Sommaren 2014…ett minne blott…

Posted on | by Victoria | 13 Comments on Sommaren 2014…ett minne blott…

Eller blått? Det HAR i alla fall varit blått. Det kommer att bli blott.

Anledningen till min tystnad?

Jag har förberett för semester. Idag bär det av och båten packas medan jag skriver. Eller ja, det gör den visserligen inte, men jag funderar på att packa den medan jag skriver. Nu skall jag vara helt ledig, i MINST en vecka, kanske mer.

Vad vill jag säga med det här då?

Eftersom jag är domedagsprofet så kommer värmen försvinna, stormbyar kommer rusa in över hela Sverige (garanterat västkusten) och det kommer regna utan uppehåll. Det gör det på min båtsemester, så är det bara. Så, jag ber om ursäkt på förhand för det kommande skitvädret, tackar för den underbara sommaren som varit och hoppas att ni som haft semester är glada, bruna och utvilade. Ni som fortfarande har eller skall ha semester, förlåt från djupet av mitt väderhjärta, men det kommer bli skitväder. Kanske redan imorgon, men senast måndag.

När båten är packad skall jag ta Liten under armen och sätta mig i Gula Faran och hälsa på En Lisa i Livet. För hon och båten ligger i stan, men inte i vår hamn. Och det skall bli skitroligt.

Under tiden lämnar jag er med en film som togs tisdags kväll när vi åkte från ön tillbaka till stan.

Det här är sommaren 2014. Det vackraste jag vet. När ljuset slår mot diabas och granit i solnedgång.

Andlöst vackert.

Och nej, jag skall inte ta semester från bloggen såklart.

Nu är det dags att ha kvalitetstid med just bloggen.

Ni är förbannat mycket trevligare att hänga med än maken 😉

Mammas pojk

Posted on | by Victoria | 21 Comments on Mammas pojk

Jo, du har rätt Majabella, han är en morsgris. Hundar gillar väl saker som luktar jävligt illa, och är alldeles mjuka och luddiga mot gommen.

För det här är kvällsritualen. Jag förbereder för läggdags, Stor vässar tänderna och skall absolut inte gå och lägga sig, men Liten hämtar… något…springer före in i sängen och lägger sig på min kudde och väntar.

Jag kommer in och möts av den här synen.

20140722-030429-11069078.jpg

Make och Stor ligger och tittar på TV, Stor blänger med nyvässade tänder ifall jag skulle få för mig att tvinga in honom i sängen. Han har lite taskigt kvällshumör.

Men bättre sällskap än det här kan man inte få. Eller jo. Kanske om Robbie Williams hade legat på kudden bredvid med den andra tofflan i munnen.

Sen säger jag, som varje kväll: “Flytta på dig lite”.

99 kvällar av 100 gör han ett kaninskutt över till den andra kudden så vi kan samsas i sängen. Igår var det tydligen kväll 100, för han makade sig bara någon centimeter. Då får matte ta det hon får, vilket betyder fem centimeter kudde och enorma mängder hundkel med ansiktet i Litens mage.

20140722-031056-11456085.jpg

Det är inte fy skam det heller.

Och just det. Jag premiärbadade igår. Mest för att jag blev så rädd när maken skojbråkade och fejkade att han skulle putta i mig, så istället välte jag ner i vattnet på alldeles egen hand. Samtidigt som jag illtjöt så högt innan storplasket kom, att litet ledset kusinbarn faktiskt slutade vara ledset och började gapskratta istället.

Skadeglädje kommer tydligen väldigt tidigt i somliga familjer.

Det ledsna kusinbarnet är tre år.

Men jo, jag har badat. Och även simmat omkring.

Det betyder att det är sjukt varmt i vattnet, för jag är en badkruka.

Vad har ni för morgon- och kvällsritualer?

Inkluderar de tofflor, nackskydd och fåniga hundar?

En hund och hans stora käft

Posted on | by Victoria | 6 Comments on En hund och hans stora käft

Ni vet ju redan att Liten är en munhund. Och att jag inte har ett enda komplett par skor, eller jo, alla paren är kompletta men alla högerskor ligger utspridda här och var medan vänsterskorna inte ligger bredvid. För han bara måste ha något i munnen när han blir glad och det är han ju faktiskt nästan jämt.

Som till exempel på morgonen. Då vaknar man alltid av att han ligger i sin bädd och så låter det “flapp-flapp-flapp” när svansen dunsar i golvet, sen rusar han upp, hämtar det han hittar och stoppar in det i munnen och sen hoppar han upp i sängen med munnen full av trosor/koftor/nallar/skor eller något annat han råkat snubbla över i sin iver att fylla munnen.

Imorse blev det mycket. Båda hans favoritsaker låg inom tjuvhåll. Nummer ett på hans lista är mina fårullstofflor (som jag alltid ställer högt upp i lofttrappan, men som han ändå lyckas riva ner) och nummer två på listan är min nackkrage. Lyckan var total för en liten hårig hund.

Det råkade visst bara bli lite fel. Tyckte vi människor.

photo 1(5)

Ja, det är usel bildkvalitet, för det enda som fanns till hands att fota med var iPaden och den tar pissdåliga bilder, men det går åtminstone att se hur lillpuckot såg ut.

När han tog nackkragen i munnen gick det bra. När den lille gamen även hittade tofflan gick det, som synes, inte lika bra. För då fick han kragen…som en gloria på sned?

photo 2(5)

Men han var glad som en speleman på amfetamin.

Det knepiga är att han inte biter sönder sådana här saker, han håller dem bara stenhårt i munnen. För den här varianten kan inte vifta på svansen utan att knipa käften runt älsklingsgrejor. Och imorse vann han jackpot.

I den här familjen lever åtminstone en personlighet inte enligt ordspråket “den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”.

Här är det mer “den som gapar efter mycket knölar in det i munnen och promenerar vidare”.

Jag hade hellre sett att han bet sönder en toffla och en nackkudde än att knapra på objektiv.

Men där har vi fundamentalt olika åsikter.

Det kommer mera

Posted on | by Victoria | 7 Comments on Det kommer mera

Jag är fortfarande lite mållös efter gårdagens totala #fail med simhjälpsapparaten. Och här råder total enighet.

Det finns inte en chans att jag fattar vitsen med något som inte har mer kraft än att det går snabbare att faktiskt trampa vatten bredvid och ändå hinna ikapp, förbi och vinka auf wiedersehen. Inte bara förbi, gissningsvis skulle en vattentrampare hinna trampa hem, duscha och lägga sig i bingen och pilla navelludd innan simhjälpsapparaten ens hade “hjälpt” sin förare hem?

Men vi har ju fler leksaker. Så varför inte fortsätta?

Låt mig presentera sexgungan. Som tog 45 minuter att blåsa upp och som gav 47 sekunder av tvivelaktigt nöje.

Två, snart 50-taggare, som gungar i en uppblåsbar leksak gjord för sjuåringar. Blir det så mycket sexigare än så här? I think not.

Men sedan impade faktiskt en av de medelålders männen på mig (inte maken såklart), för ytterligare en leksak kom fram ur gömmorna. En knee board som funnits i familjen sedan Familjen Flinta var unga och raska. Man ligger alltså på mage på brädan, håller ett fast grepp om snöret med högerhanden tills man kommer upp i plan, då är det dags att sätta sig på knä medan man spänner fast benen med ett kardborreband. När man har klarat alla de momenten är det dags att hoppa i vågorna och, i vår aktningsvärda ålder, undvika att bryta lårbenshalsar.

Ingen av kidsen kom upp. Men kamrat norrman fixade det. Trots att han inte hade testat brädan de senaste 20 åren.

Det här var premiärförsöket. Då kom han inte upp, antagligen för att jag filmade. Sen kom han upp och då filmade jag såklart inte.

Men han impade stort faktiskt. På oss allihop.

Det är stort att vara 46 år och bräcka fem smidiga tonåringar.

Nu orkar jag inte ha helg mer, får man gå och lägga sig?

James Bond och stadskampen

Posted on | by Victoria | 14 Comments on James Bond och stadskampen

Jag vet inte riktigt hur jag skall sammanfatta dagen. De ord jag skulle behöva för att beskriva exakt hur töntig den där förbaskade simhjälpsapparaten faktiskt var, de orden existerar helt enkelt inte i något språk, varken levande eller dött.

Min inbillning var att det skulle gå fort. Som i en James Bond-film. Där skurken har gömt sig i en u-båt som precis skall starta och dra ut på internationellt vatten efter att ha placerat en bomb för att utplåna en hel kontinent. Då sliter Mr Bond åt sig…simhjälpsapparaten…hoppar i vattnet med den, gör ett gracilt benfladder ner under vattenytan och använder sig av den missilformade apparaten för att köra igenom u-båtens skrov, döda skurken, desarmera bomben och rädda världen.

Så var det inte. Inte ens i närheten. Det är till och med väldigt tveksamt om Mr Bond hade kunnat forcera skrovet på en gummibåt från Rusta för 149 spänn. Min gissning är att det hade varit enklare att rädda världen genom att simma på eventuella u-båtar och skalla skrovet. Utan simhjälpsapparat.

Först såg det ut så här.

photo 1(4)

Till och med Liten såg väldigt skeptisk ut.

photo 3(2)

Sedan förbereddes det för kontinenträddningen.

photo 2(4)

Sen var det dags att sätta på turboapparaten för att dra iväg och leta efter illvilliga u-båtar.

Spänningen var olidlig.

Sen var den inte det mer.

…

… … …

Jag är fortfarande lite mållös. Vi pratar svindlande hastigheter här. Det enda någorlunda svindlande är Gula Faran i bakgrunden på slutet.

Och hade Bond haft en så usel simhjälpsapparat hade det bara blivit en film, världen hade gått under och ingen alls hade gjort några uppföljare.

Nu gissar jag att den kommer stå och samla damm i källaren. Ihop med alla andra fiffiga saker.

Då var det ungefär en miljon triljoner gånger mer spännande att komma ner till båten idag och upptäcka att det var föreningarnas gummibåtstävling i hamnen. Med en “station” ungefär en centimeter från vårt akterdäck.

Sjukt impad av precisionshoppen ner i de små båtarna. Och att de små båtarna höll.

Det var min lördag och vi hade ju åtminstone tur med vädret?