Man försökte åtminstone vara lite prydlig?

Men det är ju liksom dömt att misslyckas med två ohyfsade hundar och deras minst lika ohyfsade matte. Snacka om ett gigantiskt försök att visa upp vacker fasad för att det faktiskt är julafton?

Oavsett, med den fasaden säger vi GOD JUL. Massvis med julkramar till er alla som orkar hänga här inne. Ni är mina kompisar. Det här är inte alltid en blogg, det är mer ett … samarbete?

godjul

Det var den första bilden jag tog. Efter den rann svetten i strida floder på panna och överläpp. Det är så sällsynt att påklädda hundar sitter still på samma ställe samtidigt och tittar dit man vill. Skall man vara helt ärlig är det totalt värdelöst att fota två hundar samtidigt även om de inte har tradionsenliga kläder på sig.

Sen fick det blir som det blev. Och de var tämligen prydliga en liten stund till.

finvaffar

lillaludde

pottan

Och DÄR tokledsnade både de och jag. Jag är oftast inte en särskilt prydlig fotograf och det där med prydliga hundar för att upprätthålla någon slags vaddetnuheter? Det var ju liksom kört redan när de fick människodräkter på sig? Om någon nu skulle råka få spunk över att det är elakt att klä på hundar. Det är det inte. Inte de här två i alla fall. De är så vana vid diverse infall att de inte höjer ett ögonbryn när man tar på dem både byxor och tröja och sedan fnissar lite. Gränsen går vid mössa, den är himla svår att få att sitta kvar. Jag funderade på häftmassa på öronen men jag hittade ingen så det blev ingen mössa på förmiddagskorten.

Med tanke på att vi firar en väldigt alternativ julafton och gör just inget alls, mer än att vi håller på och packar ihop oss för att åka till torpet, så finns det utrymme för många många fler kort under dagen. De har nämligen inte tagit av sig kläderna än. De hade inte tid med det innan de tog en liten middagslur. Jag gissar att kläderna kommer få vara med nere i bäcken och ute i skogen både idag och imorgon, så jag lär få anledning att återkomma.

Först blev Ludde lite trött på att försöka ta instruktioner.

DSC08885

Så himla trött att han blev tvungen att lägga sig lite i soffan.

DSC08892

Jag gillar glipan mellan “rock” och byxor.

Sen somnade Stor.

meh

Då satte jag mig vid datorn. Och började med att göra det extremt fula julkortet överst. För att det var kul.

Kläderna fyndade jag på Åhléns i Stockholm. Det är barnkläder. Vilket gör det hela jätteroligt. Liten har storlek 1-2 år och Stor har 3-4 år, Stor har ju lite kortare ben och mer pondus än den lille långbente. Efter Lucia var det halva priset och tio procent på sådana där Luciakläder och de funkar utmärkt som hundkläder om man bara klipper lite hål för svansen och öppnar lite i armhålan för att bicepsen skall få plats.

Mina lurvskallar är det sötaste jag vet. Och de mest ohyfsade. Men de tål hantering.

Nu skall vi fira någon slags jul med tomten och pepparkaksgubben.

Om jag får gissa blir det väldigt stillsamt, mycket tv och godis, ingen julmat alls och jag lovar att fota när hundarna har däckat i pizzakartongen.

Återigen, jag önskar er alla en riktigt fin jul.

Julkramar från både mig och lurvskallarna.

Om ett träd faller i skogen?

Men ingen hör det, gör det då något ljud?

Den filosofiska knuten har nog de flesta hört och funderat över?

I år känns det lite som att man kan lägga till ytterligare en filosofisk fundering. Om den nu är så himla filosofisk alls?

Just det här året känns det som att många, mig själv inkluderad, verkar ha dragit ner på julklapparna på riktigt och istället lagt krutet på valfri god gärning. Det är fint. Och god gärning betyder så mycket, det behöver nödvändigtvis inte betyda att man skriver en check. (Finns ens checkar längre?)

Men då kommer filosofiska frågan. Gills det inte om man inte basunerar ut det på olika sociala medier? Gärna med skärmdumpar från att ha sms:at HAV eller vad det nu kan vara?

Det verkar inte räcka att veta själv vad man gör, man måste även berätta för omvärlden vilken oerhört fin människa man är, ända in i decimalerna. Man verkar vilja vara en 200,78 kronors god människa för flyktingarna och 158,92 kronor god människa för utsatta barn. Och så vidare.

Är det bara jag som får en lite lite fadd smak i munnen av det, även om jag tycker att det är jättebra att folk skänker till höger och vänster?

Det känns lite som att man är ute efter de där www-klapparna på ryggen om vilken förträfflig person man faktiskt är och om man inte talar om det så vet ju inte www om att man gjort det. Vilket betyder att det faktiskt inte räcker att göra något fint som mottagaren vet, man själv vet och med en gnutta renare samvete kanske man sover lite bättre om natten.

Det där med träd som faller och ingen hör, den kan jag inte bestämma mig för. Men min åsikt om goda gärningar som basuneras ut, den är solklar. Genom att göra god gärning till tonerna av internetfanfarer och trumpeter och därmed få minst lika många cyberklappar på ryggen som antal kronor man gett, det ger gåvogivaren minst lika mycket om inte mer. Och förträffligheten vet inga gränser.

Det tycker jag är dödsläskigt. Man vill ha något för att man ger. Och ju fler sociala medier desto mer av folkets jubel.

I alla fall. Dan före dan som vi skall fira som två pensionärer på torpet. Inte ens med julmat faktiskt, utan med precis det vi är sugna på. Stor skall vara tomte och Liten skall vara pepparkaksgubbe och jag skall fotografera dem så mycket att minneskortet antagligen kommer ta slut och ni skall få se dem så mycket att ni kommer tröttna på dem. Om det nu ens är möjligt att tröttna på lurvskallar. Särskilt utklädda lurvskallar.

Det är vad jag ser mest fram emot på julafton. Att fotografera papperstjuvhundarna. Och att äta precis vad vi vill framför brasan.

Men först skall jag ut och köpa de två sista julklapparna enligt order från ömma mormodern.

Och du, Katja. Det var din lapp som låg på tungan i Litens mun, eftersom han var gamig nog att först ta en lapp och sedan en till och allt höll på att bli fel.

Du har härmed stående inbjudan till småstaden för att komma hit och gå på bio med mig.

Jag bjussar på det tröstpriset och hoppas att du inte bor i Långtbortistan? Och ber om ursäkt å Liten hunds vägnar.

Vi kör biotävling nu då :)

Och om det inte framgick under mitt folkilskna inlägg så är det en som vinner båda biljetterna. Eftersom det bara är småstadsbor utan SF-bio som verkar knata på bio själv. Jag hade i alla fall inte kommit på tanken att ta bilen in till stan i Göteborg för att gå på bio själv. Urjobbigt. Först köra i 20 minuter, leta parkering, betala parkering, gå till bion, köpa lastbilslevererade popcorn och biljett och slutligen hamna i biostolen. Jag hade somnat innan reklamen var slut om jag var ensam och ingen pratade med mig. Det är ofta ett smärre mirakel om jag inte somnar när jag har någon med mig efter dylikt stordåd.

Jag är ju född nyfiken. Så vi kör en tävlingsvariant som kanske är lite annorlunda. Jag vill veta vilka era tre snyggaste/bästa skådisar är. Kön, ålder och nationalitet spelar ju såklart ingen roll. Och gärna en förklaring. Själv har jag ju mina egna favoriter som är en blandad kompott. Men jag tänker inte tala om vilka. Än.

Om någon prickar in en eller flera av mina blir jag extremt imponerad och då får den personen två “lotter”. Sen får hundarna hjälpa till att dra vinnaren. De har ju varit hjälpsamma förr och även om jag inte kommer rista namn i hundkex den här gången så vet vi ju med all oönskvärd tydlighet att de är bra på att söndra och härska.

Jag kommer skriva på kartong. De älskar kartong. Första hund som norpar kartongbit och drar iväg för att massakera den vinner.

Inte hunden alltså. Namnet som står på kartongbiten. Och jag lovar att filma massakern.

Tre skådisar alltså. Och tala om varför.

Och så avslutar vi 23.59 imorgon måndag. Då hinner jag med massaker på tisdag och biljetterna är framme hos vinnaren före jul.

God tur 🙂

(Näe, jag är inte riktigt lika folkilsken längre, det börjar lägga sig)

Fortfarande en smula folkilsken

Men kanske mest lite trött egentligen. Gissar jag. Och väldigt sugen på milkshake.

Det här med klimakteriet genererar verkligen väldigt underliga känslokombinationer.

När jag har slutat vilja bita folk i hälsenan (vilket jag trodde skulle vara idag men tydligen inte?) har jag massor att berätta ju. Jag punktade ju bara upp grejorna i föregående inlägg lite snabbt och det finns ju massvis att prata detaljerat om. Men eftersom jag inte har någon som helst kontroll över mitt humör får det vänta till imorgon. Eventuellt behöver jag lite meditativ målarboksmålning för att bli sådär käck igen. Eller en kopp sprit. Eller båda?

I alla fall, så här i juletider, jag hittade biobiljetter när jag letade efter något helt annat på köksbordet förut och vi har ju ingen SF-biograf i småstaden. Vår bio är ju en väldigt modern, men fristående biograf och jag kan därmed inte använda dem. Om jag inte åker till Göteborg enbart för att gå på bio. Vilket jag absolut inte kommer göra med tanke på att det faktiskt är helt ljuvligt och busenkelt att gå på bio när den ligger ett par hundra meter från hemmet.

Knepigt det där. Jag har aldrig varit på bio ensam någonsin förrän vi flyttade upp till småstaden på heltid, men här är det helt naturligt för att det är så himla obesvärligt. Man slänger på sig jackan ovanför onepiecen, knatar ner i ett par trötta ladder (skor för de som inte har det ordet i slangvokabuläret), köper nypoppade popcorn och sprider ut sig över ett par säten. Är filmen bra sitter man kvar, är den inte bra knatar man hem igen.

Det är även en av de få biografer som faktiskt poppar sina egna popcorn på plats har jag lärt mig. De flesta biografer, inklusive och särskilt de stora, som Biopalatset och Heron City och allt vad de nu heter köper FÄRDIGPOPPADE. I stora påsar som körs på lastbil. Låter inte det väldigt märkligt och omiljövänligt? Det förstår ju vem som helst att en påse majskorn tar väldigt mycket mindre plats än en påse popcorn och blir dessutom skitmycket dyrare att transportera land och rike runt. Jag får inte riktigt ihop logistiken där. Om någon råkar ha känningar i biobranschen får ni gärna undersöka saken och förklara för mig varför man transporterar mest … jamen luft?

Nåväl. Det var ju det där med juletid och julefrid (HAH). Och jag tappade som vanligt tråden några paragrafer här ovanför när jag började skriva om det.

Jag har två biobiljetter till SF-biografer.

IMG_8430 copy

Som har ett bäst före-datum skitlångt fram i tiden.

Bio är ju något man brukar göra i mellandagarna. Eller har det ändrats sedan jag bodde i Göteborg? Då var det ju alltid en hel drös med premiärer i jultid och jag gick alltid på annandagsbio.

Skall vi ha en liten tävling om biobiljetterna så att någon av er kan gå på mellandagsbio eller kanske gå på bio i mitten av oktober 2016? En vinnare av båda biljetterna alltså.

Vad tror ni om det?

Och jag antar att jag inte behöver säga att jag inte är sponsrad av bioföretaget? Det är jag ju som vanligt inte. Biljetterna är min högst privata egendom, men jag har ju som sagt ingenstans att använda dem.

Om ni skulle råka tycka att det är en fiffig idé så tala om det för mig, så skall jag fnula på någon slags tävling som kan äga rum imorgon.

Då har vi fortfarande gott om tid till juletid och julefrid (HAH igen).

Ursäkta men det blev sådär tyst igen

För jag har tydligen blivit tant på riktigt. För mycket “action” på dagen har medfört läggdags före 21.00.

Och idag hatar jag folk. Generellt. Av ingen anledning alls. Återigen, jag gillar mänskligheten och hatar folk. När jag är sådär åldersrelaterat irriterad är jag helt orationell. Folk som går på gatan och röker är helt puckade. Ungdomar som haft skolavslutning fnissar i flock, vilket får håren på mina armar att resa sig. Jag svettas så det rinner lite pinsamt i flodfåran på överläppen och sedan fryser jag.

Jamen ni hör ju orimligheten? Jag är alltså inte särskilt trevlig. Snarare otrevlig. Skall jag vara helt ärlig är jag faktiskt en riktig subba. (Tala inte om för maken att jag någonsin erkänt det, okay?).

Men, jag har gjort massor av saker med Celiné och Johanna. Som bonus fick jag träffa Sanna som tog sig hela vägen ut till Ekerö. Jag har även träffat lite annat folk, lyckosamt nog före jag drabbades av folkilskan. Druckit milkshake på Flipping Burger, premiärkollat på säsongsavslutningen av Bonde söker Fru (sjukt opraktiskt att börja med sista avsnittet).

Meanwhile på västkusten får jag rapporter om att mormor är okay, men kvar på sjukhuset. När man är gammal behöver man lite tid att vänja sig vid nya saker och hon oroar sig över att kanske bli hemtvingad. Det blir man ju nuförtiden när man är typ frisk. Ytterligare rapport meddelar att svärfars fd läkta bensår inte är läkta längre. Vilket betyder att de bara är läkta när han är på sjukhus, tydligen slarvas det med något på hemmaplan, men vi vet inte vad eftersom maken berättade att han sitter på sjukhuset med ömme fadern i detta nu.

Det verkar bli en finfin jul det här. Alla på sjukhus, jag sur (prognosen för att det sistnämnda skall gå över är dock god) och jag har köpt julkläder till hundarna eftersom vi inte skall fira alls utan vara ensamma. 

Just nu är planen att ägna hela aftonen åt att posta dramatiska statusar på alla sociala medier som finns.

Äeh, fy vilken skubadula jag är.

Jag är ju egentligen nöjd.

Jag återkommer med detaljer om trevliga händelser när jag är något mindre subbig.

// Häxan Surtant