Maken drog iväg för att göra ärenden med svärfar. Jag bad honom köpa en necessär åt mig, för jag har ingen koll på mina grejor i den här staden. Just nu ligger alla mina necessärsaker i en plastpåse som ligger i en tygbokpåse.
Jag skickade iväg honom utan några som helst specifikationer. Mina ord var:
-Kan du köpa en necessär åt mig?
Inget mer. Och han ställde inte heller några motfrågor.
Vad kommer han komma hem med månntro?
Vardagsspänning. På en söndag.
…för tipset om dörrstängare.
Fyra flugor i en smäll tog du.
Maken fick åka till Jula.
Jag kan släppa ut hundarna på tomten utan att klä på mig och gå hela vägen till prånget för att kolla dörren.
Orimligt otåliga hundar slipper vänta inne medan matte klär på sig och kollar prånget.
Och framför allt slipper hundarna bli överkörda för att sopgubbar eller diverse löst folk öppnar dörren för skoj skull.
Är det en sån grej som kallas win-win-win-win?
Fan så bra det blev när det hamnade på dörren.
En life saver. På riktigt.
…sa blindstyret.
Bokstavligt talat faktiskt. För jag vet inte riktigt vad jag styrde med när jag trodde att jag skulle klara att ränna runt på varuhuset samtidigt som jag bloggade och smög omkring för att förbereda skattjakten.
Jag skyller på åldern. Både när det gäller att det inte var helt genomtänkt och själva dilemmat. Hårfärgen kan även spela viss roll. Kanske?
För att göra en jättelång dag (historia) kort(are). Jag har ett par glasögon för att se på nära håll, det vill säga blogga från en liten liten mobil. Sen har jag ett par helt andra glasögon för att just kunna springa omkring och se eventuella minfält eller för all del mötande människor på långt håll. Det är fysiskt skitomöjligt att ha båda på sig samtidigt och valet var att antingen inte se ett jota en meter bort, eller att se just jota långt bort men istället inte se de där abbans små bokstäverna på telefonen.
Nu vill jag inte prata om ålder sådär generellt. Helst. Men det här är ett problem som uppkommit på äldre dar, för några år sedan räckte det att jag satte långglajjorna i pannan. Det funkar alltså inte längre.
Jag ber om ursäkt, men jag valde att se på långt håll. Folk i allmänhet brukar inte gilla att bli omkullsprungna och varuhus föredrar att vinkaraffer i glas står kvar på hyllorna. Inte att en blond flaggstång springer in i dem och välter sisådär 37 stycken med ursäkten “men jag lovade att blogga faktiskt”?
Är jag förlåten eller skall jag byta till skämshatt?
Medan ni funderar på det skall ni få min gårdag i mycket text och lite bild.
Jag fick finfin skjuts av Monica/Blåklinten ihop med Helena. Väldigt gemytlig resa. Sedan blev jag stroppig och otrevlig så fort vi kom till hotellet för jag sa “hejsvejs tack för skjutsen vi ses säkert om en stund” och så drog jag. Väldigt otrevligt beteende faktiskt. Sen filurade jag lite med hjälp av Erica på Hotellet, och efter det knatade jag in på varuhuset och rekade lite. Smidde ondskefulla planer och sådant man normalt gör på GeKås.
Insåg att jag behövde något att äta, så jag åt en räksallad med The Chosen Seven från Friiberghs. Om man med äta menar peta i sig de 20 räkor som låg på tallriken, sedan fatta vad en sallad faktiskt består av, vilket är gröna blad. Inte helt genomtänkt från min sida. Kaninmat, inte människomat.
Med mina stackars ensamma räkor i magen drog jag iväg igen. Mötte upp Mona, MissK och Blondie-Johanna. Hej och puss och turboprat innan jag, Blondie och MissK gick för att göra klart skattjakten. Någonstans vid herrkalsongerna råkade vi slarva bort MissK, eller så slarvade hon bort oss. Eller så blev hon alldeles till sig och fastnade vid kallingarna. Det där är lite oklart, men jag lovar att jag hade rätt glasögon på mig. Men jag har tyvärr inget foto på bortslarvningen, eftersom den inte var planerad.
Däremot har jag ett foto på Blondie. Ärligt stulet från hennes instagram. Innan vi drog iväg på rövarstråt.
Nu vill jag bara poängtera att somliga i bild tyckte att jag var lite för lång, så min plan var att liksom sjunka till hennes lägre nivå. Eller ännu lägre faktiskt. För att jag är så himla gentil. Sen att resultatet blev att Johanna ser ut som min ledsagare är mer bara ett tecken på att jag är lika fotogenisk som en marulk. Tanken var i alla fall god men fotot pekar enbart på mitt stora behov av just ledsagare. Hon blev ju snygg i alla fall och man skall glädjas med andra har jag hört.
När vi hade rövarstråtat klart beordrade jag Johanna att sätta sig i baren med ett glas vin medan jag sprang till hotellet för att skriva skattjakt, printa skattjakt och ta med pennor till alla. Hon var lydig och inte särskilt nödbedd.
Då ryckte sekreterare Petra in, och prisad vare gud i höjden för det. Jag hade inte överlevt utan varken Petra eller Johanna. Petra följde med, klappade mig lugnande på huvudet medan jag satt framför datorn och sprang till receptionen för att kontrollera printerstatus. Vi hade då fem minuter kvar till jaktstart.
Vilket givetvis resulterade i tekniskt trassel, femtioelva inte fullt lika lugnande sms från Johanna i baren.
Titta vad arga de ser ut? Jag blev lite skrajsen måste jag erkänna och förväntade mig en lynchmobb bestående av 170 jättearga bloggläsare. Som kanske ville kasta saker på mig, eventuellt tomater från grönsaksavdelningen? Vilket nästan hade varit berättigat eftersom jag och Petra rusade in 25 minuter försenade. Och stackars Petra då som jag hade dragit med mig i fördärvet, det samvetet det samvetet.
Döm om min förvåning när vi möttes av applåder och jubelrop (med en smula självinsikt skulle man kanske kunna anta att applåderna var lite ironiska, men det man inte vet har man inte ont av).
Igång med skattjakten och dela ut massvis av pennor, papper och starttider ihop med Johanna och Petra. Jösses så tacksam jag var igen, att jag fick så mycket hjälp.
Min plan var att chilla lite med ett glas vin medan skattletarna gick omkring och letade efter olika produkter i varuhuset, i tron att det skulle ta en stund. Vinet hade jag, men första inlämningen av skattjakten kom innan alla ens hade startat. Vinsten som delades ut till den blixtsnabba vinnaren senare på kvällen bestod av en iPad, men hon (och alla andra) borde ha fått något slags OS-guld i varuhusspringning. Som jag hade velat vara ute i varuhuset för att se jägarna. Sex minuter sprang vinnaren på, och ingen tog längre tid på sig runt varuhuset än tio minuter.
SJUKT imponerande.
När alla hade sprungit klart halsade jag mitt vin, knatade över med sekreterar-Petra till Harrys och vi rättade skattjakten och bussquizen. Precis lagom till välkomstdrink var vi klara. Efter att ha rättat och rättat och rättat och inhalerat ett par liter vatten.
Boris hälsade välkomna med Mona och Maggan i bakgrunden.
Maggan verkade fatta att folk faktiskt fotade och satte på sig det snygga bakgrundsfejset, den andra bloggaren fattade inte alls utan satt precis som hemma i soffan med fokus på att blogga. Vilket egentligen bara visar att hon är en bättre människa än jag, för hon bloggar minsann mest hela tiden.
Sen raggade jag lite på Boris, som helt klart måste vara Sveriges coolaste styrelseordförande.
Och han lyckades med konststycket att få mig att se vän och mild ut, en bedrift sällan skådad. Alla behöver en Boris.
Sen åt vi mycket god mat, vilket passade min mage och de ensamma räkorna alldeles förträffligt, pratade strunt, tittade på lottdragning (nej jag vann inget som vanligt, tydligen har jag en himla tur i kärlek HAHAHAHAHA *ironiskt skratt*), pratade lite mer strunt och vid midnatt förvandlades jag och min sängkamrat till pumpor och sprang tillbaka till hotellet tillsammans med Fru M.
Vi hann prata lite mer skit innan vi kollapsade av trötthet, så vi sov i fem minuter (kändes det som) innan alarmet drog igång och vi slog upp våra oskyldiga ögon för att ta oss an en ny härlig dag. Då passade vi på att fotografera utsikten från rummet.
Kan det bli så mycket bättre?
GeKås framför näsan och Harrys till vänster lite utanför bild. Krypavstånd. Väldigt praktiskt för de som hade en mer sicksackliknande gång igår natt hehe.
Idag var det min tur att handla, det måste ju vara ett rekord att ha varit på GeKås en hel dag utan att ha köpt ens en flaska vatten?
Så jag köpte det jag hade på min lista, en hårfön och åtta miljoners miljarder ben och leksaker till hundarna. Med baktanken att om de har nämnda åtta miljoners miljarder leksaker så kanske de slutar leka “Gömma BH-ar och skor”. Och blinkande halsband till båda svartingarna, vilket förhoppningsvis var ett praktiskt köp. Svart hund i mörker syns inte. Svart hund i mörker med julgransbelysning runt halsen kommer troligen synas mycket bättre.
Av alla leksaker jag köpte valde Liten den brölande gummigrisen.
Näpp, det var ingen pipleksak, det var en brölleksak och den har han sprungit runt och brölat med sedan jag kom hem och packade upp.
Förutom pausen han tog för att kontrollera det enda klädesplagget jag köpte. Ett par vansinnigt raffiga leopardbyxor i väldigt stretchig polyester.
Han kontrollerade noga, särskilt i skrevet, och verkar ha dragit slutsatsen att leopardbyxorna var klart godkända. Maken höll däremot på att få ett epilepsianfall bara av att titta på dem, men han har foppatofflor så han får inte lov att ha någon åsikt.
Dessutom var de så här himla stretchiga.
Bästa köpet. Så fula att de är…fula? Men leopard funkar i alla lägen.
Jomen det var väl ungefär det som hände, vilket betyder att jag var på GeKås i två dagar med en effektiv shoppingtid på 15 minuter. Men det vägdes upp av vansinnigt trevligt sällskap (Christina, var i helskotta var du?) och mycket annat trevligt. Sen blev det puss, kram och trevlig resa med bussresenärerna och skutt in i bilen hem med Blåklinten och Helena igen.
Behöver jag ens skriva att jag är trött?
Man får gå och lägga sig nu väl?
Jag måste ju förbereda mig mentalt för finalveckan i Paradise Hotel som börjar imorgon.
Snacka om att jag kommer ha PH-abstinens nästnästa vecka.
PS: Susanna, jag är fortfarande rörd till tårar över att du kallade mig för bloggidol. Det var den snällaste komplimangen jag någonsin fått. Jag tror inte ens maken har komplimerat mig på den nivån. Once in a lifetime, slängkyssar i mängder.
Nej, jag hittade exakt inget alls av det jag letade efter. För jag hann inte leta idag. Jag siktar på morgondagen och att åtminstone hitta en av alla de saker som är borta.
Just nu nöjer jag mig med en vänstertoffla, bara för att få någon slags upprättelse och rättvisa.
I alla fall. Inatt har jag inte sovit så himla mycket. Tack vare (på grund av) maken och hans förbannade dammsugare. I vanliga fall är det ju inte direkt så att dammsugarsamlandet stör nattsömnen, men inatt överträffade han sig själv.
Jag gick och la mig i hyfsad tid, det vill säga en jäkla massa timmar före maken, eftersom han verkar ha vänt på dygnet och leker tonåring. Skittrött var jag med, och somnade innan jag ens hann pluppa in lurarna och sätta på min ljudbok. Jag somnade mitt i WF-spelande, vilket inte är helt ovanligt. Då vaknar jag till lite av att jag antingen tappar iPaden i ansiktet på mig själv eller att den trillar åt andra hållet och åker ner på golvet med en smäll. Jättemysigt. Men jag föredrar visserligen det sistnämnda, för det gör inte lika ont. Igår åkte den ner på golvet, och jag var helt enkelt för trött för att plocka upp den.
Efter att ha sovit sisådär två timmar vaknar jag av ett jäkla oväsen och det tog en stund innan jag fattade vad det var. Det var en dammsugare. Den här.
Jag minns inte ens när just den här användes sist. Men på alla våra 60 kvadratmeter har vi två uppladdningsbara dammsugare och en vanlig. Verkligen nödvändigt.
Kollade på klockan i sängen och visste inte vad som var upp, ner, höger eller vänster. Min första, något groggy tanke, var att det var ny dag. Allt annat var liksom orimligt.
Men näe, klockan var någonstans mellan ett och tvåmittinatten. Och ljudet fortsatte. Så jag klampade ut i vardagsrummet och får se maken jaga mina sällskapliga dammråttor med handjagaren. Den där delen på ovanstående dammsugare som går att plocka loss och hålla lite fint i handen.
Jag frågade om han hade trillat och slagit sig, eller om han bara kände för att väcka mig eftersom han faktiskt inte gjort det på säkert JÄTTEMÅNGA nätter. Nu tar han ju snarkspray och har inte väckt mig så himla mycket det sista, plus att lurarna är min största äktenskapsräddning och de sover jag med nio nätter av tio.
– Nämen jag blev bara så HIMLA irriterad på dammråttorna och tänkte jag skulle ta dem medan jag hade lust.
Sa maken. Och fortsatte dammsuga lite till, för då var jag ju ändå vaken.
Jag sa inte så himla mycket alls faktiskt. Eller jo. Jag sa att han var helt jävla dum i huvudet och att en barnunge kan räkna ut att man inte dammsuger mitt i natten när kära hustrun ligger tre meter bort och SOVER. Sen gick jag och la mig igen. Så arg att det kom röksignaler ur öronen på mig. Och då är det svårt att somna om. För att inte säga helt omöjligt.
Så natten spenderades med ljudbok, sen upp och äta lite yoghurt (mat och dryck nattetid brukar söva mig) men icke sa Nicke. Då blev jag shoppingsugen och spenderade ett par timmar med att surfa på diverse roliga nätshoppar medan maken låg bredvid och snarkade den oskyldiges sömn. Och jag bestämde mig för att passa på att shoppa något väldigt fint till mig själv när jag ändå skulle på stan och uträtta ett ärende idag.
Fram till klockan fem imorse låg jag och smidde planer på vilka affärer jag skulle gå till och vad jag skulle kunna köpa. Straffskalan ni vet. Korkad make = fina saker till frun. Jag var supernöjd med mina planer och somnade till slut någon gång runt just fem. När batteriet i paddan inte tillät mer fönstershopping på nätet.
Trött som en åsna masade jag mig upp imorse. Men fortfarande med en shoppingplan. Grejade lite och drog ut för att uträtta mitt ärende och sen attackera de utvalda affärerna.
Givetvis kom jag hem tomhänt.
Eller ja, inte helt. För jag gick på Coop och köpte hundmat och “unnade” mig en, troligtvis, helt värdelös sport-BH från TV-shop i samma affär. Och en Veckans Nu. Som bonus fick jag ett psykbryt i kassan eftersom just min kassa var bemannad av en som var ny på jobbet och hade en handledare bakom sig. Det var bara det att handledaren fullkomligt sket i stackarn i kassan och istället stod och pratade med en kompis så allt tog en miljard gånger så lång tid. Jag är inte bra på köer. Jag är rentav skitdålig på köer och får armsvett, ryggsvett och andningssvårigheter av köer.
Någon som har lust att förklara varför man aldrig någonsin hittar något när man väl bestämt sig för att shoppa, men när man absolut inte borde shoppa så hittar man hur mycket som helst?
För jag begär inte att ni skall svara på varför män aldrig tänker i mer än ett led. Orsak och verkan och allt det där.
Det begär jag verkligen inte.
Men OM ni vet det så patentera upptäckten och förvänta er något slags Nobelpris.
Snabbt som fan.
Och varken jag, Stor eller födelsedagsbarnet är direkt nöjd med dagen eftersom husse fyllde bilen med skit.
Nej jag vet inte vad det är. Förutom den eviga snöslungan i framsätet.
Jösses vad trött jag är på att åka med bil full av dynga. Som bonus har vi även något fastspänt på taket så bilen låter som en trasig jetmotor.
Han den där som shoppar får göra vad han vill när vi kommer fram.
Jag och hundarna skall ha födelsedagskalas i alla fall.