Dö inte nu. Det gjorde nästan jag. Hade jag haft en sådan där hjärtmätningsapparat påkopplad så hade den visat ett rakt streck i minst 30 sekunder när jag drabbades av temporär sinnesförvirring och gick ner i källaren för att kolla på en specifik sak. Den specifika saken syntes knappt. Men en hel hoper andra saker syntes väldigt tydligt.
Och det är här han lever sällare. Mannen som är svinbra som projektstartare, men en helt värdelös avslutare. Vilket ger mig frustrationsarmsvett.
Han berättade att han hade lånat något slags elfordon som inte var en cykel, inte en moppe och något annat heller som han kunde förklara. Och så blev han skitarg när jag inte fattade exakt vad han menade när han suckade och kastratskrek “men vad är det du inte fattar, den har en elmotor, en sadel och styre och två små hjul?”.
En minicykel låter det som. Med motor. Men näe, han fortsatte skrika som en korgosse tills han gav upp och sa åt mig att gå ner och kolla. Det gjorde jag och det var då hjärtat stannade en stund.
Jag tänker inte säga var den är. Den här, väldigt talande bilden, av ett av rummen i fastighetens källare får vara lite “finn något med hjul och motor”.
Har ni hittat den?
Bra. KUNDE HAN INTE HA SAGT ATT DET VAR SOM EN SPARKCYKEL MED SADEL OCH MOTOR?
Då hade jag fattat, eftersom det är just vad det är.
Sen tittade jag inte på den mer, jag stod mest storögt och kikade på alla “projekt”. Och röran. Snubben har allt, och lite till.
Det här är en arbetsbänk?
Mmmm.
Man ser att han har haft en plan en gång, det sitter ju faktiskt en liten bråkdel av alla saker på väggskivan. Men inte så mycket. Nu fick jag armsvett igen. Och pattsvett.
En källare i ett hyreshus är ju dessutom ganska enorm och jag har ju berättat förut att han sysslade med att inreda det gamla pannrummet för att göra man cave / gästrum. Han slet som ett djur med att såga ner den gamla oljetanken (vi installerade bergvärme för ett gäng år sedan, tanken blev meningslös och tog bara plats) och sedan bila bort hela betongsockeln som den stod på. Sen kom det hantverkare och drog el, satte upp väggar och skapade en ytterdörr till det nya rummet. Golvet skulle han göra själv och sedan skulle det placeras en dubbelsäng samt skrivbord och dator där nere.
Skräckslagen bestämde jag mig för att kolla där med. Jag har inte gjort det på flera månader, inte sen hantverkarna vara klara med sin del.
Här är ytterdörren till pannrumsrummet. Maken har till och med satt upp en tjusig dörrkläpp.
Förväntningarna var skyhöga.
Sen öppnade jag dörren.
En man, en dator, en dammsugare och ett gäng tomma ölflaskor (alkoholfria – Carlsberg Non Alcoholic är faktiskt skitgoda). Inget golv och ingen säng. Det enda som har hänt sedan hantverkarna lämnade plejset är alltså att han har installerat sin speldator och ställt dit en dammsugare som sällskap.
Det är nämligen bara roligt att påbörja. Finliret är trist. Då påbörjar man istället ett nytt projekt som man inte avslutar. Som till exempel torpet. Där alla rum är påbörjade. ALLA. Man snavar över vinkelslipar och vedklyvar var man än sätter fötterna.
Den här mannen säger att jag har för mycket skor.
Vi kan ta en skodiskussion när han har slutat använda 200 kvadratmeter källare och gud vet hur många kvadratmeter torp som hamstergryt.
Gör han färdigt alla sina projekt (som är bra projekt om de bara blir klara) så lovar jag att äta upp ett par skor samt slänga minst hälften.
Until then vill jag inte höra ett ord om skor. Inte. Ett. Ord.
Någon som känner igen sig eller är det bara vi?
