Min ömma moder lever. Men igår var det lite…kontroverser. För det var ju det där med att det var sol igår. Att det sedan blåste hundar och katter ute var tydligen av underordnad betydelse. Men fy för den lede vad det blåste.

Igår gick vi ner till stan, eftersom solen lös som bara den. Det är väl sisådär 500 meter från lägenheten till båten och vi hann inte mer än dit förrän jag var på ruskigt dåligt humör eftersom det blåste orkan och jag avskyr när det blåser i mina öron. Så jag fick göra en ruskigt snabb avledningsmanöver och släpa in henne på närmsta restaurang för att käka istället.

Jag kan även ha råkat vara hungrig med. Hunger och orkan är en sjusärdeles dålig kombination.

Men, efter att ha rastat öm moder en hel dag medelst promenad, middag och sedan en tvåtimmars fika hos öm fader (de är skilda sen förtinutton år tillbaka) så var hon hyfsat stillsam när vi väl kom tillbaka hem vid halvåtta på kvällen. Och jag var så trött att ögonen gick mer i kors än vanligt.

Under tiden som jag hade vallat mamma på stan var maken på torpet med hundarna. För att hundar behöver mer vallning än mammor. Normala mammor. Och sen skulle han tydligen diska, dammsuga och raka ur spisen efter fredagens grabbkväll. Mannen som inte ens orkar gå en meter för att dammsuga och/eller diska här kör alltså självmant fyra mil tur och retur för att göra det på torpet. Det är något i den ekvationen jag inte riktigt får ihop faktiskt.

Väl på torpet visade det sig att dammsugaren hade gått sönder, oklart hur, det enda historien förtäljer är att den behövde lagas.

Mannen med ett femtontal dammsugare satte sig alltså och skulle laga den enda dammsugaren som finns på just torpet (jag lovar, hade han inte haft med sig hundarna hade han garanterat dragit och köpt en ny dammsugare istället men nu kunde han inte). Och han skulle laga den med superlim.

Superlim, make och två hundar där en gärna och ofta lägger näsan i blöt är en skitdålig kombination. Det visade sig att Liten hade kommit dunsandes sådär som bara unghundar gör, precis när han hade börjat superlimma. Liten dundrade glatt rakt in i limmet med näsan först, fick lim på hela sin fina svarta näsa och började nysa och fnysa.

Så här såg Liten ut när vi kom hem och maken fick erkänna vad som hade hänt.

Man skulle kunna säga att limmet satt fast. Jättemycket fast faktiskt.

Imorse vaknade jag i svinottan och gick ut med jyckarna. Till min enorma glädje var det riktigt pissväder ute. Drivis och hällregn och jag kände mig lugn och trygg. Sådant väder passar på en måndag. Framför allt på en mammamåndag, för då skulle jag åtminstone slippa det eviga tjatet om att det är sol ute. Trodde jag.

Men då var det den där lilla detaljen med att jag jobbar hemifrån. Vilket bara inte går in i huvudet på…någon i den här familjen verkar det som. Jag hann sätta mig vid datorn, maken och mamman tittade på TV och VIPS blev mamman rastlös.

Först ville hon ha igång mig, men jag blåvägrade och hänvisade till “arbetsdag”. Då tjoade hon igång motvillig make och det slutade med att hon sopade och skurade hela trapphuset. För då hade den där solen kommit. Och vårvärme. Vilket fick mig att bli lite…taggig i humöret.

Till slut gav jag upp. Gjorde en deal med modern att om jag fick vara ifred till klockan halvfyra så skulle jag valla henne ända till nordens största shoppingcenter. Annars mer känt som helvetet på jorden. Men på måndagar i mars brukar det vara rätt okay och inte överbelamrat med norrmän.

Sagt och gjort. Mamman sysselsatte sig alldeles själv och när klockan slog prick halvfyra var det bara att ge sig och infria löftet. Så vi drog till Nordby.

Jag fick petat i mig en väldigt sen lunch och sedan gick vi runt och kikade i affärer. Först köpte jag två par yogamjukisbyxor. I och med att jag tränar så himla frekvent (sa jag till expediten). I själva verket köpte jag dem naturligtvis för att de är mjuka och stretchiga och därmed alldeles perfekta att sitta i soffan med och äta orimliga mängder godis och chips.

Sen kan det hända att jag råkade köpa ett par UGGs för att det var halva priset. Den lyckan.

Men den här synen häpnade jag över. Nu är jag sällan ute i den riktiga världen och shoppar, jag håller mig hellre till att shoppa i säkerhet bakom en datorskärm, men det här måste jag ha missat.

När exakt blev Aqua Limone hett igen?

Jag trodde inte ens det märket fanns längre? Det stinker ju 90-tal om det vilket gjorde mig extremt nostalgisk. Jösses vad poppis de där jäkla citronskivorna var. Minns ni?

Och så avslutade vi det hela med att gå in i den magiskt stora godisbutiken för att hamstra mullsjökolor (laktrits givetvis) och fundera över det här godiset.

Skumma höns? Angry Birds? Eller…ja…som synes, skumma höns?

Efter att ha stirrat på de skumma hönsen åkte de här två hönorna hem. Öm moder vallad ytterligare en dag. Jag slängde på mig de nya skorna och byxorna och lade mig i soffan och beundrade utsikten.

Medan Liten tog tillfället i akt och snodde en av mina lediga tofflor som han viktigt vaktade.

Jomen det blev en bra dag trots allt. Fina knallblå skor kan man inte bli annat än glad över. Mamman var glad över sina inköp och Liten var glad över att få bära omkring på mina tofflor.

Nu har jag alltså ytterligare ett par UGGs som Liten kan gömma för mig.

Och nu avslutas dagen med att sura lite över att jag inte vann den där resan till Veronica Mars-premiären och gå på röda mattan med mina småpojkar i filmen.

Det var någon annan som vann. Som antagligen inte alls är ett lika stort (och gammalt) fan.

Hade man varit ädel och lite mer godmodig skulle man kunna vara glad för den tjejens skull, men inte just idag.

Idag känner jag mig mer som en skum höna.