Om man är lite äckelmagad eller sitter och läser medan man käkar så bör man kanske sluta läsa nu. Bara ett råd. Eller så läser man vidare på egen risk. Har man barn och/eller hund kan man antagligen fortsätta.
I vilket fall som helst, ångesten står som spön i backen. Nu är det snart HELT slut på semestern. Vi snackar timmar som går att räkna ut i huvudet.
Jag vill helst inte ens tänka på allt som skall göras på måndag, och resten av veckan. Det där med semester som egenföretagare funkar ju liksom inte. Tre veckor ledigt skall ju jobbas igen. Här kan man ju inte sitta på sitt semesterfeta arsle och tro att världen stannar för att jag är ledig. Plus att vi startade ett nytt projekt precis innan vi började ledigheten som skall dras igång. 150% vanligt jobb, 200% nytt projekt och så skall tre veckors frånvaro klämmas in på lediga stunder. Jomensåatte.
07:30 på måndag kopplar vi ur de livsuppehållande maskinerna och börjar med ett läkarbesök, och sen är det dags att andas och jobba på egen hand. Inget mer slackande med böcker, tv-serier och navelluddssorterande på soffan i båten. Herregud, jag blir alldeles trött och behöver mera semester av bara tanken.
Nu ligger jag i soffan i lägenheten och ser ut som ett frågetecken. Hur bär man sig åt på land? Jag har redan testat att gå på toa och kissa, och det fungerar inte att spola genom att trycka på en knapp på väggen. För det finns ingen knapp på väggen i ett vanligt badrum. Jag vet, för jag letade sjukt länge efter spola-knappen innan jag hajade att jag var hemma.
Lägenheten är ju dessutom svinstor. Det går att röra sig mellan rummen utan att snubbla på hundar, karlar, rep, fendrar, flytvästar och precis allt annat. Det är mer än två pygmékliv från sängen till “ytterdörren”. Jag behöver helt plötsligt inte dra in magen och fettsuga gumpen för att maken skall gå förbi när jag står vid diskbänken. Sällan har 65 kvadratmeter känts som Drottningholm i storlek. Omställningen till verklighet och förvirringen är total. Jag kommer kunna duscha utan stå som ett S på toaletten, och jag kan använda hur mycket varmvatten som helst utan att bekymra mig över att det tar slut.
Men här skulle jag ju inte vara redan. Det är ju bara torsdag.
Vi har haft besök. Av mina favoritmänniskor. De har bott i lägenheten i en vecka, och vi mötte upp i hemmastaden när vi kom hem från vår skitlånga båttripp igår. Gårdagen ägnades åt att äta och prata skit, och dagen har spenderats på sjön. En tur till Koster, lunch i solskenet (för jo, det var faktiskt svinfint väder idag). Men de har en valp, en alldeles nästan ny Jack Russell som är lika ung som Liten. Så gissa om vi har haft tre lyckliga hundar som har varit högt och lågt på båten. Precis när vi startade båten för att dra ut på böljan den blå förut, så råkade deras lille valp bli lite rädd. Dels för att motorn brummade, och dels för att han blev påhoppad för miljonte gången av de två luddiga skeppshundarna.
Då bajsade han ner hela vår säng. För han hann inte därifrån. Och av alla ställen och skrymslen på hela båten så kan det eventuellt ha varit det absolut sämsta stället. Medan båten skumpade över Kosterfjorden stod jag och skrubbade hundskit som hade hamnat mellan madrassen och sängkanten, på hyllan bredvid sängen som är tygklädd och på kuddar och i sängkläder.
Trots hysteriskt skrubbande, med femtioelva liter vatten och tvättmedel, så gick det inte att få bort allt. Madrasser och vadderade tyghörn är inte direkt förlåtande när man skrubbar bajsblandat vatten. När det var dags för dem att åka hemåt var det bara att konstatera att det fortfarande luktade hundskit i sängen och det är inget man vill sova i.
Då blir man asförbannad, packar det viktigaste i varsin plastpåse, avslutar semestern väldigt abrupt och knatar upp till lägenheten och inser sig besegrad av tiden, vädret och hundskiten.
Nu ligger ångesten som en dimma över lägenheten. Så tät att det går att skära i den med en slö smörkniv.
Imorgon packar vi ur båten och skrubbar lite till. Idag är det bara att gå och lägga sig och försöka se mörkret från den ljusa sidan. Första natten på tre veckor i en säng där jag slipper klättra över en karl och två hundar för att kunna ta mig till toaletten. Och mitt älskade bolltäcke över mig.
Men just nu känns det tveksamt om det inte hade varit bättre att sova i skitlukt. För i skitlukten hade jag åtminstone kunna låtsas att semestern inte var slut riktigt än.
Att semesterslutet kom som en käftsmäll för att en hund hade taskig kontroll över sin ringmuskel var inget jag hade räknat med.
Nu är det väl bara att tända ett jävla ljus och dra en filt över benen och tjura i sisådär åtta månader.
Väldigt orelaterad bild som precis dök upp på Facebook, men som ändå känns väldigt passande. För precis så såg jag ut förut. Och precis så arg är jag fortfarande. Mig förhandlar man inte med. Förrän i april 2014 ungefär.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
