Category: Mannen i mitt liv

Snubben jag delar möbler med fyller 45 idag, och jag ÄLSKAR födelsedagar. Mest mina egna (även om de alltid börjar och slutar med att jag inte älskar dem så mycket och som tradition sjunger “Får man inte va glaaaa på sin fölsedaaaa, när får man då vara glaaaaa” – det där med dikt som överträffar verklighet liksom). Men jag älskar verkligen andras med, för det finns inget roligare än att hitta på överraskningar och köpa presenter. Förutom till han den där jag är gift med. För han är en fascist när det gäller födelsedagar och vill INTE fira dem. Det är också helt omöjligt att köpa presenter, om man inte köper något man kan göra. Eller kanske budar hem en segelbåt – NOOOT!

Dagen började med att jag och Ludde Liten donade med paket redan klockan fem imorse. Jag blir som ett barn även på andras födelsedagar och kan inte sova ett dugg i ren spänning. Paketen inslagna, LL under armen och uppför trappan där både man och storhund sov de dödas sömn. Inte det minsta rävsovning från någon av dem. Så Ludde Liten hoppade upp och bet honom i ögonbrynet i ren kärlek. Medan jag kraxade fram en glad version av födelsedagssången. Det såg ut så här:

Hundarna är svarta, och mannen ville inte vara med på bild. Kinesisk censur på den väckningen.

Sen var det presentutdelning i sängen. Medan han fortfarande sov. Men han fick i alla fall paketen kastade på sig, han flyttade undan dem och fortsatte snooza. Då fick jag lust att sjunga “får man iiiinte va GLAAAA på DIIIIIIN fölsedaaaaa…”, men jag har bestämt mig för att vara snäll HELA dagen. Sjukt svårt. Men jag kliade snällt på ryggen i 20 minuter tills han vaknade till liv. Och först fick han denna oerhört passande mugg:

Mr Farty! Till mannen som tycker att allt under en tesked räknas som en fis. Och som dessutom har “fisit” i byxan två semestrar i rad. En av gångerna fes han en hjärtformad fläck på lakanet när vi kollade på TV, och hade mage att påstå att det ju faktiskt var ungefär som en romantisk kärleksförklaring. Hjärta som hjärta?

Sedan fick han det absolut tråkigaste paketet av dem alla. Eftersom han är man. Ett mjukt paket med kläder i. Nya jeans, tröjor och…inget mer, eftersom det är poänglöst att försöka få honom att sluta med foppatofflor. Babysteps babysteps. Tischan blev dagens outfit på jobbet, jeansen kollade han knappt på.

När han stod i dörren och skulle medelåldersåka till jobbet rangordnade han presenterna. Den bästa var att bli kliad på ryggen, näst bästa var bajsmuggen och…kläderna var nog inte ens med på listan. Meeeeen…jag kämpade med att vara mitt snälla jag. Så jag sa inget alls. Log bara mellan gnisslande tänder och sa puss och hej.

Sen ringde jag honom på lunchen – eftersom min iPad, efter lång och trogen tjänst gav upp häromnatten. Bara genom att stå still bredvid sängen. Den var hel när jag somnade, och när jag vaknade såg det ut som att den hade fått multipla stenskott. Magiskt?

Är det sådant som kallas självsprickor?

Som extra födelsedagspresent skall han ägna lunchen åt att köpa en ny till mig. För jag överlever inte utan min iPad. Jag är galet snäll och omtänksam. Och han kommer högst motvilligt att åka och köpa den. För att han inte orkar bråka om det.

Nu är det bara kvällen kvar. Känns spaghetti och köttfärssås som en 45-årsmiddag? Jag chansar på det. Och så skall jag LE hela kvällen.

Wish me luck!

Så nu befinner jag mig i ett stadie av kraftig abstinens. Att skriva flerordigt från telefonen kan liksom inte mejka upp för det. Ungefär som en tjackpundare som försöker ersätta knarket med Alvedon. Funkar. Inte.

Igår dog jag lite. Och undrade om jag och mannen ens lever i samma universum. Jag låg och kollade på TV (vilket typ aldrig händer, men jag fastnade i en dokumentär om skaparen av Star Trek – even weirder) medan mannen låg på soffan och smajlade mot iPaden. LOG alltså? Lite rart dessutom. Varpå jag såklart störde honom, eftersom jag trodde att han allraminst hade ett cyberhångel på G med någon.

Han: JAHA…då blir det ingen segelbåt då!
Jag: ….?
Han: Titta på den här (visar en bild på en modell nyare halvstor segelbåt), den kostar BARA 300.000.
Jag: ….?
Han: Jamen fattar du inte. Du störde mitt i en budgivning. Den hade väl varit skitkäck att ha och segla med i någon månad och sen sälja och göra en hacka på den?
Jag: Eh…nej? Vi har EN båt som skall skötas. Och sen när i helsike springer du och BUDAR på saker som kostar en halv förmögenhet utan att ens prata med mig?
Han: ….öhhh…det skulle vara en överraskning?

Men att vi inte tar och definierar överraskning då? Jomen absolut, jag skulle bli “överraskad”, men inte positivt. Han skulle bli “överraskad” över min reaktion, när jag tar bomseglet och kväver honom med det.

Det här med droger och inkörsportar. Det var okay när han satt med näsan i Tradera hela kvällarna och bjöd på gamla vykort för tre spänn. Inte lika okay att han har gått över till tyngre grejor.

Och sen undrade jag i vilket land han bor när han tror att man kan tjäna pengar på att köpa och sälja en båt i dessa skittider.

Nej, det blev ingen mer båt. Det blev däremot en lång diskussion som lät som att jag var mamman och han var den trilskande ungen i Legoaffären. Typ.

Vad är det för fel på honom på riktigt?