Jomen jag hann till läkaren igår. Det funkade tydligen när allt redan var färdigletat dagen innan. Jag skulle bland annat kolla ögonen eftersom jag ser som ett miffo. Dubbelseende, brytningsfel, närsynt och långsynt. Kan kallt konstatera att jag antagligen ser rätt dåligt, för när sköterskan frågade hur långt ner på raden jag kunde läsa och jag gav svaret “ingen rad alls” sa hon:
– OJ…ser du VERKLIGEN inte en ENDA bokstav?!
(och samtidigt som hon sa det såg hon ut som en förvånad fågelholk)
Borde inte sköterskor vara mer…vana vid brillmongon? Och lite mer subtila i sina reaktioner? Nu känner jag mig verkligen som freaket de snackar om på tre-fikat.
Men, jag är inte bara långsynt. Jag bestämde mig dessutom för att vara långsint. Inte påbörja en enda konversation med mannen, utan se hur lång tid det kan vara tyst innan han känner sig tvungen att chitchatta lite. Att vara tyst är ett gigantiskt problem för min del, jag pratar med hundar, katter och även döda ting som datorer. Hålla käft en kväll är banne mig inte lätt, och att man måste tjata om samma sak varje dag gjorde ju inte mitt mission enklare.
Mina vanligaste surfraser:
– Men HÖR du aldrig när Liten skäller för att han vill gå ut?
– Kan du NÅGON gång ta rätt på maten i köket?
– Måste man alltid be dig ta upp strumporna (och allt annat) från golvet?
– Är det så jäkla svårt att ta med en tom ölburk ut i köket om man ÄNDÅ går dit för att hämta en ny?
– Är du döv?/Kan du sänka volymen på TV:n!/Skaffa en jävla hörapparat! (beroende på min sinnesstämning och ifall jag kanske känner mig lite…mild)
Und so weiter! Det är inte helt lätt att förstå att jag faktiskt är gift med en sjukt social man, med tanke på att han (för tillfället?) är så trist på vardagar att det är roligare att titta på målarfärg som torkar än vad det är att hänga med honom.
Kvällen i korthet:
(vid hemkomst från jobbet)
Han: -Hej!
Jag: – Hej!
…en timma senare…
(lyssnar på Liten skälla vid verandadörren fyra gånger och väntar på att maken skall resa betongröven från soffan och släppa ut honom – men icke – femte gången Liten skäller reser jag på mig)
Jag: – Hör du inte att han vill ut?
Han: – Jomen han skäller väl på Stor?
Jag: Ja, det är ju praktiskt att ALLTID tro det så man slipper resa sig.
…en timma senare…
Han: – Jomen det är väl görbra!!! (till TV-nyheterna)
Han: – Ja…HEJDÅ!
Han: – NÄÄÄÄEEE!
Han: -Sånt jävla trams! (upprört och irriterat)
Han: -Ja?!
Han: -JAMEN DET ÄR VÄL SVINBRA!
Han: -Ska den jävla idioten köra runt och köra ihjäl någon annan då, är DET bättre? (fortfarande en monolog med TV:n)
Jag: – … … … … …
…ytterligare en timma senare…
Han: – Varför har du flyttat bilen förresten?
Jag: – För att jag har varit hos läkaren?! (något jag pratade om så sent som dagen innan eftersom jag inte bara ringde och frågade var nycklarna var utan även berättade att jag tog fel på dag när han kom hem – korttidsminnet behöver helt klart jobbas på)
Han: – Oj! Just det. Hur gick det?
Jag: – Bra … … … … … (svarar inte utförligare för att inte riskera att säga för mycket)
…två timmar senare…
Jag: – Gonatt!
Han: – Skall du gå och lägga dig? (alltid denna fråga…ALLTID…nej självklart skall jag inte gå och lägga mig, jag brukar ju alltid säga godnatt när jag skall ta på mig stilettklackarna och ta med lackväskan och dra till stan och tjäna lite extrapengar)
Jag: … … … (tittar på honom som om han är helt dum i huvudet)
Han: – Jamen gonatt då.
Zzzzz…
Skall man tro statistiken från en kväll pratar han fler ord per minut med TV:n än med mig. Statistiken visar även att absolut inget av det jag vanligtvis gnatar fram faktiskt utförs när jag håller klaffen, strumpor, burkar och annan random skit ligger kvar på golvet. Och slutligen visar sifforna att han enbart reser arslet från soffan och tar ögonen från TV:n ifall han behöver gå på toa.
Och med en gnutta självinsikt inser man att TV:n inte käftar tillbaka och att TV:n inte är en klimakterie-TV. Men man kan ju tycka att det inte är en ursäkt för att uppföra sig som en trött dement 95-åring.
Ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra…eller näe. Den där sinnesrobönen kan fara åt skogen. Det går att lära gamla hundar att sitta.