad från många andra män, inte brukar gnälla när han är sjuk. Och så var han ute i en vecka, med hostan från hell, och gjorde saker dygnet jäkla runt. Som att åka båt jättefort utan jacka, vara på torpet och greja med…gud vet vad i två dagar, bära saker till obebodd lägenhet som måste styras upp lite och slutligen ägna kvällarna åt källaren och åt att riva våtrumstapet i nämnda lägenhet.

Har det gått över? Svar nej.

Valde han just idag till dagen där han kände för att klappa ihop och gå till läkaren? Svar ja.

Tycker jag synd om honom, han som ränt runt som en illbatting den senaste veckan, när han är ynklig idag? Svar nej.

Om man orkar göra allt sådant där i en vecka samtidigt som man låter som Marwin Gaye (dov och hes röst som skulle kunna vara sexig om inte den äkta hälften kände sig mordisk) och hostar så man nästan spyr utan att göra ett skit åt det så är det bara sjukt irriterande att han “väljer” en dag när han har TID att tycka synd om sig själv.

Jag känner lite “men för helvete om du hade gått till läkaren dag ett och bett om medicin så hade det inte gått så långt att du mår svinkass idag så hålla bara käften”.

Dessutom sover jag inte så himla gott bredvid någon som har lagt till ytterligare ett nattljud till sin repertoar. Hostningar som ger utslag på Richterskalan. Då tappar man lite tålamod. Om man nu hade haft något från början.

Nu hoppas jag bara på att det är jävligt mycket sömnmedelsaktiga preparat i den där hostmedicinen han skall gå och hämta ut.

Sen tänker man på sms:et man fick av maken nummer två som man fick för ett par veckor sedan.

Jag är verkligen så lyckligt lottad som har två underbaringar runt mig.

Mitt liv är komplett och lika underbart som en bal på slottet.

Bortsett från att ingen av mina människomän är någon Prince Charming.