Det där med att vara dålig på att följa instruktioner

Är ju bra ibland men ibland är det inte…lika bra.

Minns ni spraytan-burken som Mona köpte hos Plain Vanilla för en halv evighet sen? Eller ja, i våras då’rå.

Jag är SÅ trött på att se ut som ett spöke, så jag köpte en när jag var där och rensade deras lager men har inte hunnit testa den. Men eftersom maken fortfarande ligger och gömmer sig under en sten för att slippa diskussionssöndag så har jag varit effektiv.

Jag dammsög, sen gjorde jag en redig tvagning med både toningsbalsam och blondinpackning och SEN tog jag fram spraytan-burken.

Läste lite slött på instruktionerna, att man skulle skrubba de kroppsdelar man skulle använda den på, kanske smörja in sig om man var lite torr, och så skulle man eventuellt göra det före man duschar, och duscha 4-6 timmar efter sprayning. För då har färgen hunnit fastna.

Äsch päsch, hur viktig kan den detaljen vara tänkte jag, som redan stod nyduschad och väldigt blond (även bokstavligt talat) i badrummet. Jag skulle ju ändå bara ha den i fejjan, hals och lite ner i eventuell urringning. Och jag hade handduk virad runt det blöta håret.

Så jag klev in i duschen med flaskan. Blundade (enligt instruktion – kors i taket), höll flaskan på lagom avstånd och sprayade med cirkelformade rörelser.

I spänd förväntan klev jag ut.

Har ni sett avsnittet där Ross i Vänner går och får en spraytandusch?

TOWRossTan

Jag kände en oerhörd närhet med Ross när jag fick syn på nunan i spegeln.

bild(1)

För det var ju den där lilla detaljen att jag är BLOND. Och att det stack ut lite hår vid sidorna av handduken. Plus att jag möjligen överdrev sprayandet en gnutta.

Som bonus kände jag mig tydligen väldigt bekymrad under tiden jag sprayade, eftersom det fanns exakt noll spray i min bekymmersrynka mellan ögonen. Även lite vita rynkstreck på halsen.

Då blev det helt plötsligt solklart varför man skall läsa instruktioner lite lite bättre när det gäller vissa saker åtminstone.

Vad som inte syns på bilden är att jag inte hade smort in läpparna med något, så de var rätt torra efter duschen, med andra ord såg det ut som att jag hade tuggat i mig just det mörka bajset som någon faktiskt har sökt på och hamnat här.

Men jag är inte den som är den. Och jag flabbar fortfarande åt min dumhet när jag skriver det här. Jag tror jag löste problemet. För jag rotade fram en vanlig sminksvamp, sprayade på den och duttade i argrynkan och på halsen. Plus att jag duttade ut lite av den andra färgen där det fanns ett visst…överskott. Som exempelvis i ena örat?

Så här i eftertankens kranka blekhet (brunhet) inser jag att jag kanske får leva med blont hår och bruna polisonger ett tag.

Men på plussidan. Den luktar gott, och inte garvsyra som brun utan sol luktade sist jag använde det. Färgen som hamnade på överkroppen blev jävligt snygg och inte ett dugg orange när jag hade duttat bort det som var för mycket.

Ansiktet återkommer jag med en efterbild på imorgon när jag vet hur det gick.

Kanske kan jag visa mig bland folk och se ut som jag är nyligen hemkommen från Thailand. Kanske inte.

Men nästa gång skall jag läsa de förbannade instruktionerna.

 

Show your face – I dare you

VEM har använt de här sökorden?

20131103-103045.jpg

Jag har min lista av misstänkta. Likt en blodhund skall jag spåra upp den skyldiga/skyldige. Se mig som värsta kriminalteknikern, fast på internet. Om det ligger så mycket som ett kluvet hårstrå kvar så kommer jag hitta boven.

Eller ja, bov och bov. Men det borde fan vara olagligt att påminna en dam om hennes ålder. Särskilt på en söndag när det där som kallas livet är rätt tröttsamt som det är.

Vet ni vad som slog mig som ett blixtnedslag häromdagen? Nä, givetvis vet ni inte det, men jag tänker tala om det.

Tanken är att jag och han jag delar möbler med skall göra ett karriärbyte. Igen. För jag vet ju fortfarande inte vad jag skall bli när jag blir stor. Än så länge har jag bara blivit större. Och DÅ slog det mig. Det här bytet kommer bli det sista. För jag planerar att gå i pension när jag är…så gammal som jag är om tio år hähä. Sälja allt, köpa en stor jädra oceangående katamaran eller trimaran och snedsegla jorden runt resten av livet. Västindien under årstiden som gud glömde, Medelhavet i mars och kanske västkusten i juli. Finemang.

Och då först fattade jag. Tio år. Vad fan är tio år? Inget alls. Tio år försvinner ju bara man säger abrakadabra. Eller snarare abra-kadaver i mitt fall. Jag har alltså tio år på mig att komma på vad jag vill bli när jag blir stor (förutom större). För om tio år skall jag gå i pension.

Tio år till på det och vi snackar höftledsfrakturer.

Vilken hejdlöst upplyftande tanke. Jag lär bli tvungen att hyra in både personlig assistent och någon slags läkare på båten om det ens skall vara genomförbart. Samt en hoppilandkalle, eftersom jag redan nu suger på det där med att hoppa i land. Det delegerade jag på maken redan för tio år sedan. Och kanske någon slags hävert installerad på båten som kan lyfta mig av och på båten. Jomen det blir bra.

Så sök på min ålder en gång till och ditt anus kommer gro tänder och äta upp dig när du sover.

Jo det har varit lite tyst här idag

Men det beror på att jag brottas med lite blanketter. Jag avskyr byråkratiska blanketter och har skjutit det på morgondagen så länge det har gått. Idag går det inte mer eftersom det är sista dagen.

Nu tänker jag ta ett break, och måla om naglarna istället för att slita mitt redan lövtunna hår i förtvivlan. Jag minns inte ens när jag målade sist, men det var ju när lillfingernageln gav upp ett tag före Sibirienresan. Och den lagningen medelst gellacket var min mest lyckade hittills för den har fortfarande inte gett upp. Jag är en sån jäkla oupptäckt talang!

Så här ser det ut nu. Fortfarande väldigt plommonlila och jag är tokless på det.

bild(11)

Spänningen är olidlig om det kommer gå att laga stackars lillfingernageln en gång till. Och så vet jag inte vilken färg jag skall måla med.

Är det vad som kallas spänning i vardagen?

Rövar och Montazami

Märks det att jag hatar rubriker ibland?

Först, så är det avklarat. Här var det en Peter och varg-storm. Jag väntade och väntade och väntade. Sen gick jag och lade mig och då hörde jag att det började vina lite i ventilationen. Maken gick ut och hämtade dynorna i trädgårdsstolarna, och ungefär när han kom in igen hade det slutat blåsa.

Hade exakt ingen sagt något om en storm så hade jag snarare reagerat över att det var en ovanligt vindstilla dag för att vara just här. Enda fördelen var att den verkar ha blåst bort alla moln, för idag är det sol. Som jag älskar den där stora gula lampan på himlen.

Hur gick det för er?

Sen, jag kikade in hos Mona. Och såg att hon hade de magiska jeansen på sig.

Med tanke på att hon är den största gnällröven i världshistorien när det gäller plattröven, så var hon rätt tyst när hon provade jeansen. Och nöjd. Då tog jag det här fotot.

bild 1(6)

Sen visade vi det för hennes husbonde på kvällen, och frågade om han kunde gissa om det var min eller Monas röv. Han gissade på min. Nu är ju han lite lurig så det är oklart om det var en komplimang eller förolämpning.

Men vi kan väl unisont konstatera att det där inte är en plattröv?

Min röv är bred och lång, men även den går att skopa upp i ett par Pleasejeans och få den att se någorlunda ut. Den tacksamheten man kan känna till ett stycke tyg som är sytt på rätt sätt.

Och ikväll *trumvirvel* har vi ju premiären på Montazami med vänner. Så mycket som vi har kollat på henne är ju vi helt klart del i gänget. Kvällens gäster är tydligen min sommarflirt Kicken…

bild(1)
Ja, väldigt kortvarig sommarflirt, med tanke på att maken satt några meter därifrån. Trist.

…och Kikki Danielsson.

Herregud vilket familjärt program det kommer bli.

Är ni redo?

 

Peter och vargen?

Och SMHI är Peter?

Bara genom att skriva så kommer jag antagligen få tugga i mig varenda stormhatt senare, men den tiden den sorgen.

Det blåste inte en endaste vindpust på väg till Göteborg. Och det kom kanske fem regndroppar. Bron var absolut inte ett dugg avstängd. Hej Antiklimax. Men det tjafsades på nyheterna om att orkanen kommer sen. Jahapp.

Så, nu känner jag mig lite kluven.

Det finns en ö en bit utanför Strömstad som är sådär pittoreskt västkustig. Den heter Ursholmen. Det är även vår västligaste punkt, utanför den är det bara himla mycket hav, och med rätt kurs över vattnet hamnar man till slut i England. Om man nu inte skulle råka fylleköra lite åt höger, för då kan det hända att man snavar över södra Norge på vägen.

Den ligger alltså här, enligt sådana där kartritare.

20131028-120932.jpg

Och dit åker man helst bara när det är rätt fint väder. Eftersom vägen dit är kantad med grund både över och under vattnet, samt väldigt mycket vågor när det blåser. Just för att det är…öppet hav? När det är finfint väder ser det ut så här…

20131028-121513.jpg

…om man kikar in mot land. Åt andra hållet är det bara vatten. Och sedan England. Där stormen tydligen är nu.

Min lite mer korkade sida sitter inomhus och klappar katten…

20131028-121718.jpg
Ja, vi har bara svartvita djur. Inga gråskalor här inte.

…medan jag tänker just på att jag verkligen verkligen skulle vilja vara på Ursholmen i eftermiddag. Med en kamera. Om orkanen nu kommer intrillande från England.

Det är något jävligt mäktigt med ett rasande hav. Som gör att det tiltar lite i skallen, för jag menar det verkligen.

Om det nu skulle vara så att stormorkanen rasslar in med full styrka lite senare kan ni väl bara glömma att jag har skrivit de här raderna.

För då vill jag antagligen absolut inte vara någon annanstans än just inomhus.

Nu skall jag ha kvalitetstid med internet och elbolaget medan jag laddar ner böcker till Kindlen, laddar alla andra mackapärer och jobbar lite. För om det nu är så att Peter har rätt om vargen så lär jag inte vara så här kaxig sen. Framför allt inte utan internet.

Men just nu skulle jag lätt dra till Ursholmen.

(Och så lovar vi att glömma det här inlägget. Okay?)