Och så har jag väldigt goda vänner. Till exempel Kidnappare Karin, som släpade bort mig från stan till det FANTASTISKA stället utanför Grebbestad häromsistens. Hon som dessutom har stått ut med mig i så många år att det nästan är något slags rekord. Vi firar nog snart 30-årsjubileum och har gått igenom precis allt tillsammans från det att vi var post-pubertala och alldeles nyvuxna. Vår kärlekshistoria började på vårt första jobb dit jag kom några månader efter att hon hade börjat och det finns inga som helst likheter mellan våra versioner av vårt första möte.

Min version är att jag kom till Stora Företaget och var skitnervös. Och ung. Blyg, tyst och med skakiga knän blev jag presenterad för 80 personer under den första halvtimman och jag noterade såklart inte ett enda namn eftersom jag var fullt fokuserad på att tänka på hur svettig och iskall jag var om hälsningshanden och hur oerhört pinsamt det var. Vem vill stoppa en nyfångad ishavsfisk i handen på någon annan när man verkligen vill göra ett bra första intryck liksom? Givetvis var jag nervössvettig i den andra handen med, men den behövde jag ju inte stoppa i någon annans näve för att säga hejsan svejsan.

Jag skulle dela skrivbord med Karin fick jag reda på. Hon var svinsnygg, korthårig och cool och hade en perfekt Levis 501-röv. Jag var en flaggstång med okontrollerat krulligt hår och fartygsstorlek på skorna. Karin satt redan vid sitt skrivbord och ryade den ena ordern efter den andra i telefon och jag gick in och frågade försiktigt om det var hos henne jag skulle sitta. Den blicken jag fick när jag ställde frågan. Om man kan förmedla nedlåtande med “do not fucking disturb me med att fråga om ett fucking skrivbord när jag sitter här och gör skitviktiga saker” med en blick så var det exakt det hon gjorde. Mina redan skakiga knän vek sig nästan. Men jag fick mitt skrivbord och var jättetyst jättelänge. I flera dagar tror jag bestämt.

Enligt Karin svassade jag uppkäftigt in i rummet iklädd kort kjol med långa spiror, kollade drygt på henne för att sedan titta på vår gemensamma chef och så frågade jag båda lite blasé “jahaja, var har ni MITT skrivbord då?” samtidigt som jag suckade och antagligen filade på en nagel lite nonchalant samtidigt.

Efter alla dessa år är vi fortfarande inte överens om EN historia när det gäller första mötet. Vi är heller inte överens om att hon har ett värre humör än vad jag har eftersom hon påstår att jag ljuger när jag säger att hon tog av sig sitt armbandsur och kastade det på mig jättehårt när jag försynt frågade vad klockan var. Hennes version är att jag, på rent jävelstyg, hade frågat skitmånga gånger och att hon tröttnade på att svara och bara snällt hystade över sin klocka till mitt skrivbord för att jag skulle kunna hålla koll på tiden själv.

Så. Ja. Just ett par detaljer är vi inte helt överens om. Men bortsett från det är hon min äldsta och bästa. Det finns äldre, eftersom jag fortfarande hänger med mina skolkamrater från grundskolan, men det finns ingen så gammal och så himla bra. Mina föräldrar hade antagligen gärna bytt ut mig mot henne. På den nivån är det. Typ, “men herregud, kan du bara inte vara lite mer som Karin”, följt av en djup suck från föräldrarna.

Men det kan jag inte. Hon är typen som kommer och hälsar på, på vägen hem till oss stannar hon och handlar mat och sen kommer hon in och ställer sig och lagar inköpt mat medan vi sitter i soffan och väntar på att bli serverade. Jag är mer typen som bor hemma hos henne ett par dagar och bygger om hennes maskinpark med teknik, drar sladdar, lagar hennes trasiga grejor och fixar med allt från datorer till telefoner och tv-apparater. Vi är finfina på olika sätt helt enkelt.

Nu börjar våra besöksveckor i sommarstaden och Karin kom upp till torpet igår.

Idag fick hon blodsockerfall och blev hangry (hungry/angry) innan jag var klar att ge mig ut på någon slags utflykt. Med tanke på Simon tar det ju lite extra tid för mig att göra mig i ordning, särskilt när Simon skall tvättas. Ibland kan hon sitta lugnt och stillsamt och chilla med en bok, ibland kan hon inte det. Idag fick hon krupp på att maken inte hade dammsugit igår som han hade joddlat om i flera timmar. Vilket betyder att hon virvelvindade runt i huset i jakt på dammsugaren som ingen av oss torpare kom ihåg var vi hade ställt, sen dammsög hon hela huset medan hon gav mig onda ögat för att Simon inte var torr och jag inte var klar.

Och så undrar hon varför mina knän skakade när jag klev in på Stora Företaget första gången? Med den blicken?

Efter dammsugning och torkning av Simon drog vi till nya gallerian för att höja hennes lite argsint låga blodsockernivå med en pizza. Sen skrotade vi runt en stund, hittade en affär som sålde allt i butiken med 3 för 2-erbjudande. På reapriserna. Vi hittade tre saker var och tjänade således en hacka.

Sen tillbaka till torpet för att utfodra maken med medtagen pizza.

Idag invigde jag även senaste husdjuret i samlingen. Logan. Min fårskallekofta som jag bara ÄLSKAR. Jag går på riktigt omkring med den på mig och klappar på mig själv. Det känns precis som att klappa på Stor och Liten. Och som allt annat har den fått ett alldeles eget namn såklart. Den är döpt efter min stora kärlek i Veronica Mars.

Det jag älskar mest är att det faktiskt är en kofta och att den är stickat av fårskalle. Sen älskar jag lite i smyg att det är storlek 40 och att det var jättelängesedan jag fick på mig något alls i storlek 40. Jag är numera, efter klimakterieviktuppgång, en solklar 44:a. Det blir man lite extra glad av.

Vad jag inte älskar lika mycket, för att det skrämmer skiten ur mig VARJE DAG är att jag tror att den är en hund.

Vi vet ju att vi har en liten hund som i ren glädjeyttring måste ha något i munnen. Även om han inte tuggar på det så går det ju inte att undvika att hans tänder faktiskt håller fast i det han springer omkring med. Springer man omkring med något som kanske är lite ömtåligt så blir det ju till slut hål i det och då blir matte ledsen eftersom det oftast är just mattes grejor han hämtar. Matte har nämligen mjukast saker och hans enda preferens är egentligen “ju mjukare desto bättre”.

I en vecka har alltså fårskallekoftan legat på matsalsbordet för att han inte skall komma åt den vid glädjespringning.

Problemet är bara att man passerar det bordet från precis den här vinkeln när man går från köket till vardagsrummet.

Gissa hur många gånger jag går förbi där varje dag?

Gissa hur många gånger hjärtat hoppar upp i halsgropen och jag tror att en hund har gått och lagt sig PÅ matbordet?

Gissa hur mycket värre det blir när det skymmer och man inte kan skönja färgerna?

På fullaste allvar trodde maken att det var Stor i förrgår när det var läggdags och började lyfta upp “honom” för att hjälpa den stackars trötta hunden upp till sovrummet. Maken blev hyfsat förvånad när Stor helt plötsligt och väldigt sömnigt kom gående från vardagsrummet när maken precis skulle lyfta ner honom från bordet.

Man undrar hur lång tid det kommer ta att vänja sig vid att hundarna inte ligger på bordet.

Och så är man jätteglad att man har ett dammsuget torp.

Nu skall i alla fall inte vi göra något mer alls ikväll.

Vad gör ni?