Från den ena ytterligheten till den andra, så kan man sammanfatta den här dagen. Först begravning och sedan en väldigt impromptu manikyrdejt med syrrans fyraåring som är här med brorsan och blir sommarlovspassade av morföräldrarna.

Jag har ju MÅNGA nagellack. Av den vanliga sorten. Inte lika många gellack, som Humlan just upplyste mig om att de kommer förbjudas. Den sorgen. Vill man läsa om det kan man läsa här.

Fyraåringen är en prinsessa som älskar rosa, läppstift och nagellack. Hennes ögon blev stora som tefat första gången hon såg min samling och numera vill hon gärna att jag och nagellacken skall komma och sova med henne, nappen och bamsen. Sjuåringen är grabben som spelar Minecraft och aldrig någonsin över sin döda kropp kommer ha en käresta (för då måste man pussas) och har bestämt att när han blir vuxen skall han bo med en kompis just för att slippa pussa på läskiga tjejer. Inte ens hans mamma får pussa på honom (DEN åldern), vilket gör det vansinnigt roligt för mostern här att tvångspussa på honom. Att tvångspussa en sjuåring är sjukt underhållande tycker mostern. Eftersom hon är en retsam kärring.

Först dukade vi upp alla lacken på bordet, och sjuåringen hjälpte till att sortera dem dels i färgordning och sedan i “här är vallgravsnagellacken – här är soldatnagellacken – här är kanonnagellacken-ordning”. Minecraft som sagt.

Sjuåringar har dessutom väldigt svårt för att se välartade ut på bild. Men han är mosters raring i alla fall.

Sen var det dags för den oerhört prinsessigt barbierosa fyraåringen att välja färg. Vilket slutade med elva färger. En på varje finger och ett nagellack fick därmed inte vara med och leka.

Hälften glitterlack och hälften rosa/lila/blått. I skimrande färger.

Under tiden jag och fyraåringen målade och pratade om livets nödvändigheter i form av läppstift, hur många nagellack hon har hemma och om det går att ta bort nagellack med vatten, försökte jag locka sjuåringen att måla naglarna. Det var ungefär lika populärt som tanken på att pussa på tjejer. Hade sjuåringar kunnat hånskratta så var det just det han gjorde. Det var det dummaste förslag han någonsin hade hört och han hade antagligen hellre ätit hundbajs än att måla naglarna.

Efter att ha spenderat lite tid med att bygga soldatvärn med de utstötta nagellacken och inte få så mycket uppmärksamhet medan hans älsklingsmoster (nota bene; han har bara en moster) och lillsyrran lekte manikyrsalong började han ändra uppfattning. Och så hittade han ett svart lack med glitter i som var lite “kult (norska för kul) och rock’n’roll. Så jo, han ville nog ha nagellack ändå. Om det var svart. Och sen ville han ha ett silverfärgat streck rakt över nageln med.

Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli. Och hela familjen häpnade lite.

Men man kan ju lugnt påstå att man inte behöver fundera över vem som är vem när man ser resultatet.

Det här är sjuåringen med sina “klor”. Det blev tydligen klor av silverstrecket, sådär lite monsteraktigt. Med sitt älskade Minecraft i bakgrunden. Som bonus frågade han även om jag kunde måla honom runt munnen med det blodröda nagellacket så han kunde se ut som en riktig vampyr.

Nej, det kunde jag såklart inte.

Och det här är fyraåringen med en prinsessfärg på varje nagel och barbiepusslet vi roade oss med medan lacket torkade.

Vilket matchade sötnötens rosa outfit och barbietidning alldeles perfekt. Och hennes rosa cerat.

När jag gick hem fick jag lämna ett nagellack till lilltjejen för eventuell tåmålning imorgon. Och nåde den som rör hennes rosa eller killens Minecraft.

Men jag är ändå sjukt impad över att jag faktiskt fick måla naglarna på honom även om det som tydligen lockade var att han skulle få vampyrklor. Oklart dock hur silverlinje på svart skapar just sådana klor, men jag skiter i logiken.

Och om någon möjligen undrar. De där ungarna ser likadana ut i håret som jag gör när det inte är plattat. Samma färg och samma krullar och fyraåringen har, precis som jag i den åldern, kommit på att håret är finare och längre när det är blött och vattenkammat.

Men nu är det jag som har en avvikande åsikt. De där blonda knollriga krullarna är vansinnigt rara på ungarna. Inte lika rara på mig.

// Familjen Krulltott