Så här en vecka i maj.
Först bestämde jag, redan i fredags, att jag skulle ge fan i att vara en hagga hela helgen. Jag skulle dessutom säga något snällt till mannen. För att jag faktiskt blev lite fundersam över nivån av mitt haggande. En morgon före jobbet hade mannen på sig ett par jeans som han faktiskt fick rätt så läcker röv i. Så jag sa det till honom. Och fick svaret “Va? Du driver med mig nu eller?”
Då inser man att det inte är så vansinnigt ofta man dräller omkring och komplimerar den man lever med.
Men det gick såklart åt helvete redan första dagen. Jag vill minnas att jag faktiskt sa något vänligt, men minns inte vad. Och sedan drev han mig såklart till vansinne igen. Crescendot kom på lördagen när vi var bortbjudna på middag ihop med byrackorna, och den stora byrackan klev in hos värden, hoppade upp med tassarna på diskbänken och snodde en stor bit oxfilé. Medan mannen stod bredvid och bara tittade på. Då bröt jag ihop, skällde ut karln efter noter, tog ifrån byrackan oxfilén och så var o-ordningen återställd. Sen gav jag helt sonika blanka fanken i att vara rar och snäll.
Om man bortser från hagg-delen så har det varit en bra vecka så här långt. Söndag var jag slappröv, måndag smygarbetade jag lite och igår vaknade jag till strålande sol och sommarvärme. Med svenska mått mätt. Så vi tog oss en tur med båten, och åkte hit med hundarna.
Helt ensamma på en stor strand var givetvis himmelriket för jyckarna. Att bada, käka stinkande tångruskor, grotta ner sig i gamla fågelkadaver och toppa det med ohemula mängder sand är verkligen en dröm för två lorthundar. Och matte klagade inte heller. Ända tills det kom en ensam och lös hund joggande ner på stranden som ville vara med. Såklart en hane, så storlurven blev asförbannad. Ingen ägare i sikte, inget halsband på hunden, och hunden ville absolut inte gå hem. Jamen då var det bara att ge upp, knata tillbaka till båten och dra hem igen.
Då gick jag förbi musikaffären där det stod oerhört söta ukuleles i fönstret. I regnbågens alla färger. Jag är så omusikalisk att jag knappt kan vissla, spelar absolut inga instrument, men de var så bedårande att jag gick in för att fråga om det var svårt att spela. En så oerhört genomtänkt fråga. Det slutade såklart med att jag valde en ukulele i min favoritfärg, och till det boken “100 lätta låtar för ukulele”. Gick hem, packade upp och drog ett ackord. Eller kanske inte ett ackord. Drog snarare naglarna okontrollerat över strängarna och funderade på att joina Frälsis. Mannen i mitt liv funderade mer på att skicka mig på en mentalutredning.
Själv tycker jag att jag fick till den där crazy cult-looken utan att ens vara medveten om det. Måste vara ett gott tecken.
Idag var det äntligen dags att hämta de efterlängtade solglasögonen. Som jag har irriterat mig på att optikern har gett mig olika besked och det har hela tiden blivit förseningar. Det fanns tydligen en mening med det eftersom morgonen bjöd på hela 22 grader, ljumna vindar och strålande sol. Oh vilka planer jag hade för dagen. Mest skulle jag bara gå runt och vara snygg i mina solisar, shoppa en smula och kanske drista mig till att sitta på uteservering med en öl. Men så blev det ju inte, eftersom det blev asmulet så fort jag kom ut från optikern.
Men så här svinsnygga var de. Om man bortser ifrån den lilla detaljen att jag har Sveriges tjockaste glas. På riktigt.
Den tjockleken är inte att leka med. Tjocka som bussfönster sa somliga när somliga fick se dem. Herregud vilket brillmongo jag är.
Jag och mina bussfönsterglajjor gick vidare på stan för att snyggshoppa lite. Investerade i gellack i jordens alla färger, och råkade gå förbi en handväska. Som var snygg. Med tanke på att jag har så oerhört dåligt med just handväskor så fick den följa med hem.
Jag har kanske inte någon brun? I just den nyansen?
Och så avslutade jag dagen med att testa gellack för första gången i mitt liv. Vilket var ren och skär nagellacksporr. Det var lätt, det var snyggt, det gick förhållandevis snabbt och det är antagligen alla naglars räddning. Särskilt under sommaren när naglar har en tendens att gå av mest hela tiden. De blev stenhårda, och förhoppningsvis okrossbara. DEN lyckan.
Så nu sitter jag här med naglar som matchar solglasögonen, och känner mig rätt snygg. Till och med lite snäll.
Fast det går nog snart över.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
