Det var inte ens meningen att jag skulle bli så här tyst. I flera dagar. Två dagar är faktiskt flera.
Men det har inte hänt något alls, förutom det helt vanliga och det helt vanliga är verkligen helt obloggbart. Stor har fortfarande burberryrutig tratt, svärfar ligger fortfarande på sjukhus, jag har sovit, ätit och skitit. Plain Jane för hela slanten.
Det enda som möjligen kan klassificeras som bloggbart är ändå något som (tyvärr) är alltför vanligt i det här hushållet och det är att saker som väsnas mycket alltid måste utföras efter att jag har sagt natti natti och hivat mig i bingen. Ni vet ju redan om att maken gärna drar igång motorsågen långt efter normala människors läggdags, kollar om motorer funkar eller till och med dammsuger om lusten faller på. Faktum är att enda gångerna han dammsuger helt frivilligt och utan tillsägelse är just efter att jag har gått och lagt mig. Det är precis som att han har något tvångsbeteende som tvingar honom att föra oväsen när jag sover.
Fram till läggdags brukar han gömma sig i ladan och göra mycket viktiga saker. Efter läggdags (vi går alltså inte och lägger oss samtidigt) kommer han in med ved, drar igång en brasa i kaminen och så kollar han på tv eller så kommer han på att något absolut och akut måste fixas i huset.
Jo, jag är medveten om att husfix och gardiner ligger på pluskontot egentligen och det gör det här med. Absolut. Jag är verkligen gift med en löjligt händig man (som inte är så skillad när det gäller gardinsmak). Han kan göra allt från att laga motorer till att bygga badrum och det vet han. Det talar jag även om för honom att jag uppskattar. Men jag uppskattar inte alltid valet av tidpunkt. Det talar jag också om.
Ovanför spisen i torparköket har vi en specialbyggd fläktkåpa i någon slags plåt som är skitstor och ser ut så här.
Den är verkligen jäääättestor.
Efter att jag hade gått och lagt mig igår kom han på att den skulle justeras. Med en vinkelslip.
Vet ni hur mycket det låter när man kör en vinkelslip genom plåt? Som bonus luktar det … svetsloppor. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det luktar som det gör när man svetsar, bränd plåt, och det är inte ett ljud man älskar att höra när man precis lagt sig med spännande ljudbok och vill sova.
Igår talade jag bara om för honom att det var den sämsta tidpunkten i världen och om han inte stängde av vinkelslipen i köket på två röda skulle jag göra onämnbara saker med den.
Då slutade han.
Jag börjar förstå varför mitt sömnmönster ser ut som det gör.
Men vi kan fortsätta prata om hans inredningsfärdigheter.
Han har byggt en möbel i ladan. En stol. Av ett väldigt gammalt och rostigt traktorsäte, en stötdämpare till en VW och en stubbe. Sen har han tagit in den och ställt den bredvid matsalsbordet.
Min sexåriga systerson älskade den och ville byta tre värdefulla Pokémon-kort mot den (jag sa att han kunde få den utan ett enda Pokémon), min styvmor hävdar med bestämdhet att den är skithet nu enligt alla inredningstidningar där saker skall vara shabby chic.
Jag säger att den bara är shabby och inte ett dugg chic.
Eller rentav skabbig. Inte ens shabby.
Det är sådana viktiga saker som utförs i ladan efter läggdags.
Några spekulanter?
(Erbjudandet gäller både traktorstol och make och inga Pokémonkort behövs för eventuell transaktion, fin vigselring ingår.)
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
