Category: Klimakteriekossan

Det här är ju verkligen en dröm att få utföra och sedan skriva, vilket betyder att jag nu låtsas att jag är reporter på någon väldigt tjusig pryltidning och hela tiden får tekniksaker kastade efter mig medan tillverkarna står i klunga och skrikbönar “testa oss först Victoria, testa OSS”. Trygg i vetskapen att inte ens jättarna i branschen kan sälja lika bra utan ett positivt utlåtande av mig.

Lugnt och iskallt svischar jag med Hollywoodsvallet, har mina Loubotinklädda fötter nonchalant uppslängda på mahognyskrivbordet medan jag spelar Candy Crush och väntar på att Tim Cook skall höra av sig. Inte ens Apple kan släppa sin nya klocktelefon utan mig och jag låter de andra giganterna vänta. Jag är pryldrottningen och inget släpps utan min stamp of approval. Det ser man ju på bylinebilden (som är en överskriftsbild) hur drottninglik jag är i mina produkttester.

Sedan öppnar jag ögonen, slutar dagdrömma och inser att verkligheten är en smula annorlunda (förutom håret), att det är jag som varit på Plain Vanilla, dreglat över de snorsnygga hörlurarna i tripp-, trapp- och trullstorlekar. Jag ÄLSKAR lurar (det vet ni redan) och äger osunt många lurar med tanke på antal öron (två). Det är dock trösterikt att olika lurar fyller olika funktioner. Som till exempel mina snark- och fisreducerande lurar jag sover med nattetid.

Nu fokuserar vi på de här tre som jag med glädje testade förra veckan.

Jag är amatöraudiofil. Sjukt (lagom) petig med ljud och får nässelfeber när en bra låt blir dålig för att ljudkvaliteten är åt skogen. Dessutom lyssnar jag på många olika sorters musik, nästan allt utom opera går hem här, men vi vet ju redan att jag älskar Robbie och Eminem. Två rätt skilda musiktyper, Eminem har tung bas medan Robbie spelar mer i mellanregistret. Det kräver alltså lurar som verkligen klarar allt.

Vi börjar med en liten snabblektion av ljud och lurar, det är en halv vetenskap, men vi kör en crash course och nu skall jag försöka förenkla och inte använda så himla många ord som jag brukar. Notera gärna att jag sa FÖRSÖKA, jag lovar alltså ingenting här.

Jag tänker inte gå in på frekvenser i detalj (då BLIR det verkligen en universitetsuppsats på masternivå och det är inte intressant), ni som har koll på sång och framför allt körsång har en grym fördel här.

Diskant, mellanregister och bas är en bra början, de frekvenserna täcker in ungefär vad man hör med blotta örat och oavsett vad man lyssnar på för musik är det ju såklart önskvärt att ha en balans mellan di tre. Men (det finns alltid ett men), lyssnar man mycket på musik med “untz untz untz” (det vill säga tunga basgångar) som hiphop så vill man ha lurar som verkligen orkar med tung bas. Dåligt basljud vid lyssning av den typen av musik är en ren katastrof. För sångare snackar vi naturligtvis bas och möjligen baryton.

Det är ju det där med balans, för lite bas är olyckligt, för mycket likaså, eftersom basen gärna vill trycka undan andra frekvenser.

Mellanregistret, från högt till lågt mellanregister (för att göra det lite besvärligare) är frekvenser där man hör många instrument i detalj, allt från piano till blockflöjt och ofta kvinnoröster (sång). Kvinnosång är en hyfsat viktig detalj i min värld, dåliga lurar har en tendens att trycka undan stora delar av mellanregistret. Trumpet brukar vara en bra pekpinne där eftersom trumpet nästan alltid håller sig i mitten (jag gillar inte bara untz untz untz utan även jazz).

Och så diskant. De högsta tonerna. Om ni kollade på Kurt Olsson och hans band är Gudrun i Damorkestern med sin triangel ett bra instrument i den delen. Även om jag är lite osäker på hur många som faktiskt lyssnar på musik med just triangelpling. Men vad vet jag, det kanske finns hängivna Damorkesterfans här? Sopraner när det gäller kvinnosång vill jag också gärna placera i diskantfacket, möjligen i högt mellanregister.

Är ni med så långt? Själv tycker jag att jag är svinpedagogisk, men ibland lider jag ju av viss brist på självinsikt. Det är egentligen väldigt mycket enklare att förklara om man pekar på en stor högtalare som har alla ovanstående frekvenselement separata, något som även gör det förståeligt att det inte är helt lätt att få med hela ljudbilden i små hörlurar. Dessutom ganska imponerade NÄR det verkligen lyckas?

Allt det där får alltså plats i en lur och stör inte grannarna lika mycket (= pedagogisk bildförklaring).

Ju större lur, desto större membran vilket ofta (men absolut inte alltid) gör det lättare att få med hela frekvensomfånget.

Vad kollar och lyssnar jag efter då?

Givetvis om det är balans mellan de olika frekvenserna eftersom jag lyssnar på allt från Melissa Horn till AC/DC och tung hiphop och hur det faktiskt låter. En del lurar låter faktiskt som ren kodynga och det blir bättre ljud om man lyssnar direkt ur telefonhögtalaren. Man får oftast det man betalar för, men inte alltid. När det gäller en del märken betalar man skitmycket för loggan.

Hur luren sitter på/i örat.

Ljudläckage (det är ju inte meningen att hela bussen skall höra exakt vad man lyssnar på, särskilt inte om man kanske lyssnar på 50 shades of Grey tänker jag?)

Om kabeljävelstyget har en tendens att trassla sig lätt (DET driver mig till vansinne och jag förstår inte hur något som ligger still på morgonen kan ha knåpat ihop ett dubbelt halvslag runt egen part under kvällen på egen hand?).

Utseende (sorry, men jag är ganska less på svarta lurar, svart plast, svart metall och svarta kablar – hörlurar verkar inte ha kommit längre än en ungkarlslyas look på 90-talet, glas, metall och läder), utseende appellerar till min kvinnliga sida. Det här eviga tjatet om genustänk har inte kommit till teknikvärlden eftersom den domineras av män och manliga designers.

Pris (såklart) som skall ligga i paritet med ovanstående uppfyllda krav.

Jamen ungefär så?

Nu kör vi och vi börjar med Taylor, de största som de kallar “over ear”. Och nu är jag ytlig och börjar med utseendet. Vi snackar haute couture-lurar nu.

HÄR finns de.

Jag är vansinnigt partisk när det gäller alla tre lurarna eftersom jag har en fäbless för rose och vitt. Minns ni mina naglar från förra sommaren? Jösses så snygg den kombon är och jag är tämligen övertygad om att det måste ha varit minst en kvinna inblandad i processen att ta fram de här. Finns inte en janne att ett gäng män har tagit fram de här.

Allt för många lurar med kuddar kör dessutom fejkläder, det gör inte dessa. Det är riktigt lammskinn i kuddarna och det känns. Plast kan bli svettigt på örat, skinn blir inte det. Skinn har dessutom bättre hållbarhet än fejkläder, det vet varenda kotte som haft soffa i skinnimitation (eller bilklädsel för all del). Däremot är jag lite fundersam över att de kallar sig over ear, jag har inte runda öron som går att stoppa in och för oss med glasögon kan det bli obekvämt efter ett tag. De hade nått utseende- och bekvämlighetsperfektion om de hade varit större så man hade kunnat knöla in både öron, glasögon och örhängen i dem. Det är faktiskt lite synd på så oerhört rara ärtor. Men generellt utseendemässigt är ju designen oslagbar, till och med Dolce & Gabbana använde dem på catwalken, till och med fjärrkontrollen på sladden är som ett smycke. De är showstoppers i en värld av 50 nyanser av svart när det kommer till lurar.

Snygghet och bekvämlighet får alltså fyra och en halv dammsugare av fem möjliga. Det ryker ett halvt poäng för glasögonproblemet (som ju inte alla har).

Ljudet då undrar vän av ordning. Inte oslagbart, de är bra på bas och lågt mellanregister, men de tappar detaljer i övre mellanregister och diskant. Inga större problem när man brassar på Eminem med andra ord (och då menar jag riktigt bra, jag testade upp till så hög volym att jag nästan gav mig själv tinnitus). Vid mer blandad musik vill basen försöka dränka den högre frekvensen.

De läcker förvånansvärt lite ljud, vilket är väldigt positivt (för eventuella medmänniskor med), i princip inget alls om man inte brassar på i just tinnitusvolym. Och ännu bättre, de stänger ute mer ljud än man tror trots att de inte täcker hela örat. Jag blev i princip halvdöv av att bara ha dem på mig utan ljud i lurarna, med ljud hörde jag inte ett smack av omgivningens tjatter.

Ljudet får fyra dammsugare av fem möjliga. Av den enkla anledningen att det faktiskt existerar lite bättre lurar ljudmässigt för ett par hundra kronor mindre. Men då skall man ha i åtanke att de billigare lurarna ser ut som en ungkarlslya. Det finns ett fåtal på marknaden som lirar i samma designliga och de kostar ÅTSKILLIGA tusenlappar mer.

Kablarna till alla lurarna är textilkablar och skall därmed inte kunna göra dubbelt halvslag på sig själva. Jag lämnade dem visserligen bara ensamma en natt, men vanliga kablar brukar ju inte behöva mer tid på sig för att öva scoutknopar.

Helt klart prisvärda. Det är verkligen haute couture. Ljud i extremt fancy förpackning.

HÄR finns den här varianten.

Då kommer vi till mellanvarianten Layla som är on ear på riktigt, de är “helfodrade” med kudde i vitt skinn. Det känns inte riktigt som att jag behöver säga mer om designen på dessa, de är helt enkelt en mindre variant av Taylor med samma löjligt snygga design. Lite mindre problem för oss glasögonormar eftersom de faktiskt är … just lite mindre? Sa jag att de var snygga? Det är lite lätt att glömma resten när det lyser rose och vitt i ögonen.

Det får bli fyra och en halv dammsugare av fem möjliga här med helt enkelt.

Dessa skiljer sig lite i ljud från sin storasyster Taylor. Istället för ett schysst basgung ligger tyngden på mellanregistret, vilket gör att de känns mer som poplurar i min värld. Mellanregistret är alltså tydligt, men de tappar lite bas och diskant. Vilket egentligen bara har betydelse om man råkar ÄLSKA antingen kastratsångare eller tung hiphop (och är petig). Jämfört med Taylor kommer Taylor ut som ljudvinnare, men Layla är en helt okay mellanlur.

Samma sak gäller för Layla, det finns bättre ljud om man vill spara någon hundring på ljudet, men det finns helt enkelt inte snyggare design. På riktigt. Ja, jag är skitless på att teknik måste se trist ut, efter att ha sett de här tre lurarna och även fundade min Ringly i somras inser jag att det finns ett behov och en marknad där alldeles för få tar plats.

Ljudläckaget är minimalt även när det gäller dessa och trots att de är mindre släpper de inte in mer ljud från omgivningen än vad Taylor gör. Skinnkuddarna gör ett bra jobb på båda lurarna.

Ljudet får tre och en halv dammsugare av fem möjliga.

Och HÄR finns de.

Sist men absolut inte minst. Ella b in ear. Herregud i himmelen vilken skitcool design på ett par in ear. Det närmsta jag har kommit designlurar på in ear är piffiga färger i regnbågens alla färger, men de här ser ju ut som ett smycke. Jag hoppas innerligt att det fortsätter i den här riktningen, med teknik som lockar kvinnoögat. Jag blir till och med lite lite arg när jag tänker på att det finns en enorm marknad som ingen brytt sig om. Funktionalitet behöver inte vara fult.

Nu är det ju lite lurigt med in ear, jag är inte ensam om att ha felkonstruerade öron så in ear kan göra ont efter ett tag. Men efter skitmånga år där otaliga lurar passerat revy vet jag precis hur det skall kännas från början för att inte göra ont efter ett par timmar. Har man inte det problemet så kommer man tycka att de här är så mycket skitskönare än de flesta in ear lurarna som finns, har man felkonstruerade öron är mitt tips att välja de största gummiplupparna (nej, jag kommer inte ihåg det tekniskt korrekta ordet), då slipper man trycket i öronen. De kommer klädda i minsta pluppstorleken tillsammans med fyra gummipluppar till i olika storlekar.

Designen får fyra och en halv dammsugare av fem möjliga, för här spelar ju varken glasögon eller eventuella örhängen någon som helst roll. Man behöver inte ens örhängen med de här i öronen, de är örhängen.

Ljudet då? Minsta storleken med största ljudet svarar jag med förvåningens finger i häpnandens mun. På riktigt. Balansen mellan alla frekvenser är oslagbar. Bas, diskant och mellanregister, allt finns i det minsta membranet. Däremot får man ju ha i åtanke att in ear inte blockar ljud från utsidan lika bra som on ear eller over ear såklart, men de blockar förvånansvärt bra för att vara in ear och de läcker lika lite som sina storasyskon.

Jag måste alltså ge ljudet fem av fem dammsugare med tanke på att de faktiskt är in ear.

Samma kabel här och så bör jag nämna att alla lurar kommer med en vadderad snygg liten vit bärpåse för att de inte skall ta stryk när man inte använder dem.

Med tanke på priset är det inget att fundera över. Det är riktigt bra, de är riktigt snygga och här känns det inte alls som att man ens behöver leta efter bättre och fulare lurar i samma prisklass. De här sopar banan med alla andra när man går efter både design och funktion.

Eftersom alla är olika, har olika öron och lyssnar på olika musik föreslår jag att ni faktiskt åker ut till Plain Vanilla och provlyssnar om ni har möjlighet.

Min testvinnare är Ella b, för ljudet, utseendet, priset och att de sitter som de sitter även på en glasögonorm.

Alla tre är riktigt jäkla snygga och alla tre fyller sin funktion och det är rätt svårt att köpa lurar utan att prova. Det här var lite hjälp på traven.

Dagens roligaste kommentar kom dock från maken, eftersom jag har varit så extremfokuserad på att alla lurarna i rose och vitt verkligen är kvinnliga. Jag visade honom Ella-lurarna som, enligt mig, såg mest ut som ett smycke och reaktionen blev “oj så snygga, jag gillar ju brons”.

Här gick jag och trodde att de var roseguld. En rörmokarson såg tydligen brons och kopparrör i dem.

Eller så bejakade han bara sin inre kärring.

Jag inser att jag kommer få hålla väldigt hårt i dem annars ryker de redan ikväll när han skall kolla på Väldigt Viktiga Program om Andra Världskriget på paddan.

Och så hoppas jag att ni verkligen noterar den översta konstnärliga bilden som nästan hör hemma på Fotografiska. Alternativt på ett yogaställe. Jag försöker förmedla att till och med skorna och tröjblusen passar ihop med lurarna. Nu när jag totalt har snöat in på rose önskar jag att vi hade lagt ett Voluspaljus i roseburk på fötterna.

Sen tänker jag att de där skorna som jag väntar och väntar på även de kommer sitta som en smäck till lurarna. Ni vet de där kilklackarna med rose, silver och guldremmar?

Rose är det nya svarta. Hur snygga är de inte?

(Nej, det är fortfarande inget reklaminlägg. Det är ett högst frivilligt och nästan journalistiskt test som var så jäkla roligt att göra. Jag ÄLSKAR lurar. Vilket inte kommer som en överraskning för er som hänger här inne. Det här var bland det roligaste jag har gjort på aslänge och nu känner jag att det är HÖG tid att köpstoppet är över.)

PS: Jag råkade läsa det finstilta på kartongerna. Det brukar man inte göra. Där hade leverantören skrivit att det var lifetime warranty (från leverantörssida såklart). Det är rätt ovanligt när det gäller tekniska pryttlar, betydligt vanligare med två års leverantörsgaranti. Inte en livstid. Om de inte räknar med väldigt kortvarig livstid. Roseguldstjärna i kanten för den garantin.