Lättnadens suck och allt det där för herregudihimmelen vad det höll på att driva mig förbi vansinnets gräns. ALLA var till slut misstänkta. Hela världen, mig själv inkluderad. Jag trodde på fullaste allvar att det kunde hända att jag hade gjort det utan att veta om det och den tanken är ju fascinerande vanvettig faktiskt. Sedan blev det en knorr på det som inte ens Master Dammråtta visste om faktiskt, mer om det senare.
I alla fall. Först och främst (sorry Master Dammråtta) kudos till Margareta (eller Maggan som hon tydligen kallas) som jag skrev om i början av mysteriet, efter första tallriken. Här är det inlägget.
Men där hade jag missuppfattat, Margareta var inte en av de som gick i hytten. Hon var däremot den som hade hand om servisen för maken och svärfar och det var även hon som var en del i kvartetten som genomförde det här. En STOR del. Och nu kommer det vara komplicerat så ni får hänga med helt enkelt.
När det första fatet kom och maken började sin egen undersökning på båten tog han med sig lappen upp till middagen för att fråga just Maggan om hon visste något eller om hon möjligen kunde luska lite. Och så visade han Maggan lappen hon själv hade skrivit. Snacka om pokerfejs på den tjejen för hon höll masken och sa att hon givetvis skulle hjälpa till, men att hon inte visste något. Det var den kvällens rapport från Hurtigruten, maken hade alltså inte misstänkt henne alls, utan sa bara att hon var hjälpsam och skulle kolla runt.
Jomen tjena. Kolla runt. Hon behövde ju egentligen inte kolla särskilt mycket alls faktiskt eftersom det var sin egenskrivna lapp hon fick upptryckt i ansiktet utan att tappa fattningen alls. Så givetvis kollade hon inte runt överhuvudtaget. Hon rapporterade bara till logistikansvarig bloggläsande väninnan i land att hon hade fått frågan vid den middagen och att maken fortfarande satt intet ont anande. Oerhört underhållande. I efterhand.
Där och då började jag ju misstänka Fru M. För att hon är en spjuver generellt. Vilket jag ju skrev i bloggen med. Men efter att ha upplyst henne om att hon var suspect no 1 så sa hon saker som fick mig att göra en tankevurpa. Eftersom jag vet vad hon jobbar med så var steget till Hurtigruten egentligen ganska långt och hon började prata om Enlisailivet. Och då fastnade jag på maken i familjen, Ola (Elefantpenismannen). Eftersom kommentaren om de vikta elefanterna dök upp i bloggen. Han är den enda som viker elefanter såvitt jag vet. Han hamnade om suspect no 2 och blev även han ordentligt grillad, men både han och frun svor lika dyrt och heligt som Fru M att de inte hade något med saken att göra.
Då kände jag mig som Mellberg. Jag höll på att bli TOKIG. På riktigt tror jag?
Hur tjejen i repan som printade tacket kommer in i bilden är fortfarande ytterst oklart, men det kanske spred sig hos personalen?
Sen kom fat nummer två, med den stora dammsugaren i samma veva som mystiska kommentarer som i princip INGEN känner till. Byxorna har jag varken skrivit om på bloggen eller på FB vilket gjorde mig besatt av människor som visste vem maken var irl (eftersom han inte hade byxorna med sig på resan) och Partagas har jag skrivit om en ENDA gång på FB. När Liten var fem veckor gammal och valde oss på kenneln. Där någonstans vred jag ut och in på hjärnan.
Och kände mig så här i flera dagar.
Just det! Eftersom jag hade mina misstankar om Fru M ganska tidigt gav jag även maken hennes förnamn (nu råkar jag veta att hon är lite hemlig av sig så jag skriver inte ut det här), så jag TROR att han även namedroppade det till Maggan. Utan respons.
Nu kommer knorren som ingen av dammråttorna visste om. För ingen visste om det alls. Ytterligare en anledning till att svärfadern prompt skulle åka tur och retur och just det här datumet var att han fyllde 85 år igår.
Igår var det även Captain’s Dinner och Dammråttorna gav sig tillkänna. Först Fru JÄVLA M här hemma, till mig (JAG VISSTE DET…men ändå lurade hon skiten ur mig). Och ungefär samtidigt på båten dök Maggan, konditorn och konditorns lärling upp vid makens och svärfaderns bord och presenterade sig som Dammråttorna. Sen kom en fotograf och plåtade dem vid bordet.
OCH HÄR SKALL FOTOT VARA SOM ALDRIG KOMMER!
Dum och Dummare liksom. Stendummast satt ju här hemma i soffan och försökte lösa det.
Knorren i det hela är att svärfadern blev fullkomligt skräckslagen eftersom han absolut inte ville bli firad och så hör han lite illa så han fattade inte att det var dammråttsrelaterat utan trodde att någon fått nys om hans födelsedag. Men se DET visst inte dammråttorna. Och när maken relaterade det hela till mig efter middagen skrattade jag så tårarna rann vid beskrivning av livrädd svärfar. Tajmingen var klockren och de visste inte ens om vilken tajming de hade. Skrämda svärföräldrar är ALLTID ett gigantiskt plus.
Det visade sig i alla fall att Maggan hade fått önskemål från Fru M i land och ägnat nätterna ihop med Hurtigrutens konditor Terje (kolla för guds skull hans sida nettbakeren.no och ge honom all kudos i världen för jobbet han gjort, för det är ju ett jättejobb de har gjort nattetid)
Och hur kände Fru M och Maggan varandra? Jo, någon gång på forntiden var de arbetskamrater trots att de idag jobbar inom vitt skilda branscher. Det var ett lyckokast att Maggan mönstrade på just Finnmarken. På den här resan.
Jag skulle vilja ge stående ovationer till Fru M, Maggan, Terje och övriga dammråttor på plats, men det kan jag inte, så jag får nöja mig med att göra det i bloggen.
Vilket jobb, vilket pokerfejs och vilket sjukt roligt mysterie de satte ihop.
Nu förväntar jag mig ett gästinlägg av Maggan för att få historien bakom kulisserna. Eftersom jag inte har en aning om hur det har gått till, bara ATT det har gått till.
Och det är jävligt skönt att slippa känna sig som Mellberg.
(Just det. Den där Fru M har ett läskigt bra minne. Kevlarbyxorna hade vi pratat om EN enda gång. Och EN enda annan gång hade vi pratat kennlar och jag hade berättat om Litens kennelnamn. Hon hade inte ens sett fotot på FB som var min misstanke.)
Stor gigantisk kram till Maggan, Terje och Fru M för ett sjukt bra iscensatt deckarmysterie.
När jag åker Hurtigruten kommer jag inte tala om det för någon alls. Och ge igen 😉
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
