Och det varde söndag. Tillbakaresesöndag. Den härliga dagen när jag går omkring och är så lättirriterad att man skulle kunna använda mig som en bomb i ett terrordåd utan varken stubin eller tändare. Jag självantänder, flera gånger om dagen, och jag är en smula less på mig själv.
Maken kom i fredags eftermiddag/kväll, men jag var trött och orkade inte vara uppe så värst länge. På lördagmorgonen skulle det fixas med båten så han drog snabbare än en avlöning medan jag hängde med kompisar, käkade med hans pappa och sen gjorde jag mest inget alls. Han kom hem efter att ha gullat med båten i tolv timmar, och i släptåg hade han en av våra bästa kompisar. Först hade de bestämt att de skulle ut och käka, och ville att jag skulle med – men jag hittade på någon ursäkt så jag kunde sitta hemma och vara en sur martyr. Logiskt egentligen det där med maten, de var hungriga efter att ha jobbat hela dagen – ologiskt i min hjärna eftersom det gav mig utrymme att ruttna ordentligt för att de bara gjorde ett depåstopp här hemma.
Sen blev jag informerad av kompisen att han skulle sova här. Det hade maken lovat. Utan att säga något till mig. Men så ovanligt. Att han glömmer informera alltså. Inte för att det gör något med tanke på att just den här kompisen är som en brorsa på gott och ont, mer för att det gav mig en liten liten anledning att blir lite lite förbannad.
Toapappret gjorde kompisen slut på innan de gick, så mina sista ord till maken innan de gick på “lokal” var:
– Kommer du hem utan dasspapper kan du sova i trapphuset, in kommer du inte i vilket fall som helst!
Jag är verkligen ett under av trevlighet.
Före midnatt trippade Askungemaken in genom dörren, med dasspapper, och jag dog nästan i ren chock. Han hade gått tidigare, kompisen var kvar, för han ville inte att jag skulle bli arg. Och han kom ihåg dasspappret!
Det var ju för all del väldigt rart. På riktigt faktiskt. Men eftersom jag är en häxa gick även det att vända till hans nackdel. Han väckte ju mig faktiskt. Och eftersom kompisen skulle komma senare innebar ju det att jag skulle bli väckt två gånger istället för en. För det går inte att smyga in i ett hus med två hundar.
Jag är fullt medveten om att jag är helt dum i huvudet.
Nu kan jag inte bestämma mig för om jag skall fortsätta sura och faktiskt inte åka med till Gbg idag heller. För jag trodde det var tillbakaresedag imorgon, och har fått tid att testa på fransförlängning imorgon bitti. Här i stan. Och det vill jag ju egentligen inte missa. Men att stanna en vecka till enbart för det känns lite korkat. Det finns grejor i Gbg jag behöver.
Eller så kan jag köra operation övertalning på maken att vi kan åka lite senare. Så får JAG som jag vill.
Han den där snubben jag är gift med är nog egentligen inte helt pantad. Jag är däremot ett monster.
Men herregud, vi har flera timmar på oss att bli ovänner över något innan det är dags att bestämma sig.
Det tar ju bara en nanosekund att explodera, så vi har gott om tid.